alfons

Diagnos Neuroblastom IV 7/7 2005. Följ min och min familjs kamp för livet. Vi ska vinna!

Måndagen den 17 september. Om p-piller. Om barn.

Det blev ingen mysig söndag igår. Minnena tog överhand; illamående och yr blev jag sängliggande till tiotiden på kvällen. För säkerhetsskull bestämde jag mig för att sluta med mina p-piller direkt; jag vill inte utsätta mig för eventuella risker. Jag har svårt att bedöma vad som är vad och då eliminerar jag den säkraste faktorn.

Nu till fina bilder på fina barn.


Vera undrar när bullarna är klara.


Lilltjejen har kommit på att det är roligt att ta sig fram på detta sättet. Bara att vicka lite fram och tillbaka.
Mamman och pappan tycker att det ser lite farligt ut, medan storasyster gärna uppmuntrar.


Och för spänningens skull så kan lilltjejen även stå på ett ben i vagnen med fyra hjul. Huvaligen.


Finaste Alma-Lee i allvarlig stund, talande med sin moster Malin.

Catarina

Ja du Ditte. Tiden är inte vad den brukade vara. Den är inte så viktig längre. Jag gick igenom våra bilder igår, och endel av den enorma bloggen; det blir till stor hjälp för våra barn när de blir äldre. Jag älskar dig. Kram Catarina.

Vad söt Vera är och vad fin Alma-Lee är!
Stora kramar till er. Tänker på er ofta!

Finaste vännen, jag vill så gärna att du kommer hit en kväll så vi kan ha en sån där mysig pratstund. Och så kan vi fortsätta titta på foton av alla slag och minnas lite åt varandra kring allt som varit.
Sköt om er.
Puss o kram Jennie

oj vad stora de blivit. Och oj vad lik lilltjejen är Alfons. Så söta, båda två.
kram

Men oj vad Vera är lik storebror :-)Stora tjejen som snart fyller 1 år, tiden går så fort. Så fina bilder på era underbara barn!!!
Ta hand om er!!!
Kram Johanna

Hej!
Måste bara återigen konstatera - vilka vackra foton! Det är klart, de fin-fina motiven gör det kanske lättare. Men vem av er är den duktiga fotografen? Kanske båda?
Kämpa på! Kanske kanske kommer det en bra tisdag. Låt oss hoppas på det.
Kramar /Ulrika (Matildas mamma)

Jag följer er fortfarande, men ibland vill jag inte. För Alfons lyckades göra något som inte borde vara möjligt. Via internet - där han inte själv kunde skriva - steg han rakt in i hjärtat på mig. Och nu vill han inte stiga ur. Så det gör ont att läsa om honom och om er saknad. Samtidigt kvillrar det i mig när jag ser piratbilderna och hur stor lilla liten har blivit!....ni berör ....

Morgonkramar till fina tjejer! Visst är det spännande med gåvagnar och bullbak, båda bjuder på nya upplevelser även om det inte alltid blir de som man som vuxen kanske förväntar sig. Må gott i höstrusket. Kram, Eva.

Vad tråkigt att det inte blev en så mysig söndag som du ville, men jag hoppas att ni får många bra dagar denna veckan istället.
Som så många gånger förr så kan jag bara konstatera att det är väldigt vackra barn ni har. Och så lika de är, alla tre. Hoppas att lilla Vera tyckte att bullarna var goda när de väl blev klara.
Många kramar denna regniga tisdagsmorgon...

Kära fina! Läser och följer. Jag tror ni får skaffa en skateboard till Vera, och en hjälm kanske... *puss å kram*

Men söta Vera, vilket lill-troll hon är! Hon kanske siktar mot någon form av actionsportkarriär? Om jag förstår det hela rätt så brås hon i så fall mer på sin far än på sin mor? :-)
Hoppas att du mår bättre idag Catarina, p-piller är ett gissel om du frågar mig.
Njut av bullarna och hösten som idag känns klarare och renare än på länge.
Kram.

Varmaste! Fyra grader kallt men strålande sol.
Håller med om att det är nog snart dags att skaffa en skateboard. Och när ni nån gång kommer upp och det är snö kan hon ju alltid åka snowboard. Tjippi! Alma och jag vi ska mocka vi.
Varma tankar och stora kramar!

Jag går så ofta in till er för att se hur ni mår och höra om det senaste i vardagen. Ni känner inte mig och jag inte er men ändå så delar ni så generöst med er av vad er familj går igenom. Ni har tre fantastiska barn som alla är unika på sitt egna sätt. De är så vackra alla tre. Genom att se och höra om er försöker jag ta hand om det jag fått - en familj med två underbara och fantastiska barn. Jag anstränger mig för att låta tiden stå still och bara njuta och tacka för det jag fått och har. Fånga mina underbara två och krama om dem extra hårt då man aldrig vet vad morgondagen bjuder. Tack för att ni delar med av ert liv - älskar, sörjer och bara är. Era ord och bilder går rakt in i hjärtat.
Tack // Jeanette

Jag håller föregående talare. Ni har verkligen fina barn, alla tre.
Kramar till Er.

Så fina de är. Tänk precis sådär stod Stella också,
bakfram på läragåvagnen. Och Alma, så stor hon redan är, så fin i det korta håret.
Hoppas det är bättre med dig nu.
Stor kram,
Anna

Vera och Alfons, så fantastiskt lika... ja dom e lika varandra alla era tre barn, men just alfons o vera är
på pricken... fast ändå var o en för sig...
Styrka !!! Kramar Therese med Wille i hjärtat
www.williamhedman.dinstudio.se

Fina fina bilder på fina fina barn.
Varma tankar och kramar till er.

Va STOR Vera ser ut! Och Alma-Lee också! Började följa Alfons blogg strax efter att Vera föddes. Tänk att det snart är ett helt år sen. Vilket år för er, en resa jag följt i hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Det har förändrat mig in i hjärtat och kärnan av mitt innersta... Tack för att ni delar med er, hoppas att det nånstans ger er lite kraft att veta och känna att vi är många okända som följer och tänker på er.
Hoppas att du mår lite bättre nu Catarina. Kramar och tankar genom kvällen och natten, mia.

Varmaste! Många tankar och stora kramar!

Godmorgon familjen, kramar till er i höstrusket!
Jennie

Kramar

gud vad söta Alma -lee och vera är. :)

Vilka fina ungar!!!

Varmaste till natten.
Tankar, varma känslor och stora kramar!
Puss!!!

Inte trodde jag att min dag skulle se ut såhär. Jag satt och sappade igenom ett antal vanliga vardagsbloggar och modebloggar med brist på saker att göra då det var en tjej som skrev om din blogg. Jag gick genast in och kikade på din mäktiga blogg och kunde inte sluta läsa. Jag började från första inlägg och jag kan inte räkna hur många timmar jag läst förutom dåochdå jag tagit en gråtpaus i sängen. Även när jag satt och klinkade på datan så forsade tårarna lik det vildaste vatten; jag tror aldrig átt jag har gråtit så mycket i hela mitt liv. Du skriver som en riktig poet; så vackert, djupt och så livsviktigt meningsfullt! Du är en riktig författare och jag hoppas att du en dag skriver en bok och JÄKLAR vad jag då skall göra reklam för den! (Får jag då föreslå titeln "Underbara, underbarnet Alfi".) Lilla Alfons har tagit sig in i mitt hjärta och det känns som om hans mod och beundransvärda ork kommer att stanna där. Jag kommer alltid att komma ihåg den sanna berättelsen om det lilla, underbara underbarnet Alfons och hans stackars öde. Alfons hade tur som kom till en sådan kärleksgivande familj och jag kan slå vad om allt jag har och äger att han var lycklig varje liten sekund med sin Löv-familj runtomkring sig. Att han somnande i sina föräldrars famn sådär lungt, stilla och fridfullt är det finaste för honom. Att få känna sig trygg och att han äntligen kan släppa taget om all fysisk smärta. Ord räcker inte till för hur gripande detta är! Och jag vill så gärna HJÄLPA men jag känner att det finns ingenting jag kan säga som inte redan är sagt och som du kommer att ta åt dig utav! Det finns inga ord nog. Jag hoppas att du inte tar på dig skulden för någonting av det här som hänt, eftersom han aldrig skulle ha klarat sig i livet så länge utan den moderskärleken han fick ifrån dig! Personligen tror jag att han lever kvar i er och i världshistorien och att ni kommer att få träffas igen. Ett återseende fylld med köttfärsfyllda tacobröd i soffan, leende och sinningslösa skrattanfall. I mina ögon är hela eran familj en underfamilj och att Alfons är en underbar ängel fortfarande, fast nu i himmelen, råder det inga tvivel om! Jag hoppas ni vet att ni gjorde hans fem år på jorden till underbara sådana! Jag hoppas, som jag sa tidigare, att du och Christian kämpar vidare för era barn om ni inte längre kan kämpa för eran egens skull. Jag tror att era två levande barn kommer att växa upp med samma tålamod och ork som Alfons och de kommer alltid bära honom i hjärtats kammare fastän de kanske inte kommer ihåg honom. Jag vill också tillägga att dina samtliga barn är bland de sötaste ungar jag någonsin sätt! Jag har en granne, vars dotter gick bort i cancer (leukumi) vid åttaårs ålder och sedan deras vuxna dotter i bröstcancer. Sorgen må vara stor och alltid till en stor del finnas kvar, säger föräldrarna, men det blir litet, litet, litet lättare att leva med allteftersom. Fastän allting går i perioder och den största sorgen kommer att finnas kvar. Men du är stark! Du klarar av det! Systrarna klarar det! Christian klarar det! För att ni är så galet underbara och starka! Tusen lyckoönskningar till världens mest kärleksfulla familj och tusen tankar som går rakt upp i himmelen till Ängeln Alfons.

Tack Caroline för ditt inlägg. Det är människor som du som ger oss styrka; bloggen och alla inlägg från er läsare ger mig kraft. Alla var och en för sig. Vänner eller obekanta. Tack för att du tog dig både tid att läsa och tid att skriva.

Längesen jag skrev till er....följer er dagligen men saknar oftast ord. Mitt hjärta värker varje gång jag läser dina ord Catarina!Jag håller om mina barn extra länge och njuter av varje sekund de finns hos mig.Denna bloggen har varit en ljuspunkt för mig att få ta del av. Jag har nyss tagit mig ur en depression och i våras när ni kämpade som värst med er sorg och förlust hjälpte ni mig att ta tag i mitt liv! Jag orkade inte med mina barn och jag ville inte ha dem... det kan låta helt sjukt men under en period just då var min tillvaro svart. Genom att läsa er blogg insåg jag värdet i mitt eget liv och i mina underbara barn. Jag tog mig i kragen och bestämde mig för att leva !Tillsammans med min familj och mina barn. Så tack än en gång för att ni delar med er!
Många kramar från Asmundtorp

Vill bara önska er en skön och behaglig helg... Hoppas solstrålarna når er lite så lite extra energi skapas. Det sista jag gör på kvällen är att ta en titt i er blogg, det första jag gör på datorn på morgonen är att återigen ta en titt... jag kommer aldrig att sluta. Alfons och hela familjen Löv har berört mig otroligt mycket...
Jag kan bara hålla med allt som Caroline skrev här ovan...
Stora kramar från mig... ni finns ständigt i mina tankar!!!

Skickar några styrkekramar till dig och familjen. Första gången jag läser i bloggen, lär bli kvar. Finner inga ord...

Idag var första gången jag såg eran blogg.Läst många blogginlägg från er idag. Jag beundrar er starkt! Att ni orkar och att ni var så fina föräldrar och syskon!Ni berättar om honom som om han lever. Jag grät när jag läste många inlägg.Ni är så starkaJag skulle jätta gärna vilja ha svar på nån fråga. Hur gamal var Alfons när denna sorgliga dag inträffade? Och är nått av dom andra barnen sjuka??
Kämpa vidare
//Isabella

Sitter här i dittes tysta lägenhet i motala. Ella sover på en madrass på toaletten och Joel sover här bredvid mig i Dittes säng. Ditte är o firar Kalles födelsedag. Och jag njuter, av att höra barnens lugna andetag och av att bara få vara själv.
Vilken resa jag haft idag! Barnen somnade i bilen och jag körde undan rättså bra, när dom vaknade tog vi vårt första stopp och då var vi 4 mil söder om jönköping. Smålandsrasten tror jag det hette, åk aldrig dit! Hutlösa matpriser! Joel fick en smal korv med pommes, INGA grönsaker och INGEN dricka! och det kostade 59 spänn! Om jag skulle äta detsamma, fast vuxenportion, kostade det 88 kr! Då var det det billigaste på menyn! Hmpf! Jag åt en macka istället... Sen åt vi glass i ett lusthus innan vi körde vidare. Hela resan tog 5 timmar och jag känner mig så glad att det gick så bra!
När vi var i Vadstena ringde ditte, men mitt batteri tog slut... Lagom kul eftersom jag inte hade en aning om hur man tar sig till henne i motala!! Alla som känner mig vet ju hur mitt lokalsinne är... Letade efter en elektronik affär för att kunna köpa laddare till bilen men inget var öppet... det är ju lördag idag! Väl framme i Motala körde jag runt lite, kom till järnvägsstn och där visste jag iaf vilket håll jag skulle åt... så körde jag lite till o kom till ett trafikljus, där kunde jag antingen köra rakt fram till Mjölby, eller svänga till höger. Svängde såklart höger o där stod en skylt mot verkstadsön! Ni skulle sett dittes min när jag bara dök upp här!
Hoppas ni haft en bra dag idag, jag tänker mycket på er och ni finns i mitt hjärta! Önskar att jag var hos er på måndag.
Många kramar syster/svägerska/moster Lina

Kramar till er, fina familjen Löv. Tänker på er.
Jennie

Hej kära ni! Tänker på er, trodde att jag skulle hinna ner till Skåneland i somras men det blev bara alldeles kort, vill så gärna hälsa på er, Tobbe och alla andra i er familj som betyder så mycket för mig. Just nu är jag hemma med Rasmus som har fått vattenkoppor, alldeles koppig är han men glad ändå! Vi ses och hörs, förr eller senare. Kramar Carina

Hoppas att lillebror mår bättre och att ni alla för en gångs skull kan koppla av från allt vad oro och sjukhus heter. Jag tillbringar helgen i trädgården och inser att det nog inte var en sekund för tidigt. Var det verkligen en rabatt här, eller kan jag ha drömt det? De smultronplantor som vi planterade för Alfons och vår andra lilla kompis som inte längre finns med oss i det "vanliga" livet har spridit sig och kommer nog att vara till lycka för både våra och andras barn till sommaren!
Kram!

Varmaste! Tankarna på er som vanligt. Ja, dom är ju där titt som tätt under dagarna som går. Varma och fina och ibland sorgsna och arga.
I går flyttade vi återigen ner Matilda till en ny lya i K-stad. Hoppas att hon kommer att trivas. Men det blir nog bra.
Puss o kram till er alla.

Vad vackert du skriver!