alfons

Diagnos Neuroblastom IV 7/7 2005. Följ min och min familjs kamp för livet. Vi ska vinna!

Söndagen den 9 augusti. Om renoveringsstopp och lugn.

Det finns viktiga saker, som att bo där man trivs, göra tillfredställande saker, vara med sina barn och att njuta med sin man eller kvinna. Det verkar vara på sin plats att man inte bara bor, utan att man också har en stor fin trädgård som är välskött, vårdad fasad och praktfulla blomster i rabatterna. Det ska finnas stenlagda trädgårdgångar, inramad sandlåda, så barnen ska veta sin plast, nymålade grindar, så att främlingar ska veta sin. Träden ska klippas varje år för att behålla formen, ogräs rensas, barnen tvättas och bilen vaxas. Musiken du spelar ska vara på lagom nivå, alltid på topplistan och tånaglarna fria från jord inunder.

Varje kväll ska huset vara städat, barnens väskor packade och larmet påslaget. Katterna ska vara fästingfria, för tänk om vi blir smittade av borrelia eller den ankommande kattinfluensan som säkert redan startat i något fjärran land, som är skitigt utav bara helvete. Alla barnen ska bära ljuvliga page-frisyrer och vara rena från topp till tå. Hellre hälla i lite extra tvättmedel än att spara på vår natur.

Jag ska stå vacker och väldoftande vid varje födelsedagskalas, hälla upp jordgubbsrosa bubbel i de nyinköpta glasen. Köket ska fyllas med mat, och om det blir något över så slänger vi det, vi har ju inte plats i kylen eftersom vi handlade igår. Soffkuddarna doftar kliniskt av all klorin som jag för renlighetens skull hällde i tvättmaskinen, innan alla gästerna kommer, och ligger som smäckar i den alldeles nyinköpta soffan.

Annat är det här.

Jag luktar svett efter att ha burit in hö från den nyslagna ängen, så att grannens får ska kunna få i sig det bästa och mest naturliga till vintern. Jag klipper själv mitt hår, sparar pengarna till annat och slipper skriva "klippning" i almanackan.
Barnen är snoriga och pelletsen snart slut. Jag drar på mig en skitig tröja, klipper naglarna så kort jag kan, för att gå ut i trädgården och plocka mängder av ogräs som blir vackra i en halvsprucken vas på verandabordet. Jag lyssnar till  mina barns kittlande skratt och sväljer minst hälften av alla förmaningar.

Jag skiter i att städa, drar i värsta fall en snabbröj, väljer poesi istället för deckare. Jag bakar mitt eget bröd för att det är billigt, nyttigt, godare än vilket köpebröd du kan hitta och ger liv i huset med sin doft. Jag handlar mindre, älskar mer, går långa promenader och följer Lykkes skalbaggejakt på grusvägen. Det kostar inget och ger mig en alldeles lagom intrycks-stund. Jag går runt shopping och tittar mig själv i spegeln; är ganska nöjd och ser fan så bra ut. Jag slutar renovera, och allt som hädanefter målas i detta hus är av ren lusta och inget tvång. Jag skiter i att oroa mig för en mytomspunnen världsekonimi, räknar istället nya fräknar på Almas näsa. Vi låter barnen leka sandlåda i trädgårdslandet, låter Veras händer fyllas av skitiga daggmaskar och slemmiga sniglar, som hon varsamt bygger bo till.

Jag sjunger vaggvisa för min pojke, som trots sin död, berikar mitt liv varje dag.

Jag njuter och längtar efter en värld som låter dagen stanna upp lite. Så länge gör jag det. Och nästa gång ni kommer hit, så är ni hjärtligt välkomna precis som ni är. Själv har jag både jord och mjöl på fingrarna.

Catarina

Alldeles underbart.

Intressant att du tänker så. Jag ser det mer som att det inte behöver vara "svart eller vitt". Även om man renoverar huset (vilket behövs förr eller senare annars rasar det ihop!) så innebär inte det att man inte luktar svett och inte heller att man inte njuter av sina barn, hör dem, ser dem........

Att göra sig själv fin innebär inte att man itne älskar sin familj mycket och att man verkligen visar det.

Hembakat bröd tycker nog de flesta är godast men ibland väljer någon kanske att gå en runda i sin trädgård och klippa sig en bukett eller vandra i skogen istället för att baka och en annan dag bakar man. Inte antinge eller i min värld alltså, men som sagt, intressant att läsa om hur du tänker.



Hälsningar från en lätt svettig kvinna med smutsig munkjacka men rent hår sittandes i ett renoverat hus (av en make som älskar att renovera!)

Det låter fantastiskt sunt och skönt! Vi ses snart på "himmet"

Det var jag......

Viss ironi och jag tror givetvis inte att världen antingen är svart eller vit. Min poäng är att dra det lite till sin spets, för att tydligare kunna se vad som är viktigt. Själv har jag märkt en tendens att jag lätt kan känna mig uppstressad för allt som ska göras i ett gammalt hus, som vi bor i, därav inlägget.

precis som det ska vara syster!

Du skriver så bra!



Borde verkligen släppa mer på alla "måsten" och leva här och nu istället. Man vet ju det men det är svårt..men det var skönt och tänkvärt att läsa ditt fina inlägg.

Jag förstår din poäng och din ironi. Men ibland är verkligheten, livet och tillvaron just så som du beskriver.

Ha en fortsatt bra sommar och krama om flickorna från mig!

Jag tycker att du skriver så klockrent Catarina,för många av oss träffar det säkert oerhört rätt. Jag fastnar ofta i många måsten,men känner mig lycklig när jag medvetet väljer bort och gör något kul med barnen eller andra som jag håller kär. Att bara ta en cykeltur eller leka dunkgömme just när man eg var på väg att fixa något, det är stunder som räknas.Det är stunderna som är livet!! Jag gillar din ironi liksom din inställning!! Sköt om er!

Helt fantastiskt! Innan ikväll tänkte jag precis så, flytta ut från den stinkande stan där alla är så ängsliga för att ha fel kläder, att deras barn ska ha en gammal barnvagn, där man måste renovera och stajla hemmet för att vara någon...

Du är fantastisk Catarina, har följt er sedan bloggen var ny, hoppas du fortsätter skriva så jag får följer dig och dina fina flickor och Cristian...

Vi är nog lite lika... Här har vi oxå hårklippning i badrummet o korta naglar, hembakat bröd när det hinns med o ungar som måste skrubbas rena på kvällen... Dammsugaren kommer fram när lusten infaller sig o huset är gammalt.

Så jäkla rätt!



Visst gäller det att prioritera det som verkligen betyder något i livet och skippa alla måsten och alla fasader.

Vem bryr sig, egentligen?



Det är ju nuet, kärleken och livet som är det viktiga.

Det enda viktiga.



Eftersom jag möter döende männikor i mitt jobb dagligen har jag kommit fram till en slutsats:

Jag har hittils inte mött en enda person som sagt att hon/han ångrar att de träffade sina barn eller sin andra hälft för mycket.

Däremot har jag allt för många gånger hört att de lagt alldeles för mycket tid på sitt jobb. Att de umgåtts med sina närmaste alldeles, alldeles för lite.



En liten insikt som jag gärna vill förmedla vidare.

Skrev ovanstående.



Kram och Godnatt på Er

Sov så gott!!

Varmaste! Det just därför jag tycker så himla mycket om dig. Det blir lite långt mellan gångerna vi hörs, men ni finns i mitt hjärta för alltid. Krama Christian jättehårt från mig i dag och ät en extra tårtbit för mig. Postar ett kort i dag som jag naturligtvis glömt att lägga på lådan i tid. Pusselipuss till er alla!!!

Alldeles underbart! Trots att som du skriven i en kommentar "att det är draget till sin spets" så är det sant och rätt. Lite mer såna tankar tack i denna ibland så ytliga och materialistiska värld!

Du är en förebild som många stressade statusfixerade människor skulle må bra av att lära sig en massa av !



Tack för att du finns och att du delar med dig av din visdom !

Kära Catharina, du har så mycket gott inom dig. Ditt senaste inlägg var väldigt intressant att läsa.

Du skriver så bra, så rätt och sant känns din text för mig. Jag har alltid förvånats när jag hör folk på jobbet beklaga sig, de måste klippa häcken och sen köra allt direkt till tippen, så hela helgen har gått åt till det. Och de tycker det är tråkigt. De rensar och håller på och städar en bestämnd dag i veckan och handlar mat en annan bestämd dag.

Jag älskar ditt synsätt, naturligt och barnvänligt.

Lycka till med dina studier.

Så klokt och sant, försöker tänka på det sättet jag med... Det är nog så vi alla borde försöka leva om vår jord ska få bestå (har f.ö ibland ångest över miljöförstöringen så jag blir stressad över det... men försöker tänka att jag gör mitt bästa).

Tack för att du delar med dig av dina tankar!

Kram från en trogen läsare; Isa med Evelina i hjärtat

Jag försöker leva som du och fy sjutton vad skönt det är, ekologiskt och ekonomiskt =)

Just för att du är så som du är älskar jag din blogg, trots att man i bland får gråta floder, men gråten hör ju ochså livet till, vilket man vill eller inte!

Er familj verkar var en härlig "flock", som verkligen verkar älska varandra!!

Fortsätt blogga och förgyll tillvaron med dina kloka ord!!

Jaaa... Jag håller med! Vi har ett hus som är helt galet - superrenoverat och tjusigt i ena änden och gamla plastmattor med brännmärken i den andra. Vi tappade liksom sugen och blev mer intresserade av att faktiskt bo i huset än att visa upp det för alla och envar.

Jag tycker att det mest träffande du skriver är angående det självpåtagna tvånget att ha dammfria hörn och puffade kuddar när någon kommer på besök. Ett tag gjorde de där kraven mig så stressad att jag absolut inte kunde njuta av drop-in gäster eftersom jag ju då inte hade hunnit förbereda och trycka in allt missprydande stök (inklusive håriga katter och fläckiga barn) i någon garderob. Men nu är det nya tider! Min nyutvecklade ekvation ser ut som följer: Högre toleranströskel = mindre tjat = lyckliga barn = mer tid för mamman att läsa böcker i skuggan = lycklig mamma = piggare på kvällstid = lycklig pappa = fler barn = mer stök = höjd toleranströskel... och så vidare. Det kan bli en god spiral, tror du inte det :-)?

Låter alldeles underbart!!!



Du skriver såååå bra :-)

Det är märkligt, det där att vi behöver vissa händelser/texter/upplevelser/öden för att "vakna upp" och inse vad som är viktigt.



För min del så förstår jag direkt vad du menar med din text. Jag har också omvärderat mitt liv och nu kan jag rycka på axlarna åt en väninna som skyndar runt och ojjar sig för att hon inte har en vas som passar in med färger och former i vardagsrummet.



Jag säger inte att jag är bättre eller förstår bättre än den där väninnan, men för mig så betyder det där ytliga ingenting längre.



Det viktiga för mig är att umgås med nära och kära, att ha mina barn runt omkring sig och att sätta mig ner med gott samvete med en kopp kaffe i solen - fast dammet yr inomhus.



Tack för din text, Catarina - jag tog en promenad efter den och insöp doften av ren luft = Lycka.



Kram

Helt underbart låter det!

När du är på detta humör är du så bäst du bara kan bli...klockrent o vackert

kram

Du är så klok :) Tänk om alla måsten kunde försvinna, hade varit skönt!

Kram

Man gör vad man kan för att överleva. Vissa sjunger vaggvisor, andra bleker kuddar. Allt för att orka med sorgen... Jag är glad for din skull att du slipper det senare...

Tack Catarina.

Helt underbart tänkte jag när jag läste. Jag ser att många redan skrivit det men det struntar jag i. Jag struntar i kravet på att vara originell! Alltså: Helt underbart!!!

Härliga ord det där. Du fick mig att inse att allt går att ändra på. Man behöver inte alltid göra som alla andra gör, för att försöka passa in. Alla duger precis som dom är och livet är ju vad man gör det till. Tack för en underbar blogg!

Ironiskt, men sant, så sant...Tror att vi alla behöver tänka till ibland och det gör man när man läser detta! Kram och puss, ses imorgon!

Du är underbar,

ett rent och sannt naturbarn!!

Jag älskar dig med eller utan skit under naglarna och Alfons är jättestolt över sin underbara mamma det är jag helt säker på.

Din underbara lille Alfons kommer aldrig att glömmas bort!!!

Du gör helt rätt som prioriterar barna och deras

upplevelser här och nu-önskar jag vore som du!

Underbart! :-)

Ågud det här kan göra mig galen. Galen på omvärlden och mig själv som talar om för mig vem jag borde vara. Jag har en jättebra jobbkarriär som jag har kämpat för så oerhört, klarat av både skulder från kronofogde, konkurs, vårdnadstvist ( samt förlåtit den andra parten: vi är bästa vänner idag! Det bästa! ), arbetslöshet, cancersjuka föräldrar och annat som varit nästintill ohanterligt. Nästinill är betonat på alla sätt. Men det räcker inte inför mig själv. Och det gör mitt feministiska Jag så ilsken PÅ MIG SJÄLV så jag tror jag ska gå under av trötthet och vrede. Jag väger för mycket tycker jag. Det är problemet för mig. MEN VAD ÄR DET FÖR NÅT ATT HÅLLA PÅ MED! 30 år och ätstörningar?! VA?! Jag skäms över mig själv. Men ibland är man inte starkare än så. Hur som helst: jag imponeras av dig. Kärlek och styrka till dig. Ha en fin helg.

Medans jag läser dina rader förundras jag över hur starkt dom påverkar mig. Mitt hjärta smärtar till och jag känner en känsla av otillräcklighet. Varför kan inte jag, när jag så gärna vill. Njuta mer av mina 5 underbara barn, låta tvätten hopa sig, städningen vänta på sig. Varför kan jag inte ge mer tid, när det är det jag vill. Förkovra mina drömmar om stillhet och ett inre lugn. Du beskriver ett jag som ,mitt inre skriker efter.Att leva för det viktiga istället för att låta det oviktiga ta över ditt liv. Finna lyckan i att förverkliga sina drömmar.Sluta att tillfredställa andras moraliska sätt att se på vad som är normalt eller inte.

kram till dig

och din fina familj.