Måndagen den 13 augusti. Om födelsedagar, fysiska skal och omkörda lastbilar.
Det är tröttsamt och svårt att höra på, att "det i graven bara finns skalet av Alfons kvar och att det är med oss han finns och att det är det som är viktigt nu." Jag bär honom med mig ständigt, men det är den fysiska Alfons jag behöver. Jag behöver känna honom, inte se honom. Omöjligheten i det gör saknaden än värre än tidigare. Återigen häpnas jag över att vi bara befinner oss i början. Jag känner mig försiktig och ödmjuk inför kommande dagar.
Alma-Lee har släppt ut dinsaurierna på grönbete. Vi kom överrens om att det var dags att klippa gräset.
Vi plockade fina stenar till Alfons och gjorde fint.
Ibland när jag kör om en lastbil så öppnar jag min medaljong och låter honom "se på". Då kan jag inom mig höra honom kittlande kiknande av skatt ropa "heja mamma, heja mamma". Så skrattar jag för att sedan gråta lite. Att lätta lite på trycket. Ibland hjälper det och andra gånger måsta jag stanna bilen för att gråten tar överhand. Så blir jag snart omkörd av lastbilen och ler åt situationen och chaufförens icke-vetande i mitt liv.
Idag har vi varit hos våra terapeuter för första gången på fyra veckor. Det var bra. Jag kan känna att vi kommer att klara oss. Förmodligen kommer inte saknaden och den stora ensamma sorgen att göra oss till oförmögna människor. Jag vet att vi gör det bästa möjliga av vårt liv just nu, allt efter omständigheterna. Jag känner mig inte orättvist behandlad. Det finns ingen som styr mitt liv mer än jag själv och i det kan jag både vara svag och stark. För det mesta är jag stark. Ibland lite hård för att kunna stå emot det stora sorgen och ensamheten i att förlora Alfons. Jag är hans mamma och i det är jag unik.
Jag är otroligt tacksam för alla bemötande på bloggen och alla kommentarer och e-mail som ni skickar till oss. Ni är en viktiga för oss och era inlägg ger oss kraft och eftertänksamhet.
Idag har det varit en bra dag. Alma-Lee har börjat på "Lingon", avdelningen för de stora barnen. Efter dagis var vi hos Alfons och spelade kaviar-sången med Mora Träsk. Det kändes bra att få göra det i den varma solen. Vi har plockar våra första kantareller och det blev många i korgen. En bra dag.
Vera och Christian på väg till svampskogen.
Alma-Lee ville hellre hoppa på studsmattan hos Jessica, så det fick hon göra.
"Har ni sett Herr Kantarell..."
Catarina
Hej Katarina!
Det är så svårt att skriva om något så här ofattbart som att mista sitt barn. Jag har arbetskamrater som säger att dom skulle aldrig klara av att deras barn flyttar utomlands!!! jag brukar svara dom , jaha vad tycker du jag skall göra då? Då svarar dom inte, folk kan komma med så konstiga kommentarer. Det tänker inte jag göra, men jag tänker på er alltid, ni finns i mina tankar dagligen. Kram från Elisabet
Kära ni. Vill bara säga att ni finns i mina tankar, hela tiden. Jag saknar er alla. Hoppas Christians födelsedag var fin; grattis i efterskott!
Stor kram
Tänker på er ofta och det är olidligt att läsa om er svåra sorg och saknad. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att jag har mina underbara barn hos mig.Jag kan också förstå er sorg i att ha två barn kvar och mist ett barn. De två kan aldrig ersätta Alfons och ingen annan heller. Ta hand om varandra och vet att vi alla här ute i cyberspace finns här för er, om inte i handlig så i tanken!!!!
Många kramar
Ojojoj, vad starkt... tårar rullar nerför mina kinder. Vad starka ni är, som orkar känna och kämpa vidare... och framför allt, vilken fin familj ni är! Kramar till er alla
Varmaste!
Pussar o kramar i den soliga morgonen.
Kära hela familjen Löv! Jag känner så otroligt starkt för er och trots att jag inte känner er och har aldrig ens sett er, mig veterligen....., så finns ni ofta ofta i mina tankar. Alfons bild, den när han sitter i "underbarn" tröjan, har etsat sig fast på min näthinna och jag förvånas över hur mycket känslor man kan ha för medmänniskor, som man inte har någon som helst anknytning till.
På torsdag ska jag lämna blod - jag blev blodgivare tack vare Alfons och er fina fina familj! Många tankar och kramar till er!
Du fantastiska Catharina. Du är en unik mamma till en unik Alfons, det kan ingen ta ifrån dig, inte ens döden. Jag tänkte på er igår och tänkte på att det snart har gått ett halvt år sedan Alfons dog och undrar hur ni har det. Kan förstå att den fysiska saknaden är förfärlig. Är via mitt arbete ifrån mina barn ett par dagar och bara det gör ont. Jag hoppas att ni vet att vi är många runt omkring som tänker på er och som låter Alfons minne leva vidare i så många olika former. Ert sätt att beskriva Alfons för oss som inte känner honom tänker på honom i situationer som vi kan koppla till era berättelser.Jag tänker på honom varje gång jag ser en fin soluppgång, när jag kör förbi Möllan, jag kommer att tänka på honom och kanske tuta lite extra varje gång jag kör förbi en lastbil. Jag tänker på honom, och stannar upp, i en onödig diskussion med barnen, och känner istället en tacksamhet att jag har mina barn, mina barn som jag älskar så. Jag tänker på honom ofta.
Vad glad jag blir av att läsa ett inlägg som känns så hoppfullt ändå. Det är klart att ni klarar er! Det måste ni. Ni är för bra för att inte göra det.
Jag tänkte mycket på Alfons igår. Vi pratade om begravningen och Luna sa något så fint. Om man tolkar det symboliskt blev det större än hon kunnat ana.
kramar till er
Läser fortfarande er blogg ofta. Och känner med er så djupt i era tankar och känslor. Ditt sätt att beskriva ert liv, sätter oxå ord på känslor ibland svåra att beskriva ! Att känna sig stark men svag på samma gång, är något vi måste lära oss hantera liksom att glädje och sorg för resten av våra liv kommer följas åt, hand i hand.. även fast den ena handen man egentligen velat ha är Williams och alfons hand... som kommer smygandes in i ens egen !
På Fredag fyller William 3 år. Det är den andra födelsedagen vi firar utan honom.. man undrar vad han skulle ha önskat sig... Emil tror n cross, så vi får se om vi hittar någon i mindre skala. Även om Emils helst hade ställt upp en riktig på kyrkogården :-)
Styrka och kraft till er. Ni är fantastiska föräldrar, och människor !
williams minnessida: www.williamhedman.dinstudio.se
Orden har tagit slut,jag vet inte vad jag ska skriva mer än att du är fantastisk på att uttrycka dig Catharina! Kaviarsången med Mora Träsk i solsken låter fint.Kramar
Jag har som vanligt svårt att hitta ord när jag läst det vackra du skriver Catarina..Du har verkligen en förmåga att sätta ord på både glädje och sorg..Er fina familj berör på många sätt..Tack för att ni delar med Er till oss som följer Er..
Kram Louise
Hej fina catarina, du skriver fint och så klokt, så klokt. Vi tänker på dig jättemycket. Kram Kajsa
Kjære Catarina med familie.
Fant denne siden for en stund siden gjennom Gustavs hjemmeside og er innom her svært ofte. Jeg mistet selv min inderlig kjære lille sønn Oskar i mars iår. Han fikk som 1-åring diagnosen hjernesvulst ependymom og rakk akkurat å fylle 2 år før han døde i armene våre.
Takk for alle ordene du så fantastisk får ut som jeg kjenner meg så godt igjen i. Jeg finner terapi i å lese det du skriver. Skriver selv dagbok, men den er på den gammeldagse måten.
Vil veldig gjerne utveksle litt mail og tanker med deg. Ta kontakt på mail om du har lyst. Håper det går greit at jeg er norsk...
Tusen takk igjen for en sår og vakker side.
Varm hilsen fra Eli Marte
Hej Eli Marte. Skriv in din e-mail adress. Min finns här.
Massor av kramar från mig och ungarna
Hei igjen. Om min mailadresse ikke kommer opp lengre oppe, så er den iallefall: [email protected]
Ser frem til å skrive med deg!
Vill bara ge er en härlig varm kram. Som vanligt skriver du så det griper tag i mig Catarina...
Kram Johanna
Vill bara ge er en härlig varm kram. Som vanligt skriver du så det griper tag i mig Catarina...
Kram Johanna
Jag har inte läst här på ett tag eftersom vi har varit på semester, men nu
har jag läst ikapp.
Vilka kloka och fina inlägg du har gjort och vilka fina och sorgliga bilder på era tre barn som du visar.
Du verkar vara en väldigt klok och insiktsfull människa och en underbar mamma...
Grattis till Christian i efterskott!
Många kramar
Vill bara säga, så fantastiskt du skriver,,,,,Jag är ju inte där du är, men förstår att det finns bara så mycket och så lite vi andra kan göra. följer er...
Kram från Danijela som tänker på Er varje dag
Kramar.
Varmaste och puss och kram!
Vilken saknad, vilken längtan.
Jag får så ont i magen när jag läser vad du skrivit , men även tröst av det. Det är så sorgligt att Ni skall behöva gå igenom detta, att någon skall genomlida detta hemska... Att sakna sitt älskade barn.
Men tänk vad Alfons och familjen gjort för andra i samma sits.
Jag och många fler har
lämnat blod och skänker pengar varje månad.
Det hjälpte ju tyvärr inte er =( Alfons kommer ju inte tillbaks, men cancern skall ju utrotas nu.
Massor av kramar till Er.
Catarina!
Du har verkligen en stor fantastisk förmåga att sätta ord på känslorna så att de blir väldigt konkreta.
Jag känner obehagligt väl igen mig i så mycket av det du skriver. Mest av allt det om den "fysiska" längtan.... Saknar sååå lördag mornar när jag vaknade tidigt av att en gosig 8-åring kröp ner bredvid mig, bara för att mysa lite, och för att tjattra på om allt möjligt, bara för att jag inte skulle få somna om. Det är dofterna jag saknar, dofterna och värmen.
Sedan skrattar jag åt din lastbilsberättelse. Och tänker på de gånger som man nuförtiden gör "annorlunda" saker, som för en annan känns så självklara, men för en ovetande nog skulle förefalla mest konstiga och knepiga.
Kämpa på! Hoppas på fler och många "bra dagar", eller iallafall bra delar av dagar.
Kramar från Ulrika (Matildas mamma)
Till den kära vännen med ordens gåva; många kramar. Till resten av familjen också såklart.
Vi ses imorgon..? 9.00 som vanligt för mig.
Puss och kram Jennie
I en liten kyrka, hogt uppe i ett berg i Italien brinner ett ljus for Alfons och for er fina familj. Jag tanker pa er. Styrka och varme och karlek till er alla fem.