Lördagen den 8 september. Om inom mig.
Jag känner mig oerhört trött och ledsen. Inom mig. Jag är tappad på mina vanliga känslor och har långt till både hjärlighet och innerlighet. Inom mig. Jag känner mig lite kall och känner mycket lite igen mig själv. Utåt är det nog ganska bra. Men jag tappar både minne och leende.
Jag hoppas att det snart går att leva med och blir till en ny erfaranhet inom mig.
Catarina
Älskade du, jag hoppas också, för dig, och för mig. Jag älskar dig. Puss Malin
Kram från Danijela
*klem*
Skickar kramar till er i massor. Kanske kan du känna dom i cyberrymden. Jag tror att ni behöver det i massor. Fast vi inte känner varann så känner jag med er. Tänker på er!
Må så gott! Ta hand om er! Kramar Jessica
Njut av dina nära omkring dig, lev och ta en dag i taget... Tänker på dig och din familj flera gånger varje dag.
Kram Johanna
Vet inte vad jag ska skriva... Vill skriva ord som värmer och gör allt bra, men det går ju inte. Så inatt önskar jag att Alfons tittar hem til dig i drömmen, ger dig nått tecken på att han finns nån stans och väntar på dig. Att ni ses igen. (tror att du skrivit att du inte tror man lever vidare, men visst är det en trösterik tanke... som jag tror på ) Ger dig närhet, kramar och kärlek så mycket att det räcker till även efter att du vaknat. Tankar genom natten, mia.
... eller skulle jag kanske hellre skriva mamma inatt...
Älskade flickan, det kommer tillbaka - jag måste tro det. I sinom tid. Även om det aldrig blir detsamma - omedelbara, aningslösa - som innan. Inte för dig och inte för de dina, inte för någon av oss. Aldrig någonsin lika självklart, ogrumlat...
Men kanske ändå, så småningom, som en stilla glädje över det som är, varje ny dag för sig. Glädjen kommer alltid att ha en kärna av sorg i sig, så som på ert bröllop. Samtidigt, när den dagen kommer: Aldrig blir glädjen djupare än med den sorgens botten som för alltid kommer att bo där. När den dagen kommer...
Tills dess: Ta hand om dig, jag finns för dig / er, även om jag just nu har andra tunga göromål som väntar, livsavgörande. Vi finns för varandra, alla, trots allt.
Puss till er alla genom natten.
Varmaste, varmaste! Mycket, mycket hålla om!
Vackra tankar!
Älskade vännen, vad det gör mig ont att läsa de orden som jag egentligen redan förstår och vet. Jag finns här så mycket du vill. Jag vet inte riktigt hur eller vad jag ska göra, men jag finns ALLTID här. Och du och din familj finns i mina tankar.
Stor kram Jennie
Catarina, du kan inte vara stark alltid. Om det vore så hade det varit onaturligt. Tillåt dig att vara så där ledsen och så vidare som du är nu. Tillåt att vara arg och hata din situation sådan den blev. Tillåt att svära över den förbannade cancern! Tryck inte ner dina nuvarande känslor utan låt dem komma upp till ytan. Flickorna och Christian förstår. De har säkert samma känslor emellanåt. Tilllåt dig sakna Alfons. Du kan bearbeta sorgen men aldrig saknaden efter honom.
Catarina, du har varit så otroligt stark både under sjukdomstiden och efter lille Alfons gick bort. Någongång måste tomheten komma inom dig. Det kommer en dag då du och din rara familj finner ett sätt att leva som är acceptabel med saknaden!
Sköt om dig! Tänker ofta på er!
Massvis med kramar Ewacarin
Ditt korta inlägg säger hur du mår...jag förstår o önskar jag kunde göra något!! För sorgen är stundtals så tung så tung...att mista ett älskat barn..svårare än så blir aldrig livet!! Att ta sig framåt en liten bit i taget..små korta sträckor, för man orkar inte så långt!! En dag i taget....för även efter den mörkaste natt kommer ljus....De allra varmaste tankar, o tankar till en alldeles underbar saknad Alfons..Varm Kram Maggan
Många, många kramar och tröstande tankar till dig.
Varmaste och kramar till natten.
Pussar till er alla.
Många tusen kramar till dig och de dina!!!!!
Hoppas ni får sova gott i natt. Vi tänker på er!
Många kramar från Sofia, Fredrik o Ellen
Inom er är ni alltid tillsammans, i tröst och värme, i en stor famn av kärlekslängtan, med ett leende och en tär rinner utmed kinden, din hand i hans håller om, håller i, i tro , hopp
och kärlek, alltid.
vet du catarina, jag hade tappat bort det där halsbandet som var alfons, det med de tre diamanterna i grönt. jag hittade det igår, just innan det slukades av dammsugaren. någonstans tänker jag att det finns en mening, någon slags anledning , att det måste finnas det. men om natten faller jag med mörkret. jag kan inte sova, jag kan inte drömma, kan inte låtsas att allt är som det ska vara. ingenting är som det ska vara. vi borde inte kännas vid den här tomheten. och barnen; de borde få leva i en värld där döden är en näbbmus på vägen. det skulle inte drabba dem, deras bror, deras kusin, vår alfons.
och jag har ingen aning om hur man går vidare. jag önskar att jag visste, att jag kunde hålla om dig och berätta hur man läker alla sår. jag önskar att jag kunde.
jag älskar dig syster, och jag tror på dig, dig och din styrka.
Åh Catarina.... mina tankar går till dig, Alfons och er fina familj. Vilken maktlöshet man har när man inte kan hjälpa... jag vill ju hjälpa, men INGET kan hjälpa saknaden efter fina Alfons!!!
Ger er genom nätets makter en stor kram och önskar er en lugn, behaglig och fin vecka.
Kram Johanna
Catarina, jag känner med dig. Kramar och tankar hjälper dig inte - oavsett hur varma och innerliga de är. Jag skickar ett gäng ändå.
Ni finns ofta ofta i mina tankar och jag önskar att sorgen blir lättare för er att bära ju längre tiden går.
Tänker på dig!
Det gör ont i mig att läsa att du mår så dåligt, men egentligen är det ju inte alls konstigt efter allt du och din familj har gått igenom de senaste åren.
Tillåt dig att vara ledsen och svag, tids nog kommer säkert styrkan tillbaka inom dig.
Ni finns ofta, ofta i mina tankar.
Många kramar till dig och även en kram till mormor som också verkar ha det jobbigt just nu.
Jag läser och känner. Känner smärtan. Regnet öser ner och jag tänker. Många tankar går till er.
Tankar och kramar till dig Catharina denna regniga måndagmorgon.
Jättekram!!!
Jag vill bara önska er en bra dag idag! Hur jag än försöker förstå så går det inte. Jag har inte förlorat min son. Men jag kan försöka förstå. Och bara det gör ont och får ögonen att tåras.
Kramar till dig och hela familjen. Det finns ett ljus i tunneln. Det finns. Det måste. Det finns.
Susanne
Det är så sant. Gör så ont. Jag känne rigen mig, och det skär i mig att veta att det är så för er.
Älskar dig, men kan inte fokusera mig och skriva ngt klart, fint eller mycket. Skickar mina tankar och värme till dig, till er!
Kajsa
Varmaste, Håller mina armar om er i tankarna.
Puss o kram i natten
Godnatt vännen, det var så gott med en pratstund och att få höra din röst och ditt skratt.
Sköt om er!
Kram Jennie
Du uttrycker dig så bra, precis så är det även för mig. Livet funkar utåt sett men inuti mig är det ofta ett mörker. Det har snart gått nio månder sedan Sara dog i mina armar och jag tror faktiskt inte att livet någonsin kommer att bli detsamma. Jag tror att jag kommer att ha ett bra liv framåt men det kommer alltid vara något som fattas.
Någon (en terapeut)frågade mig "Om ditt liv var ett pussel på 1000 bitar hur många bitar är du nu och tror du att du kommer att komma upp i 1000 bitar igen eller till och med öka pusselbitarna till 1200 bitar när livet fallit mer på plats?" Jag hade inget svar på en gång men jag har tänkt på det och jag tror att det kommer alltid fattas bitar i MITT pussel. Inom vissa delar av livet kanske jag har blivit en bättre människa pga av det som jag har upplevt men i det stora perspektivet så kommer det alltid finnas ett hål. Och det är det jag försöker lära mig att leva med, det är svårt och det kommer att ta tid.
Hälsningar
Annika
Sara vinkar ifrån sin himmel.
Är in o läser här då och då.
Blir alltid lika berörd!
Tycker om din ärlighet i texterna och era underbara bilder. Färgerna och retrokänslan!
Kramar
En klok människa sa en gång till mig att det kommer att bli som vanligt, men ett annat vanligt...
Många kramar....kan inte förstå vad du/ni går igenom.....vardagen rullar på i min familj.....måste vara så, men tankar om vad ni har gått igenom dyker upp titt som tätt. Har i bekantskapskretsen vänner som har dött både i tsunami och i bilolycka och varit sjuka i samma hemska neuroblastom som Alfons. Livet tycks med ens farligt att leva, men samtidigt så underbart!! Jag och min familj står i begrepp att flytta från orten där jag och barnen är födda för att flytta till en ny ort.....ut i det okända. Ibland måste man våga även om man är rädd, men jag har lyckligtvis hela min familj med mig på denna resa utan känt slut. Känner med dig/er och önskar att livet hade valt ett annat spår för er. Kram Anette