alfons

I takt med förlorande kilo rann också - sakta men säkert - tron på livet ur mig. Dagarna blev veckor, tappade kilon, veckor blev månader och tvånget om jul kom obönhörligen närmare. Yrsel och matthet. Genomliden jul blev nytt år och influensan kramade sitt grepp om mig och barnen. Fyrtio graders feber - dag ut och dag in.

Så, efter tretton förlorade kilon - kom en strimma ljus, lite matlust, lite mindre ångest, ingen feber och en genom en ofylld reservplats till det efterlängtade sjuksköterskeprogrammet - ett jobb. Och ett till, samma kväll. Demensboende nu och jag firar första maj med arbete på neonatal i Lund. En strimma ljus. Likt det om våren. 

Och barnen. Jag älskar dem så - genom allt som de är. Och min nya storfamilj - älskade J. och hans tre barn, de är kärleken och tillsammans bygger vi långsamt och grundligt en ny tid, ett nytt liv att dela och ta hand om. Allt är enkelt och allt är svårt.


Alma-Lee, januari 2012. Till sommaren fyller hon åtta år.


Allhelgona 2011 hos Alfons. Jag och Lykke.



Finaste mötet, varmaste, med älskade vännen Gunilla (i Dalom!). Hösten 2011.


Vera - hösten 2011.


Höst i Lund. Vera, Lykke och Alma-Lee. 2011


Alma-Lee med cellon. 2011.


Min kärlek.

Systerskap - Vera och Lykke. Sommaren 2011.


Vera och Emmy. Två niondelar av vår nya storfamilj. Svampskogen 2011.

Alfons.

Jag låtsas, precis som i sagorna, att jag firar dig idag.
Det var så länge sen vi fick glädjen att utbringa ett

GRATTIS ALFONS

så-
idag lever jag i sagan.

Vi älskar dig finaste ungen!
Vi ses på de sju haven och som dödens erövrare
i sagoskogarna.

Mamma
och
din familj.

Det är minnesstund i kapellet i Kristianstad. Tretton dagar utan Alfons, och vi ska få röra vid honom, för att återigen förstå det som är ofattbart. Vi öppnar dörren till rummet och på en bår, intill kistan, kan jag skymta konturerna av barnkropp under det vita skynket. Inom mig finns en längtan efter återseende och jag bär stegen mot honom. Tyst. Tungt.

På höften bär jag Vera som hunnit bli sex månader.

Jag möter Alfons insjunkna ögon och smärtan kommer obönhörligen. Jag synar varje del av hans kropp, på samma sätt som jag vid förlossningen räknade varje litet kärleksfinger.

Nu är fingrarna stela, kalla och med en färg mellan hud och grå.

Jag faller hos dig, älskade barn, och dör över dig. Dör du så dör jag. Du dog och jag är med dig.

Obönhörligen.

Barnen klappar med sina små varma händer över hans kalla kind. Sen knäpper vi halsbandet runt hans hals. Det är fint. Alfons är fin.

Krokusarna, plockade av Alma-Lee till Alfons, vissnar i bilens baksäte; glömda.

Kära älskade barn.

År ut och år in, av
saknad
längtan
efter dig.

Sorgen vilar aldrig.

12 juni 2002
-
2 mars 2007


Vi älskar dig
bortom allt.

Lykke
Vera
Alma-Lee
Mamma
Pappa

Vårmånadens första dag går smärtsamt till ända, och
blir till den morgondag som väntas, med
fyra år av den största förlust.

Älskade Alfons
jag hoppas så,
att vi en dag ses på det stormande och
undermärkligt fräsiga havet.

Då ska jag hålla dig i min famn och aldrig, aldrig släppa dig igen.

♥

Mamma

Nej, denna jul blev inte bedövande svår att fira. Inte ens svår, utan mer som en stilla glädje vilken fick chansen att borra sig in i kroppen. Det blev en glädje att vara tillsammans med barnen, att de alla fick plats, först Alfons och sen vi - hemma.

Jag bjuder på en glimt av vår jul 2010. Och vi tackar Alfons för snön.

Catarina



Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. Lykke liten i snögångar hos morbor Mikael.


Jul hos Alfons. -14 grader och barnen grät genom kylan.
Vi gjorde en snöborg till Alfons och placerade ljus runtom som vi grävde ner som små snölyktor.
I mitten placerade vi ett hjärta med fem rosor, mossa och vita liljor, precis som Alfons skulle ha tyckt om.
Det var vår julklapp till honom. Vi älskar och saknar honom, men det är lite lättare nu.
2010-12-24


Ett ljus för Alfons. Av saknad. Av kärlek. Julafton, strax före Kalle Anka.


Tokiga julungar. Alma-Lee som kan titta i kors, Lykke som hela tiden satt och sa God Jul, med stavelserna längst fram i munnen. Och Vera - ständig Lucia...


Från tokungar till finungar. Älsklingsungar, julafton 2010.


Julfamilj 2010. Fint, lugnt och med glädje.


Vackra Alma-Lee.


Förtrollande Vera.


Förunderliga Lykke-smykke.


JULKLAPPAR!!!

God fortsättning till er alla.

Det finns ord för att beskiva sorg. Nu, efter snart fyra år utan Alfons, hittar jag orden. Nu kan jag känna vad sorgen gör och hur saknaden utmanar livets självklarhet. Det inte klokt hur livet bara fortsätter och fortsätter. Det är faktiskt ohyggligt svårt att leva utan Alfons. Stundtals. För jag har vant mig, men det är bara för att jag måste. Och hur blir man, som människa, när man dag ut och dag in tvingas att stå emot det man inte vill. När det handlar om liv, ett barn, en Alfons?

Tack snälla ni, som fortfarande läser vår blogg och delar med er av era tankar och ord. Fortfarande är ni viktiga som en länk till den "normala" världen. Nya som gamla. Jag blir alltid lika berörd! Tack!


Mina sorgeord:

Och det är just så, när
sorgen får fäste inuti, får
ryggen att långsamt krökas, får
bröstkorgen att fyllas, av
tomhet, får
lungorna att trängas om plats, ger
luften svärta.

Bara blyertspennans
sylvassa spets, kan
skriva små hål
i sorgen.

Då och då, som
en slags längtan, efter
frihet.


Catarina

Utan oss.

 Morgonen kommer, som den alltid gjort. I den klamrar jag mig fast, letar upp detaljer som brukade fylla en frisk vardag. Utan att lyfta, sträcker jag ut mina armar, men faller alltid lika handlöst som vore jag utan bakgrund.
Kroppen skriker tyst med ett bultande huvud och värkande axlar, när jag reser mig ur sängen. Jag ser ner, samma fötter, samma golv som när Alfons andades här, bara för åtta dagar sen. Åtta dagar. Nio dagar, tio, de ska alltid komma och gå. Alltid utan.
Jag går in på Alfons och Almas rum. Det är tomt. Tyst. Sängarna står nära varandra och böckerna håller andan i bokhyllan mittemot. Bilderna på barnen, tavlorna som de själva valt på Ikea, alla klistermärken med dinosaurier på som sitter på den röda byrån mellan sängarna. Allt är rent, allt är tomt, allt är tyst.
Jag lägger mig i Alfons säng. Jag kramar hans kudde i fosterställning. Jag luktar hårt och räknar dagarna sen Alfons låg på den. Det har gått mer än en månad. Örngottet är nytvättat och luktar syren. Ingen ingrodd lukt kvar, bara rent. Ögonen letar efter Alfons spår i rummet, något han har gjort, som jag aldrig hann upptäcka innan han dog:

Allt är tomt.

ÄLSKADE

A L F O N S

8 ÅR

född den 12 juni 2002:

*

Hur mycket älskade jag inte dig från den
där stunden, då du fanns som en hal kropp
på min mage, på mitt bröst.
Och hur vi följdes åt Alfons, hur
du lärdes att ta tillvara på livet, hur
vi tillsammans andades
liv.

Hur ofattbar är inte då döden
älskade Alfons.

Hur ofattbart är det inte att vi 
genom livet
lever utan dig,
älskade Alfons.

*


Alfons 2004



Alfons augusti 2006


Alfons november 2006

*

Alfons.
I födelsedagspresent till dig
från din morfar, som hittade
några vackra rader
av Eeva Kilpi:

Började falla som ett löv.
Ångrade sig halvvägs ned,
förvandlades till en gul fjäril
och flög sin kos.

*



För mig är du alltid hopp om morgondagen.
Jag älskar dig och känner ditt liv i mitt.

~ mamma ~


GRATTIS ALFONS PÅ DIN FÖDELSEDAG
ÖNSKAR
PAPPA MAMMA
ALMA VERA LYKKE

För fyra veckor sen fick jag en allergisk reaktion, utlöst av stress. Det viktiga är inte hur det gick till, utan att stanna. Stopp. Här och nu. Jag passar inte in i det ekorrhjul som samhället erbjuder. Jag behöver landa, hitta fokus och andas. Jag behöver lära mig att göra saker, de som är viktiga, utan att drabbas av hjärtklappning eller av att det svartnar för ögonen.
Jag ställer in det mesta och gör bara det jag vill. Och orkar. Fokus på skolan, där jag har stöttande lärare. Fokus på barnen, att vila i deras existens. Fokus på Alfons - där minnen ibland är glasklara.
Jag har turen att inte vara ensam. Jag har vänner som betyder energi. Jag har bloggen och alla er som kanske vid detta laget känner mig bättre än vad jag gör själv.

Idag är Vera sjuk med hosta och förkylning. Idag är jag hemma med henne och passar på att vila lite själv också.

Lite bilder, bara för att det var så längesedan.

Catarina



Vera-älsklingen på Brösarps Backar den 11 april 2010.


Backarna i Brösarp. Att vila ögonen på. 2010-04-11


Jag och Lykke. Haväng 2010-04-11


Att känna. Att närvara. Haväng.


Familjen gör en udde. Haväng 2010-04-11


Lykke-liten samlar sten. Haväng 2010-04-11


Tokiga vänner föder tokiga barn. Johanna och Joseph. Daniel i bakgrunden.


Ensamstund när barnen har somnat. Annars skulle jag inte orka.

Catarina, vännen... Det är så svårt att förstå...

Ända sedan Alfons dog, i tryggheten i er säng - i er famn - den där vintriga marsdagen, har jag försökt att greppa vad som hände...

Jag minns hans ögon, skrattande, eller med tårar... Hur han blundade varje gång någon personal kom in i rummet, hur han tänkte bort dem. Och hans ögon de sista dagarna, i det smala, smala ansiktet, lidandets ögon, den stora tystnadens ögon.
Men han var där. Han var Alfons, son, bror, barnbarn, syskonbarn, kusin. Alfons var där. Mitt ibland oss, när vi pratade och vilade och skrattade och lekte och lagade mat. När vi samtalade tyst, läste sagor, somnade systrarna. När vi vakade över honom.

Sen var han inte där. Den morgonen där i er dubbelsäng: Borta. Hans blick var död... Jag skulle vilja skriva det kursivt: hans blick var död. He was gone. Borta. Inte längre ibland oss...

Det är det jag inte kan greppa: inte längre en av oss. Så definitivt, så brutalt. Så grymt.

Ett barn ska inte dö. Hela dagen människor som kom för att ta avsked. Jag minns Vera, så mjuk och levande, Alma, som först när bilen kom för att hämta honom förstod sin oerhörda förlust, hur hon skrek hjärtskärande och inte lät sig tröstas av någon mormor i världen... Inte förrän du, Catarina kom på idén att det kunde hjälpa henne om Alfons fick en bit lördagsgodis med sig, en salt skruv som han älskade. Hur du lade den i hans stela hand och hur Alma lugnade sig... Sedan stod vi där på gården och tittade efter bilen som sakta sakta körde genom byn, den by, som sett dig växa upp och som tagit emot Alfons när han kom till världen. Sakta och högtidligt förbi Anne-Maries och Orvars, ner i hålan förbi Sunes och sedan upp på backen, och vi vinkade, vinkade, tills inga röda lyktor längre syntes uppe på backen. Tills skogen slöt sig kring bilen.

Jag minns hur träden, snötunga, liksom bugade för Alfons, när han för första gången reste ensam ut i världen. Hur obevekligt tomt det kändes att gå in igen, till värmen, när han färdades ensam genom kvällen...

Jag kom att leva i en bubbla sen, minns inte riktigt dagarna som följde, minns inte när jag åkte hem eller om jag var hos er hela tiden? Vet att Ditte kom hem, men hur? Vet att hon var med er när ni lade honom i kistan, har sett det på kort... Det var en sådan tyngd över de där dagarna, veckorna. Som om det inte gick att andas. Att fatta. Och den oerhörda sorgen när jag tänkte på barnens sorg. Deras saknad.
Och din, Catarina, dig som jag fött och som jag ville allt väl, som jag ville att livet skulle skona. Att du... Och Christian...

Och så detta oerhörda, att han bara försvann...

Det var fint att vi satt kring honom, så han slapp ligga ensam, där i kyrkan. Det var gott att vi satt så tillsammans, att jag kunde titta på er, mina barn, och vara här och nu. Jag minns inte de andra, vet inte vem som var där och vem som inte... En sådan fin kista, vit och med sjörövarskeppet och alla era händer och målningar... Och Mikael Wiehes säng, Katarinas fina ord. Så innerligt tacksam är jag för att det hjälpte mig att gråta. Det och det faktum att vi satt tillsammans...

Jag minns Ditte som somnade Vera, och Alma som hellre hade suttit hos Petra än hos mormor, Ebbas stora ögon och Hannes, Rakel hos sina föräldrar... visst var väl Ella med, ännu inte två månader..?

Hur vi gick vägen förbi dagis, på väg till graven, och att de hade flaggan på halv stång... hur gården var helt tom för att dagiset var stängt den dagen. Och det slog mig att så gick de med min morfar, fast då var det skola, och att skolan också hade stängt den dagen, för att inte alla ungar skulle stå och titta på när mamma och hennes systrar begravde sin far... Vi gick efter kistan bort till graven som var grävd under tallarna, och jag tänkte, att det ändå var en tröst för hans mormor, att han skulle vila bland släktingar...

Tröst... att Vera kastade ner sin napp till honom, just innan vi skulle gå... Och en oerhörd sorg i att hon aldrig skulle få lära känna sin storebror... Sorg över alla de små, som redan fått möta döden, sorg över er föräldrar, dig Catarina, som fött honom, och som var så glad när du ringde hem och berättade att du fått en son och över dig Christian, som satt och bara tittade på honom när han låg och sov i vagnen, första gången ni var uppe hälsade på... Alla förväntningar och all kärlek man fylls av när man får ett barn, allt hopp och alla goda tankar ... Tung tung var min sorg över att ni blev bestulna livet...

Så svårt att hitta de rätta orden, så tungt att andas de första åren sedan han försvann. Livet gick liksom i stå, alla toner blev skärande falska och glädjen har för alltid fått en smak av sorg. Så som när pappa dog. Alfons och pappa. För den här mormorn hör de ihop, generationerna som greppar tag i varandra. Men det var aldrig meningen att en mormor skulle överleva sitt barnbarn...

Älskar er.

***