alfons

Alfons och Alma-Lee på lekterapin, november eller december 2006. De två som tillsammans skulle erövra världen.

Nu går tiden fort. Jag famlar bland tankar, känslor, här och nu. De flesta tankar kretsar kring den kommande förlossningen och hur det ska bli att leva med tre barn som finns. Tre friska barn. Tre levande barn. Fyra barn.

Just nu är vi på semester på Almers Hus i Varberg, till barncancerfondens förtjänst. Här andas det ro och trygghet, men också förluster. Vi är fyra olika familjer som alla mist ett barn i cancer. Det är som om det sitter foton på alla väggarna med bilder över våra förlorade barn. Det är en ytterst påtaglig saknad. Jag hade inte riktigt förberett mig på att det skulle komma så mycket känslor och jag har just nu ganska svårt att reda i dem. Alfons fattas mig mer här än hemma.

Vi har ägnat dagarna till att koppla av, så mycket som det går att göra med två envisa barn. Vera har blivit ganska jobbig i sin trots, säger bara nähä till allt, och varvar det med sitt fantastiskt genomskärande illtjut. Och gud nåde den som inte går henne till mötes. Eller den som gör det för allt i världen. Nej, ingenting är rätt och ingenting är lätt med den där lilla, stora flickan.
Alma-Lee vet varför vi är här. Att det kanske inte är som en vanlig semester, en semester som man tillbringar tillsammans, hela familjen. Emellanåt vill hon bara åka hem, och hon vill till Alfons grav. Det är konstigt för henne att vara så långt borta från honom. Det gör mig hjärtskärande ledsen men jag finner, med eftertanke, ett lugn i att veta att hon faktiskt vet att han finns där i graven för henne. Hon vet var han är. Det har jag inte tänkt på, för hennes del, förut.

Mina tankar rymmer mer än Alfons död, mina barns vardag, den stora kärleken till Christian och det stundande mötet med den lilla nya. Mina tankar, min stora sorg och min oro finns sedan länge hos min syster som är svårt sjuk i anorexi. Det är en ohygglig sjukdom att stå vid sidan av, att inte kunna vara delaktig i eller göra något åt. Det är en kamp långt ifrån kampen om Alfons överlevnad.

Catarina

Alfons, min stora kille. Född den vackraste av dagar, den 12 juni 2002, klockan 19.27.

Imorgon är det sex år sedan du bestämde dig för att komma ut till oss. Vi hade väntat länge på dig och vi längtade efter dig. Jag visste då inget av det du som barn skulle komma att lära mig, bara genom det att du föddes. Du blev mitt och Christians mirakel. Från min varma trygga mage föddes du in i en gemenskap av händer som skyddade dig samtidigt som de lyfte dig för att du skulle få egna ben att stå på. Vi gav dig famn att räddas in i när världen runt dig blev för stor och skrämmande. Vi gav dig rum att växa i när nyfikenheten tog över. Du var ett barn. Första natten sov vi över på förlossningsavdelningen eftersom jag var så trött efter en 23 timmar lång förlossning. Vi turades om att ha dig sovande på våra bröst och du sov tryggt. Vi ammade, tittade och var förundrade över dig. Dagen efter så fick vi veta att det var ett stort åskväder över Malmö, din första natt ute i livet. Jag minns att jag tänkte på Ronja Rövardotter. Jag minns det som speciellt. Jag minns dig som speciell.

Så blev du ett år och vi tog med dig till Köpenhamn och Zoo. Du var bara intresserad av korna, och de hade vi lika gärna kunnat titta på hemma hos mormor på landet.

Din tvåårsdag firade vi med dina kusiner och vänner hemma i lägenheten. På din treårsdag hade vi sjörövarkalas och jag gjorde en tårta med en sjörövarskatt på.

En månad senare hade du cancer.

När du fyllde fyra bodde det en instängd drake i din kropp som vi inte visste något fortsatt om. Vi visste bara att detta kanske skulle komma att bli din sista födelsedag. Vi firade dig under äppelträden i trädgården, med alla som du ville ha runt dig. Det blev maskerad och grillning. Det blev iskallt bad i bassängen. Det blev fiskedamm och bål. Det blev kärleksfullt och du var glad. Det var perfekt.

Till din 5-årsdag önskade du dig en cykel. Vi pratade länge om den och som du längtade.

På din femårsdag samlades vi ett par meter över dig och åt din favorit; jordgubbstårta. Vi sjöng väl för dig, om jag inte minns fel, och vi grät. Vi grät. Du blev aldrig 5 år.

Imorgon, Alfons, skulle du fylla 6 år. Vi äter tårta med jordgubbar på efter tacosen. Vi gråter för dig. Vi gråter för oss.

Imorgon kommer jag att minnas första gången du låg på mitt bröst. Jag kommer att minnas känslan av dig som ny och varm, argt skrikande och full av liv. Du gav mig liv. Jag kommer aldrig att glömma just det. Jag älskar dig och saknar dig, dig , dig.

Jag fattas dig att gratulera.

Mamma

Till Er som undrar: Man får mer än gärna åka till Alfons grav imorgon. Alfons älskade blommor och vi önskar honom ett helt hav. Skriv gärna tankar eller hälsningar, dom tar vi hem och sparar som minnen.

Catarina och Christian


Alfons och mamma 26 augusti 2006. Bröllopsbad: sorg, återfall och stark kärlek.