Fredagen den 29 februari. Om dagarna då tiden stod still.
Bilderna som följer är få, men från de dagar efter vi kom hem från Lund. Alfons tynade bort och cancern åt bokstavligen upp honom. Vår saknad efter vårt barn är obeskrivligt stor.
Onsdagen den 21 februari, klockan 18:01. Alma och Alfons sitter och ska titta på Bolibompa. Alfons somnar hela tiden, men jag minns honom som ovanligt välvillig inför att ha Alma nära sig.
Onsdagen den 21 februari, klockan 19:41. Vi är hemma och Alfons bestämmer sig för att han vill kissa. Jag bär honom, försiktigt. Han jämrar sig av smärta för varje steg jag tar. Vi trycker in extradoser inför varje nytt lyft eller varje ny vändning.
Lördagen den 24 februari, klockan 17:09. Vi läser kommentarer från bloggens senaste dygn.
Måndagen den 26 februari, klockan 16:11. Alfons är vaken och tuggar is. Tobbe och Alma håller sällskap.
Tisdagen den 27 februari, klockan 11:20. Alfons hud är torr. Jag smörjer hans kropp med olja i långa drag, försiktigt. Jag känner en ny knuta strax under hans knä, tänker ny tumör. Efter en kort stund jämrar han sig och ber mig sluta. Han har ont, överallt. Jag trycker in en ny dos morfin. Han somnar intill Vera.
Torsdagen den 1 mars, klockan 08:56. Vi är trötta. Alfons kräks flera gånger i timmen och huvudet vilar tyngre och tyngre på kudden. Vi läser sagor men låter också ofta tystnaden ta över.
Catarina
åhh lilla starka Alfons.. Hur kan världen vara så otäck.. verkligheten kriper tag i mig och jag ryser...
Massor av kramar
Jag är så tom, så tom på ord. Allt är så fruktansvärt orättvist.
utanför faller regnet; ett minne av en vinter som aldrig kom. som om snön som föll den där natten i mars var den sista, en växthuseffekt som ändå fick jorden att sluta snurra i alfons sista andetag. det nya året saknar ett par små fötter, saknar en hand i armhålan, saknar fegisrop och sexårskalas. saknar allt som var - skyr allt som är.
Åh vilka starka bilder av en liten hjälte och hand älskade fina familj.
Hur kan något sånt hända. En liten kille får kämpa så hårt med sin smärta och ändå inte klara sig.
Det är inte rättvist.
J..la Cancer.
Massor av kramar till er.
Läser dina ord och mina ögon fylls med tårar.
Känns som om ord är verflödiga men jag ville ändå lämna ett litet avtryck här.. Tack för att du delar med dig...
Kram
Jag är så tom på ord... tårarna tar över totalt. Lilla fina Alfons, lilla fantastiska pojke, fan säger jag bara... Jag blir så upprörd över orättvisan, jag hittar inte orden.
Tack för att ni fortfarande orkar dela med er...
Tack för att vi får ta del av ert innersta...
Jag storgråter... och då är ju inte i närheten av vad ni känner och har gått igenom...
Stor kram till hela familjen från mig
Känner igen såå mycket i dina ord, tankar, känslor....
VARFÖR ?? varför eran fina alfons? våran fina William. Tänker på er OFTA.... många kramar från Gotland
www.williamhedman.dinstudio.se
Så här ska inte en familjs liv vara. Stackars Alfons. Det finns inga ord som räcker till. Tänker på er.
Kramar Jessica
Inne igen och tänker, gråter, tittar på modiga Alfons.
Det var ju inte såhär det skulle gå.
Imorgon är det 1 år sedan fina Alfons somnade in.
Tänker på er. Kram.
Kramar i massor till er alla
Hur mycket smärta ska en familj behöva gå igenom? Jag är så imponerad av er styrka och skörhet. Tack för att ni delar med er. Tack för att ni, trots allt, visar att kärlek kan bära mycket.
Kram
Catarina!
Dina ord i kombination med bilderna är det starkaste jag sett. Jag förstår att du just nu inte lever i nuet utan i det som var för ett år sedan. Ta hand om tjejerna och Christian. Vi är så många som sänder kärleksfulla tankar till er.
Så obegripligt.... så obegripligt.....En verklighet vi har så svårt att förstå.
Tårar..Kramar/Elisabet
Kära, kära ni. Så mycket smärta och sorg det kan rymmas i några få ord.
Bilderna går rakt in i hjärtat, superhjälten Alfons omgärdad av kärlek men ändå ockuperad och nerbrottad av den FÖRBANNADE sjukdomen. Ni gjorde ju allt och lite till. Jag önskar så att ni hade fått fira 2008 som segerns år istället för sorgens. Ni finns i mitt hjärta allihop, för alltid.
Många kramar.
Jag minns hur ledsen jag var när ni hade skrivit att Alfons hade seglat iväg med sin morfar på sjörövarskeppet. Om det är jobbigt för mig som läsare att se bilderna och läsa, så vad är det inte för er. Det är som allt händer om igen.
Ni finns i mina tankar och jag önskar att jag kunde krama om er allihopa och att det inte vore så här.
Jag hatar dig, jävla cancer, du bara förstör hela tiden.
Kramar Christina
NI finns i mina tankar jätte ofta.
Jag känner så för er och för alla som har mist en liten alldels förtidigt. Jag känner tacksamhet över att jag har mina barn.
Det är så orättvist...
Kram Kaisa i Örebro.
hejsan, jag brukar titta in här ganska ofta och tycker att det är så hemskt att läsa om den hemska sjukdommen, men kan ändå inte slita mig. tack för att ni delar med er styrke kramar ifrån kolmården
Varmaste och puss och kram!
Vet varken vad jag ska skriva eller säga......
Beundrar dig, catarina, att du orkar dela med dig.
Mina tankar finns hos er
Kram
Susanne
Tänker på er och tittar på bilderna med tårar i ögonen. Sänder en massa kramar till morgondagen!
Många varma kramar Elin.
Tårar, saknad och ilska. Kärlek till er.
Lilla Alfons vad du kämpade mot den jä..a cancer!!! Jag gråter när jag tittar på alla bilder som säger allt om dig lilla kämpe. Det är så orättvist att du inte fick leva efter allt du har gått igenom, att cancern har vunnit i slutet!!!
Mina tankar är hos er hela tiden.
Styrkekramar från Danijela
Du skriver så otroligt vackert. Känslorna verkligen tränger ut genom skärmen och rätt in i mig. Det gör ont. Ta hand om er!
Orden fattas, men jag tänker på er...
Tänker på er och hoppas att ni kan finna styrka i varandra dessa dagar, som måste vara oerhört tunga. Sänder många varma kramar till er alla!
Det är så fint och sorligt att se bilderna som du lagt in.
Saknar ord
Kramar till er alla
Vilka otroligt starka bilder pa en familj som vantar in doden....jag har last pa er sida lange men inte insett just hur mager och sjuk alfons var pa slutet,eller vad ni gick igenom de dar sista dagarna, vilka kontraster med era vackra barn i soffan, ett friskt och ett sjukt.
Tragiskt, sorgligt, beundransvart....
Jag beundrar er hela familjen!Halsa Alfons!!
Jag sander er de varmaste halsningar och kramar.
Matilda
Tänker alldeles speciellt mycket på er denna helgen och sänder varma medkännande kramar till er.
Kram...
Finns inga ord.............Tack för att du delar med dig av ert liv som påverkar alla våra andras liv. Kram Anette
oj,vilka bilder,vilken text,tårarna bara rullar ner för kinderna.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva till dig/er.
Det är så fruktansvärt orättvist.
Jag beundrar dig,hur du skriver,du hittar ord,du verkar vara så stark.
Tänker ofta på er ska du veta...//Många kramar från Susanne
Det gör så ont!
*kramar om dig*
Mina tankar finns hos er....
Kram
Det är fruktansvärt att någon ska behöva få gå igenom något sånt här. Det blir så oerhört mycket tydligare med bilderna, att han tynade bort. Lille Alfons.
Verkligheten griper tag i mig. Så starkt, så nära, så smärtsamt. Hur kan livet vara så här? En tom fråga som inte har något bra svar...
Tänker på er denna marskväll och minns tydligt tårarna som fälldes för ett år sedan.
Ser i tanken Alfons som seglar på ett solglittrande hav. Härligt sommarbrun och med ett leende på läpparna.
Varma, varma tankar till er
/Petra
Vilka starka bilder. Så oerhört smärtsamt livet kan vara. Men ändå, så vacker han var er lille kille...
Hur kan det bli så här?
Månag, många kramar
Jag tyckte mig minnas hur sjuk alfons såg ut dom där sista dagarna. Jag tyckte mig minnas känslan i min hand när jag försiktigt strök hans smala smala arm och pussade hans kala huvud. Ändå blir jag chockad över hur sjuk han faktiskt var. Ändå blir jag chockad över hur han tynade bort från Er, från oss. Det finns inget jag önskar hellre än att ni fick ha honom hos er. Att ni skulle slippa bära sorgen, att en storebror aldrig skulle fattas.
Ikväll är det ett år sen jag satt bredvid Alfons för sista gången. Tyst, med tårarna på kinderna satt jag bredvid honom och önskade mirakel. Åt kycklinggryta med curry och kokosmjölk. Sista gången jag hörde hans andetag.
Det gör så ont. Jag älskar er alla sex av hela mitt hjärta.
Den största sorgen! Bilderna och texten förmedlar er hemska verklighet så tydligt. Det gör så ont i hjärtat just nu. Verkligen ont. Tänker på er och er fantastiska son extra mycket den här helgen. Kram och värme
Åh vilka bilder... lilla Alfons. Ni känner mig inte men jag har läst länge, även kommenterat några gånger. Jag blir verkligen tagen av bilderna. Stor kram till er!
Det gör så ont...tårarna rinner. Ingen, ingen, vuxen som barn, ska behöva uppleva detta. Jag förlorade min mormor till cancern, hon tynade också bort både kroppsligt och mentalt. Och att se ens barn.... ord räcker inte till.
Kram på er
Å Catarina och Christian vilken fasansfull bild som äntligen får mig att gråta, jag kan omöjligt få ihop då och nu. Det är som olika liv. Jag är så ledsen över att vi fick maginfluensa hans sista vecka i livet. Jag hade velat vara hos er. Det är enda baksidan med vår flytt, här har han varit, här kan jag minnas honom och ha honom nära med bilder i mitt huvud. Bilen han glömde en gång, middagarna på väg hem från Lund, gången han åkte med för att hämta Ebba och han när han blygt klappade Iris hästar.
Där, i nya huset, kommer han inte mer. Där kan jag bara önska att han hade fått leva och kommit ner och grillat marshmallows i kakelugnen. Och sovit över och väntat på skolbussen med Ebba. Och gjort allt det som man vill att ens barn ska få göra. Inte ligga i jorden och bara vara död. Och ikväll gråter vi äntligen, och minns allt.
Vi älskar er och er fina pojke och era fina flickor, alla tre. Puss och kram Malin och Olle
Kan bara hålla med, vilka starka bilder! det gör så ont att se, se att ett stackars barn ska behöva gå igenom det! Ni måste vara otroligt starka!
Många kramar till er
Jessica
Lilla fina, fina Alfons. Men anda sa stor, sa oerhort stor i all sin styrka och sitt ofantliga mod.
Jag tanker pa er och jag sorjer varldens finaste och modigaste sjorovare.
all min varme, styrka och karlek till er. tro och hopp pa er och era fina barn. manga stora kramar till natten.
Dina ord är så vackra till den orättvisa och hemska verkligheten.
Ni finns i mina tankar, nu ännu mer än vanligt. Jag ska gå ner nu och ta fram det rosa ljuset jag köpte förra året. Stor kram o många tankar till er. Jennie
Att ge någon sjukdomen till någon önskar jag ingen, inte ens fienden. fan vad orättsvist.
Fina starka Alfons, han har fina föräldrar känner jag.
Kramar
Stackars fina Alfons.. vill bara kommentera, men vet inte riktigt vad man ska säga. Alla ord känns så fattiga. Men jag tänker på er.
NEJ, hur kan livet vara så här orättvist. Jag känner inte er och ni känner inte mig men mina kinder är alldeles blöta av tårar. Man skall inte behöva gå igenom detta som förälder. Jag lider när jag ser dessa bilder. Jag kan inte ens föreställla mig hur hemskt det måste vara att inte få ha sitt barn hos sig längre! Hoppas att ni hittar gnistan igen och kan få känna glädje över vardagen. Hälsningar Malin, mamma till två!
Det gör så ont, så fruktansvärt ont, att se Alfons bli besegrad av cancern. Att läsa era ord. Kan inget säga, orden finns bara inte.
Läste redan igår men har inte orkat formulera mig. När jag nattade min fyraåring igår kväll låg jag kvar och höll om honom i säkert en timme efter att han somnat. Höll, smekte, luktade, kände hans värme. Och tänkte på hur livet kan förändras på bara en sekund. Ena stunden liv, andra död. Det jag har är här och nu och jag har först nu insett hur lite jag levt efter den insikten.
Tänkte skriva än mer men min tvååring gråter i sin säng just nu. Och NU behöver han mig. Det är mitt nya sätt att leva. I nuet.
Önskar jag kunde ta bort er smärta om så för bara en sekund. Önskar jag kunde bära er, om så för bara en sekund.
Oändligt tacksam är jag ändå för att Alfons fick komma till den finaste av fina familjer!
Men nu ropar lillkillen och jag får sluta här och leva i NUET.
Kära, kära familjen! Tårarna skymmer min blick när jag ser bilderna på Alfons. Jag tänker på en liten fågelunge som jag skulle vilja kupa mina händer om. För att värma och för att kunna hålla kvar. Ja, Prins Alfons var modig. Och ni är modiga. Modiga som orkar leva vidare och vara de bästa föräldrar man kan tänka sig för era barn. Alfons liv blev smärtsamt kort men jag vet att det finns människor som under en hel livstid inte får uppleva en bråkdel av den kärlek ni gav honom. Kanske en liten, liten tröst i allt det svarta.
Birthe-kramar
Jag har inga ord...meen skriver ändå. Bara tårar.
En liten liten pirat som gör sig redo för den sista seglatsen. Men allldeles för tidigt och med ett alldeles för stort tomrum efter sig. Vilken klokskap och vilket mod han visade eran fine son. Bilderna tar orden ifrån mig och jag avslutar med att sända tankar genom natten till er alla, mia.
Vilka starka och smärtsamma bilder.
Vilken fin pojke han är.
Så orättvist det kan vara.
Catarina,
jag har följt den här bloggen i flera månader nu och jag frågar mig ofta varför. Vet inte om det är anledningen men du berör. Ni berör. Just som jag läste inlägget fyldes mina ögon av tårar. Tårar som dock hindrades av en stark sol som plötsligt tvingar mig att kisa och titta upp. Märkligt med tanke på att det varit mulet och regnigt hela dagen. Det slog mig då att det kanske är bra ändå. Där borta där Alfons är.
Många kramar till er
Jag har läst bloggen sedan mer än ett år tillbaka, jag har nog inte lämnat en kommentar än. anledningen är väl för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva, för mina ord kans inte ändra, och ibland kanske det är bäst att inte säga något alls, utan bara att finnas där?
Massor av varma kramar till er alla
Älskade Alfons, som jag aldrig mött - men som jag saknar så hjärtat värker....
Ni är en sådan fin familj!
Jag beundrar er styrka, men jag hatar också orättvisan!
Styrkekramar till er allesammans
Klarar knappt av att skriva något. Det gör ont att se och höra vad ni får gå igenom. Det blir ännu mer känsligt nu när jag själv har fått barn. Kan inte tänka mig att leva utan min lilla flicka. Hoppas att ni orkar att gå vidare med nya krafter och mycket kärlek till livet. Kram på er.
Bilderna är så talande - så känslosamma.En mycket sjuk pojke med en mycket ledsen och trött mamma , en kärleksfull syster.Bilder som får mej att förstå så mycket mer än tidigare - Tack för allt du skriver här.
jag blir tårögd
Tänker på er!!!
Blir oerhört tagen av både ord och bilder. Det knyter sig i magen och tårarna rinner.
Tack för att du fortsätter skriva här. Jag läser regelbundet.
Kram Anna-Karin
Åhh lilla Alfons vad tunn du var...
Åhh jag önskar så att det slutat annorlunda..
Livet är så grymt och så orättvist,jag förstår inte varför det va tvunget att sluta såhär när han/ni kämpade så...
Tess mamam till Liam & Leo