Måndagen den 28 november. Om munnen och blodförgiftning.
För att man ska kunna äta måste man ha en mun som man ska kunna stoppa maten i. Alfons har en mun men inte i närheten en mun som man kan ha någonting i! Aldrig någonsin har jag sett något liknande, och kunde aldrig föreställa mig detta helvete! Inte nog med att han sår, blåsor och svamp i munnen. Läpparna är svullna och spricker så dom blöder. Värst är det på morgonen eftersom jag inte kan vara vaken hela natten och dutta på vaselin. I tre dagar har han kräkts upp sina slemhinnor och har därför inget som helst skydd från munnen till ändtarmen. Allt som ett stort öppet sår. Inte undra på att han behöver morfinpump...
Han har inte ätit på 10 dagar...
Febern som han har sen i torsdagskväll har nu fått sin förklaring: blodförgiftning. Så nu är han insatt på två antibiotika, perfalgan (som alvedon), morfin, TPN (näringsdropp) och vanligt glukosdropp. Vi kan ju inte rymma precis.
Han pratar lite mer, men det är ganska svårt att förstå, med alla lösa slemhinnor i munnen.
Nu ska vi bada och sen ska vi ta en tur i rullstolen...
Tack för alla tankar, ord och tummar.
Catarina
(Andra går just nu och julhandlar, livet sviker.)
vad kan man säga. det finns inga ord.men massor av varma, varma tankar.tankarna vandrar titt som tätt till er alla.men mest till Alfons förstås.vilken liten tapper kille.hoppas natten blir bra. kramar.
Han är så fin den lille Alfons, jag blir så ledsen när jag hör hur han har det, hur ni har det. Ändå kan man inte förstå hur ni egentligen har det, kan bara sitta här och önska, drömma och hoppas att allt går vägen. Det är så fruktansvärt orättvist att ett litet barn ska råka ut för det här, det som man inte ens önskar sin värsta fiende, det finns inte ens i min föreställningsvärld. Era inlägg på bloggen är förresten helt underbara, man känner alla känslor av vanmakt, ilska, sorg, nytt hopp, blandat om vartannat. Fortsätt skriva, vi som finns runt omkring behöver det, och förhoppningsvis hjälper det er att sätta ord på en del av det som snurrar i era huvuden. Tänker på er, kramar Carina.
p.s idag snöade det äntligen i Göteborg, det har bara varit regn innan....
Herregud!! Jag känner inte igen dig Alfons. Vad har hänt med din vackra kropp och ditt söta ansikte? Det ilar ilska och ledsamhet genom mig när jag läser hur du har det. Hur ont det måste göra. Varför måste du gå igenom detta? Det finns ingen rättvisa. Du är så hemskt tapper och stark. Sluta inte! Så maktlös man är mot livet. Älskade Alfons.. jag vet knappt längre vad jag ska säga. Jag tycker så fruktansvärt synd om dig. Jag blir så orolig. Hemskt orolig. Vet att ni säkert inte vill höra såna saker men jag måste säga det. Var stark Alfons. Så stark som du varit hela tiden. Detta klarar du, vinn kriget!
ÄLSKAR DIG. Älskar er alla 4.
Tusen kramar
Älskade älskade du, som en liten skadskjuten kråka. Nä, det är som Therese säger, vi känner inte igen dig, fast vi vet alla att du finns där varm och vacker och fullkomlig. Men visst fan undrar man vad som är meningen med detta. Det gör så ont att jag inte ens kan gråta. Malin
Alfons och Catarina och Christian och Alma!
Usch, det är nästan en månad sedan jag träffade någon av er! Och medan tiden gått har det hunnit bli vinter och kallt, och vi har hunnit börja lussebaka (till Rakels julfest) och ställa fram ljusstakar och hänga upp julstjärnor för att det inte ska vara så mörkt… Och när Rakel hade somnat ikväll (sent! för hur trött hon än är så måste hon bada och prata och dansa och leka tusen saker innan hon kan somna!) så läste jag hela er dagbok, och tänkte på hur ni har haft det under samma tid och på hur ni har det nu. Så nu har jag läst om alla mediciner du har fått, Alfons, och om alla slangar och påsar de har kopplat ihop dig med för att hjälpa din kropp att bli frisk igen. Och när jag tänker på allt som dina doktorer gör så tänker jag att de nästan är som trollkarlar, och i så fall hoppas jag att de är riktigt bra trollkarlar och kan få dig frisk så fort som möjligt igen så att du får komma hem igen. Och så funderar jag på hur jag ska göra om jag vill vara en trollkarl också, för även om jag inte kan allt det där som dina doktorer kan och inte har en massa trollerislangar så är det lika bra att jag i alla fall försöker. Så varje gång jag tänker på dig och din syster och din mamma och pappa så försöker jag tänka ett ”abrakadabra” som kan göra det lite bättre för er. (Nu till exempel ska jag tänka ett särskilt kvällsabrakadabra som passar bra när det är sent och man behöver sova … Så! Nu har jag gjort det.)
Nu ska jag gå och lägga mig. Jag hoppas jag får träffa er snart, jag saknar er allihop! Och så hoppas jag du blir piggare snart, Alfons, att dina värden stiger. Rakel och Jessica och jag har redan köpt julklapp både till dig och till Alma. Och så har jag varit och tjuvkikat på era söta kaniner medan ni var borta – det var jättekallt ute, men de hade ju sina varma burar och sina varma fina pälsar.
Kram och puss på er alla fyra, jag älskar er!
Mikael
älskade unge! jag kommer med tåget. jag vet att de enda som kan ta hand om dig just nu är din mamma och pappa, och kanske några doktorer och sköterskor, men vem tar hand om mamma och pappa? jag kommer och tar hand om dem så tar de hand om dig, ok? christian och catarina. ni är så jävla duktiga. ni är så starka. och lilla, älskade alma-lee. det blir snart 'som vanligt' fast du knappt vet vad 'som vanligt' är. 'som vanligt' är väldigt bra och väldigt tryggt. det är när alla barnen går på dagis och får äta middag tillsammans. när alla barnen och mamma och pappa leker tillsammans och är hemma samtidigt. 'som vanligt' kommer snart.
Han ser så liten och försvarslös ut där han ligger, lilla killen! Det är så hemskt att läsa om alla otäckheter. Kan bara instämma i vad flera andra redan skrivit: ni är förbaskat starka! Jag skulle gärna vilja göra något för er. Finns det något jag kan hjälpa till med så säg bara till!
Lilla Alfons-älsklingen...
Jag har sett hur dålig du är, jag har hört dina kvidanden då mamma bytt blöja ellet tagit vaselin på din mun, jag har hört dina protestskrik när hon har varit tvungen att tvinga i dig medicin... Och så är du ännu sämre idag! Jag blir så rädd. Just nu är jag världens räddaste mormor.
Lilla killen, så gärna skulle jag också trolla så att du blev frisk: simsalabim! Men istället tar jag hand om Alma-Lee, så att både mamma och pappa kan vara hos dig där på sjukhuset. Och jag lovar att passa Bowie och kaninerna också, så att de är riktigt pigga och friska när du kommer hem. Jag tror att Bowie längtar efter dig.
Almas lilla kattunge har börjat göra upptäcktsfärder ut på golvet nu. Hon går på vingliga ben ut på mattan och sitter där och tittar sig förvånat omkring: inte visste hon att världen var så stor som mormors sovrum!
Alfons älsklingen, till jul är allt det här svåraste svåra över. Och det är snart! Aldrig har jag längtat så till julafton...
Många försiktiga pussar på din panna och kramar till både dig och din mamma och pappa
från mormor
Hej alfons!
det är så sorgligt att se en så liten kille som är så sjuk. jag tänker på dig och din mamma,pappa och lilla syster varje dag och hoppas att du snart får komma hem till huset och kaninerna som ditte har berättat för mig om. jag hejjar på dig alfons och har förstått att du är en riktig liten kämpe!
Många varma hälsningar!
Tänker tänker tänker på er! Önskar jag kunde göra er familj hel, att jag kunde göra alfi frisk! Fy, jag älskar er o saknar er så mitt hjärta håller på o gå sönder! Kommer till er så fort min dumma förkylning e borta, har ju ingen röst kvar nu!
När jag ringer kan jag bara höra dig alfons kvida i bakgunden, eller hur det rosslar när du andas av alla dumma döda slemhinnor... Måtte det vända snart för dig! Måtte du snart få komma hem o leka i snön, skratta o busa o bara vara Alfons. Inte Alfons med cancer, inte Alfons med en massa slangar o morfinpump o ont. Bara Alfons. Måtte du snart glömma dom nya orden du tvingats lära dig, som trobocyter o morfinpump o allt vad det är!
Jag tänker på dig Alfons, o din mamma o din pappa o din allra finaste lillasyster. Hoppas att du i alla fall drömmer vackra drömmar där du ligger i din säng o sover.
Pussar o kramar Lina
Lille käre älskade Alfons! Det har kännts som en dolkstöt i mig sedan vi såg dig i söndags. Helt obegripligt - vad du har det kämpigt. Ditt lilla kära ansikte hade svullnat, ögonen var bara springor som på en boxare. Din lilla mun har blivit så liten och den har ändrats från en glad leende mun till en mycket, mycket ledsen. Du ligger där med alla smärtor - det syntes så tydligt och ditt hjärta som får kämpa för att bemästra alla smärtor och behandlingar. Lille Alfons, är det rätt att du skall plågas på detta sätt? Det känns så tufft just nu - allt har blivit så tungt. Hur länge skall det hålla på och göra ont, när skall det vända, när skall dina slemhinnor läka, när får din kropp kraft så att du blir hel igen?? Frågor utan svar - gör så det vänder snart - så du orkar med det, lille Alfons.
Från din ledsna farmor
Det är helt sjukt, tror det är 20:e gången som jag är inne här på bloggen och tittar idag. Vill bara se om det står något nytt, något bra som har hänt. Något som man kan hålla fast vid. Blogg beroende!
Har även pratat med er 2 gånger på telefon idag och borde därmed veta att inget nytt har hänt. Men ändå fortsätter jag gå in och titta. Man vill så gärna vara där hela tiden med er och veta precis vad som händer, därför har bloggen blivit så viktig. Så sluta inte att skriva. Även om många av sakerna som ni skriver är fruktansvärda att läsa och jag helst sluppit läsa det, så är det i alla fall verkligeheten. Det som händer just nu. Så innan dagen är slut har jag nog varit här inne mellan 30-40 gånger och fortsätter att hoppas på positiva besked. Alltid...
Kramar