Alfons 18-årsdag

För 18 år sedan kom du till oss och gav mitt liv en helt ny mening. Idag firar vi att du föddes, fanns med oss hela ditt - om än alldeles för korta - liv och alla de minnen vi delar. Grattis älskade Alfons på din myndighetsdag! Vi hade varit så stolta över dig! Vi ÄR stolta över dig! All kärlek, alltid. All tid. 💙

Tack till alla er följare, som fortfarande minns och skriver. 

Idag slutar Alma-Lee nian, Vera slutar sjuan och Lykke slutar femte klass. 

Jag ska skriva ett längre inlägg senare. 

Allt gott till er alla!  (null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Alfons elva år

 

G R A T T I S
älskade unge på din elvaårsdag.
 
Vi saknar dig och vi älskar dig
 
med all kälek som finns i mitt hjärta
mamma.
 
 
 
 

Måndagen den 20 februari 2012

I takt med förlorande kilo rann också - sakta men säkert - tron på livet ur mig. Dagarna blev veckor, tappade kilon, veckor blev månader och tvånget om jul kom obönhörligen närmare. Yrsel och matthet. Genomliden jul blev nytt år och influensan kramade sitt grepp om mig och barnen. Fyrtio graders feber - dag ut och dag in.

Så, efter tretton förlorade kilon - kom en strimma ljus, lite matlust, lite mindre ångest, ingen feber och en genom en ofylld reservplats till det efterlängtade sjuksköterskeprogrammet - ett jobb. Och ett till, samma kväll. Demensboende nu och jag firar första maj med arbete på neonatal i Lund. En strimma ljus. Likt det om våren. 

Och barnen. Jag älskar dem så - genom allt som de är. Och min nya storfamilj - älskade J. och hans tre barn, de är kärleken och tillsammans bygger vi långsamt och grundligt en ny tid, ett nytt liv att dela och ta hand om. Allt är enkelt och allt är svårt.


Alma-Lee, januari 2012. Till sommaren fyller hon åtta år.


Allhelgona 2011 hos Alfons. Jag och Lykke.



Finaste mötet, varmaste, med älskade vännen Gunilla (i Dalom!). Hösten 2011.


Vera - hösten 2011.


Höst i Lund. Vera, Lykke och Alma-Lee. 2011


Alma-Lee med cellon. 2011.


Min kärlek.

Systerskap - Vera och Lykke. Sommaren 2011.


Vera och Emmy. Två niondelar av vår nya storfamilj. Svampskogen 2011.


Torsdagen den 25 augusti. Om förändringar.



Alfons i vardagen - juni 2006.

*

Tystnaden tog vid och genom den lärde mig ett nytt sätt att leva. Leva för mig och mina barn. Mycket kom emellan - sorg, död, brist. Brist på lust, hopp, längtan och även kärlek. Det går inte att förutan nu se, att en stor del av mig dog tillsammans med Alfons, för snart fyra och ett halvt år sedan.

Tiden går - tiden står still.

Någonstans på vägen tog också vi slut - jag och Christian. Det har snart gått ett halvt år, och hos så många anda i vår situation, så tog kampen och orken slut.

*

Idag har jag funnit en ny kärlek. Den och kärleken till mina barn är som ett beständigt berg att vila på.
Vi lever på nytt och det är bra.

*

Idag har det gått fem år sedan beskedet om Alfons återfall. Dagen då slutet började. Saknaden går fortfarande inte att klä i ord.

Idag är också en fin dag, där jag har hämtat hem Alma-Lees första cello. På måndag börjar den första lektionen och hon är stolt, så stolt.
Vera går sitt sista år på dagis och är en redan en konstnär på riktigt. Hon har ett sinne för humor och glädjen med henne är genomträngande.
Lykke är inte så liten längre, när hon nu har slutat både med blöja, välling och napp. Tre år fyllde hon alldeles precis. Tre år.

Tiden går - tiden står still.

*


Jag och stora Lykke 3 år - juli 2011.


Vera, Alma-Lee och Lykke. Juli 2011 på brösarps backar.



Catarina

Söndagen den 12 juni 2011. Alfons nioårsdag.




Alfons.

Jag låtsas, precis som i sagorna, att jag firar dig idag.
Det var så länge sen vi fick glädjen att utbringa ett

GRATTIS ALFONS

så-
idag lever jag i sagan.

Vi älskar dig finaste ungen!
Vi ses på de sju haven och som dödens erövrare
i sagoskogarna.

Mamma
och
din familj.


Onsdagen den 13 april. Om tisdagen den 15 mars 2007. Sorgens otid.

Det är minnesstund i kapellet i Kristianstad. Tretton dagar utan Alfons, och vi ska få röra vid honom, för att återigen förstå det som är ofattbart. Vi öppnar dörren till rummet och på en bår, intill kistan, kan jag skymta konturerna av barnkropp under det vita skynket. Inom mig finns en längtan efter återseende och jag bär stegen mot honom. Tyst. Tungt.

På höften bär jag Vera som hunnit bli sex månader.

Jag möter Alfons insjunkna ögon och smärtan kommer obönhörligen. Jag synar varje del av hans kropp, på samma sätt som jag vid förlossningen räknade varje litet kärleksfinger.

Nu är fingrarna stela, kalla och med en färg mellan hud och grå.

Jag faller hos dig, älskade barn, och dör över dig. Dör du så dör jag. Du dog och jag är med dig.

Obönhörligen.

Barnen klappar med sina små varma händer över hans kalla kind. Sen knäpper vi halsbandet runt hans hals. Det är fint. Alfons är fin.

Krokusarna, plockade av Alma-Lee till Alfons, vissnar i bilens baksäte; glömda.


Onsdagen den 2 mars. Fyra år.

image115


Kära älskade barn.

År ut och år in, av
saknad
längtan
efter dig.

Sorgen vilar aldrig.

12 juni 2002
-
2 mars 2007


Vi älskar dig
bortom allt.

Lykke
Vera
Alma-Lee
Mamma
Pappa


Tisdagen den 1 mars. Om vår.

Vårmånadens första dag går smärtsamt till ända, och
blir till den morgondag som väntas, med
fyra år av den största förlust.

Älskade Alfons
jag hoppas så,
att vi en dag ses på det stormande och
undermärkligt fräsiga havet.

Då ska jag hålla dig i min famn och aldrig, aldrig släppa dig igen.



Mamma


Måndagen den 21 februari. Om väntan.


Det har gått fyra år.
Fyra år sedan vi vaknade den allra sista morgonen på sjukhuset i Lund, där livet skulle ha räddats.
Jag minns sängen som stod rakt ut i rummet, och jag minns speciellt de långa, hopplösa kramar från sjukhusets personal. Vad hade vi gjort utan deras vänlighet och deras kamp, för oss?

Jag minns snön som föll och hur kallt vårt stenhus var när vi kom hem; äntligen efter nitton månader utan svar.

Jag minns ljuden av oregelbundna andetag i takt till morfinpumpen under huvudkudden. Jag kan förnimma Alfons hud och hans doft. All snö. All den dova snö som föll och fortsatte att falla. 



Ännu finns sorgen och saknaden som djupa fåror i mig. Ingen kan ana vad den gör.



Om sorg.

Sorg är att lämna. Att ha vandrat mer än halva vägen hem, i ösregn en sen eftermiddag, på en väg utan skydd längsmed. Det finns ingen väg tillbaka, bara en svag vetskap om att jag, genomblöt huttrande i den stundande skymningen, nöds komma hem. Leran kletar runt mina fötter där vätan trängt undan svetten. Ruggig kuvar jag mig för att hålla värmen; för att nå hem. Stegen släpas svårt och låren bränner varje gång benen lyfts till en ny rörelse framåt. Kläderna kliar mot huden, dryper i regnet, iskalla, tunga, blöta. Håret strömmar vatten och min blick når inte framför förmågan att se.
Ett vet jag: Stannar jag så dör jag.

Catarina



Älskade ungen min. Som jag fattas dig.

Onsdagen den 12 januari. Om boken.


Så, äntligen, kan jag nu skriva att första delen, med tjugo kapitel och 103 sidor av min bok, är klara! Jag har delat in boken i två delar, utan att avslöja på vilket sätt, och det är med en stark känsla av tomhet och fullkomlighet som jag går och lägger mig.

Tack för ert stöd.

Catarina.

Tisdagen den 28 december. Om jul.

Nej, denna jul blev inte bedövande svår att fira. Inte ens svår, utan mer som en stilla glädje vilken fick chansen att borra sig in i kroppen. Det blev en glädje att vara tillsammans med barnen, att de alla fick plats, först Alfons och sen vi - hemma.

Jag bjuder på en glimt av vår jul 2010. Och vi tackar Alfons för snön.

Catarina



Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. Lykke liten i snögångar hos morbor Mikael.


Jul hos Alfons. -14 grader och barnen grät genom kylan.
Vi gjorde en snöborg till Alfons och placerade ljus runtom som vi grävde ner som små snölyktor.
I mitten placerade vi ett hjärta med fem rosor, mossa och vita liljor, precis som Alfons skulle ha tyckt om.
Det var vår julklapp till honom. Vi älskar och saknar honom, men det är lite lättare nu.
2010-12-24


Ett ljus för Alfons. Av saknad. Av kärlek. Julafton, strax före Kalle Anka.


Tokiga julungar. Alma-Lee som kan titta i kors, Lykke som hela tiden satt och sa God Jul, med stavelserna längst fram i munnen. Och Vera - ständig Lucia...


Från tokungar till finungar. Älsklingsungar, julafton 2010.


Julfamilj 2010. Fint, lugnt och med glädje.


Vackra Alma-Lee.


Förtrollande Vera.


Förunderliga Lykke-smykke.


JULKLAPPAR!!!

God fortsättning till er alla.


Tisdagen den 22 december. Julbrev.

God Jul allra finaste Alfons. 2010. Fyra år sedan den sista julen här hemma, med dig.
Då, när du hade dina nya fina bruna sammetsbyxor, med den rosa kaninen på.
Och den nya röd- och brunrandiga tröjan.
Jag minns.

Utan hår. Med kortisonsvullna leende kinder.

Och hur du ska komma att fattas.
Skulle.
Ska.

Gör.

Jag undrar hur det skulle vara, nu, med dig här.
Överlevande.

Frisk.
Längtansfull.
Längtansjul.

Ett är evigt - kärleken.
Min till dig.

Mamma

Söndagen den 19 december. Om examen.

Åter en natt med snöfall och nu är det nästan så som de sista dagarna i Alfons liv. Lagom till jul. Och det fortsätter att snöa. Barnens glädje är redan stor, och inom mig finns det en hoppfull jullåga. Allt känns lugnt, och snön gör sitt.

Om två dagar tar jag examen som Undersköterska. Jag har, med bravur, klarat alla de kurser jag anmälde mig till för snart ett och ett halvt år sen. Då, var det en tid, då min kalender krävde stora luckor för att ens orka tänka. Nu, har jag lärt mig sätta stopp när orken tryter, men även att ha lektioner och praktik varvat. Jag tänker att det är framsteg när tillståndet har varit levande död.

Jag gjorde 6 veckors praktik i höstas, på KK-Gynavdelningen i Kristianstad. Personalen där finns bara att skryta om och vilket arbete de utför! Jag trivdes väldigt väl och vet ännu mer nu, att jag har valt rätt väg att gå.

Året som följer kommer jag att ägna åt studier på distans, för att nästa vår - äntligen - börja läsa till sjuksköterska! Jag är så stolt och tillfreds med att denna första tid med studier har gått vägen.

Så, om det finns någon som tillsammans med mig vill fira livet och upprättelse, så skulle jag vilja uppmana till att skänka pengar i Alfons namn, till barncancerfonden. Det ska jag göra - nu.

Till minne av Alfons Löv - följ länken:
http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Till-minne-av-Alfons-Lov/

Catarina

Jag vill gärna visa, finasta ungarna på muséet i Malmö en kylig novemberdag:


Möte med vildsvin. Lykke, jag, Alma-Lee och Vera.


Finaste Lykke och Vera.

Och lite blandade höst-/vinterbilder från Sätaröd:


Alma-Lee, stora skoltjejen, pratar allvar med sin pappa.


En bild på min lillebror Tobbe med Vera i famnen, dagen då vi fick veta att hans chanser till bot från epelpsin har nått vägs ände. Han kommer inte att bli frisk. Vi är ledsna för din skull Tobbe, men du är världens kämpe!

 
Så, en bild på vår värpande, och hittills enda, höna. Hon kommer in ibland för att äta lite extra god mat tillsammans med katterna. Egentligen tror hon nog att hon är en katt. Ibland en papegoja. Hon heter Amanda, efter den ständiga Amande Jenssen.


Snöunder i Kristianstad. Vi är på julskyltning! Barnen och Christian.


Mamman och barnen. Vi älskar snö!!!


Tisdagen den 7 december. Om ljus.

Det finns ord för att beskiva sorg. Nu, efter snart fyra år utan Alfons, hittar jag orden. Nu kan jag känna vad sorgen gör och hur saknaden utmanar livets självklarhet. Det inte klokt hur livet bara fortsätter och fortsätter. Det är faktiskt ohyggligt svårt att leva utan Alfons. Stundtals. För jag har vant mig, men det är bara för att jag måste. Och hur blir man, som människa, när man dag ut och dag in tvingas att stå emot det man inte vill. När det handlar om liv, ett barn, en Alfons?

Tack snälla ni, som fortfarande läser vår blogg och delar med er av era tankar och ord. Fortfarande är ni viktiga som en länk till den "normala" världen. Nya som gamla. Jag blir alltid lika berörd! Tack!


Mina sorgeord:

Och det är just så, när
sorgen får fäste inuti, får
ryggen att långsamt krökas, får
bröstkorgen att fyllas, av
tomhet, får
lungorna att trängas om plats, ger
luften svärta.

Bara blyertspennans
sylvassa spets, kan
skriva små hål
i sorgen.

Då och då, som
en slags längtan, efter
frihet.


Catarina


Tisdagen den 9 november. Prolog


Ibland behöver orden vila, för att åter hitta känslan av det där som gör att det inte längre är som det var.
Nu har orden och känslan omfamnat varandra och bildat prolog i min bok.
Jag överlämnar den till er för reaktion.

Catarina

Utan oss.

 Morgonen kommer, som den alltid gjort. I den klamrar jag mig fast, letar upp detaljer som brukade fylla en frisk vardag. Utan att lyfta, sträcker jag ut mina armar, men faller alltid lika handlöst som vore jag utan bakgrund.
Kroppen skriker tyst med ett bultande huvud och värkande axlar, när jag reser mig ur sängen. Jag ser ner, samma fötter, samma golv som när Alfons andades här, bara för åtta dagar sen. Åtta dagar. Nio dagar, tio, de ska alltid komma och gå. Alltid utan.
Jag går in på Alfons och Almas rum. Det är tomt. Tyst. Sängarna står nära varandra och böckerna håller andan i bokhyllan mittemot. Bilderna på barnen, tavlorna som de själva valt på Ikea, alla klistermärken med dinosaurier på som sitter på den röda byrån mellan sängarna. Allt är rent, allt är tomt, allt är tyst.
Jag lägger mig i Alfons säng. Jag kramar hans kudde i fosterställning. Jag luktar hårt och räknar dagarna sen Alfons låg på den. Det har gått mer än en månad. Örngottet är nytvättat och luktar syren. Ingen ingrodd lukt kvar, bara rent. Ögonen letar efter Alfons spår i rummet, något han har gjort, som jag aldrig hann upptäcka innan han dog:

Allt är tomt.


Onsdagen den 25 augusti. Om pärlhalsband.

Det har gått fyra år. Att det ens är möjligt.

Det som bara skulle vara dagen före vårt bröllop, vår kärlekshandling tillsammans och med våra barn, blev en av de tyngsta dagarna under vår tid med cancern i familjen. Det var ett ogreppbart besked, det att cancern nu spred sig i hans kropp igen. Fast vi visste ju, att detta var värre, att ett återfall alltid är värre, svårare och mer skoningslöst.

Jag minns hans trötthet den dagen. Minns hur han vilade sitt smärtfyllda huvud i sina barnahänder. Jag minns hur han satt i vagnen och hur han kisade. Jag minns min förtvivlan och mina gråtade händer som försökte smeka bort cancern från hans kropp. Hur jag ville skydda. Jag minns hur jag ville skydda.

Det var som att boka ett rum, när allt man vill, är att vara hemma. Jag ville inte flytta in igen, oavsett hur goda och vänliga människorna där var. Jag minns vår Ingrid, hur hon var saklig och förklarade just hur skoningslöst illa framtiden såg ut. Att det inte fanns hopp, bara försök till hopp. Och hur vi bara kunde klamra oss fast vid de dödande mediciners hopp, i kampen om livet.

Hur konstigt det var att komma hem den där kvällen för fyra år sen. I väskan fanns en liten flaska med oxynorm, kontinuerlig dos och vid behov. Vid behov för smärtor i ryggen, där tumören vackert slingrade sig som ett pärlhalsband runt hans lilla ryggrad. Den som jag vet utan och innan i min handflata, längsmed varje fingertopp. Ännu. Oäkta pärlor.

Jag minns hur han somnade i vår säng. Till ord som ville berätta för honom allt annat än om hur nära döden var. Från den dagen så visste han. Han kände.

Dagen efter gifte vi oss - alla tillsammans. Genom kärlek.



Catarina

Lördagen den 12 juni. Alfons 8-årsdag.

ÄLSKADE

A L F O N S

8 ÅR

född den 12 juni 2002:

*

Hur mycket älskade jag inte dig från den
där stunden, då du fanns som en hal kropp
på min mage, på mitt bröst.
Och hur vi följdes åt Alfons, hur
du lärdes att ta tillvara på livet, hur
vi tillsammans andades
liv.

Hur ofattbar är inte då döden
älskade Alfons.

Hur ofattbart är det inte att vi 
genom livet
lever utan dig,
älskade Alfons.

*


Alfons 2004



Alfons augusti 2006


Alfons november 2006

*

Alfons.
I födelsedagspresent till dig
från din morfar, som hittade
några vackra rader
av Eeva Kilpi:

Började falla som ett löv.
Ångrade sig halvvägs ned,
förvandlades till en gul fjäril
och flög sin kos.

*



För mig är du alltid hopp om morgondagen.
Jag älskar dig och känner ditt liv i mitt.

~ mamma ~


GRATTIS ALFONS PÅ DIN FÖDELSEDAG
ÖNSKAR
PAPPA MAMMA
ALMA VERA LYKKE


Måndagen den 10 maj. Om kärlek.




Jag är så trött på att tiden fortsätter gå utan att du kommer tillbaka. Jag tappar ord, fotfäste och känslor.



Inget annat finns egentligen att säga.



Finns att känna den krossade kärleken som bara utsöndrar förlust. Alltid död.



Och detta ständiga att trycka undan för att ens orka andas: att jag gav dig liv Alfons. Jag ville dig liv. Min älskade.



Och varför skulle jag vilja, ens ana, ett anpassat liv utan dig?

Åh, vad jag fattas dig. Hur jag går sönder utan dig. Jag älskar dig Alfons.

Mamma

Måndagen den 27 april. Om backar.

För fyra veckor sen fick jag en allergisk reaktion, utlöst av stress. Det viktiga är inte hur det gick till, utan att stanna. Stopp. Här och nu. Jag passar inte in i det ekorrhjul som samhället erbjuder. Jag behöver landa, hitta fokus och andas. Jag behöver lära mig att göra saker, de som är viktiga, utan att drabbas av hjärtklappning eller av att det svartnar för ögonen.
Jag ställer in det mesta och gör bara det jag vill. Och orkar. Fokus på skolan, där jag har stöttande lärare. Fokus på barnen, att vila i deras existens. Fokus på Alfons - där minnen ibland är glasklara.
Jag har turen att inte vara ensam. Jag har vänner som betyder energi. Jag har bloggen och alla er som kanske vid detta laget känner mig bättre än vad jag gör själv.

Idag är Vera sjuk med hosta och förkylning. Idag är jag hemma med henne och passar på att vila lite själv också.

Lite bilder, bara för att det var så längesedan.

Catarina



Vera-älsklingen på Brösarps Backar den 11 april 2010.


Backarna i Brösarp. Att vila ögonen på. 2010-04-11


Jag och Lykke. Haväng 2010-04-11


Att känna. Att närvara. Haväng.


Familjen gör en udde. Haväng 2010-04-11


Lykke-liten samlar sten. Haväng 2010-04-11


Tokiga vänner föder tokiga barn. Johanna och Joseph. Daniel i bakgrunden.



Ensamstund när barnen har somnat. Annars skulle jag inte orka.


Onsdagen den 14 april. Om min mammas ord.

Ibland, som nu, finns det inga ord. Jag väljer att publicera min mammas ord, som ger mig minnen och trollar fram tårar till förlösning. Tack allra finaste mamma för dina kvällsord. Jag älskar dig. 

Catarina



***

Catarina, vännen... Det är så svårt att förstå...

Ända sedan Alfons dog, i tryggheten i er säng - i er famn - den där vintriga marsdagen, har jag försökt att greppa vad som hände...

Jag minns hans ögon, skrattande, eller med tårar... Hur han blundade varje gång någon personal kom in i rummet, hur han tänkte bort dem. Och hans ögon de sista dagarna, i det smala, smala ansiktet, lidandets ögon, den stora tystnadens ögon.
Men han var där. Han var Alfons, son, bror, barnbarn, syskonbarn, kusin. Alfons var där. Mitt ibland oss, när vi pratade och vilade och skrattade och lekte och lagade mat. När vi samtalade tyst, läste sagor, somnade systrarna. När vi vakade över honom.

Sen var han inte där. Den morgonen där i er dubbelsäng: Borta. Hans blick var död... Jag skulle vilja skriva det kursivt: hans blick var död. He was gone. Borta. Inte längre ibland oss...

Det är det jag inte kan greppa: inte längre en av oss. Så definitivt, så brutalt. Så grymt.

Ett barn ska inte dö. Hela dagen människor som kom för att ta avsked. Jag minns Vera, så mjuk och levande, Alma, som först när bilen kom för att hämta honom förstod sin oerhörda förlust, hur hon skrek hjärtskärande och inte lät sig tröstas av någon mormor i världen... Inte förrän du, Catarina kom på idén att det kunde hjälpa henne om Alfons fick en bit lördagsgodis med sig, en salt skruv som han älskade. Hur du lade den i hans stela hand och hur Alma lugnade sig... Sedan stod vi där på gården och tittade efter bilen som sakta sakta körde genom byn, den by, som sett dig växa upp och som tagit emot Alfons när han kom till världen. Sakta och högtidligt förbi Anne-Maries och Orvars, ner i hålan förbi Sunes och sedan upp på backen, och vi vinkade, vinkade, tills inga röda lyktor längre syntes uppe på backen. Tills skogen slöt sig kring bilen.

Jag minns hur träden, snötunga, liksom bugade för Alfons, när han för första gången reste ensam ut i världen. Hur obevekligt tomt det kändes att gå in igen, till värmen, när han färdades ensam genom kvällen...

Jag kom att leva i en bubbla sen, minns inte riktigt dagarna som följde, minns inte när jag åkte hem eller om jag var hos er hela tiden? Vet att Ditte kom hem, men hur? Vet att hon var med er när ni lade honom i kistan, har sett det på kort... Det var en sådan tyngd över de där dagarna, veckorna. Som om det inte gick att andas. Att fatta. Och den oerhörda sorgen när jag tänkte på barnens sorg. Deras saknad.
Och din, Catarina, dig som jag fött och som jag ville allt väl, som jag ville att livet skulle skona. Att du... Och Christian...

Och så detta oerhörda, att han bara försvann...

Det var fint att vi satt kring honom, så han slapp ligga ensam, där i kyrkan. Det var gott att vi satt så tillsammans, att jag kunde titta på er, mina barn, och vara här och nu. Jag minns inte de andra, vet inte vem som var där och vem som inte... En sådan fin kista, vit och med sjörövarskeppet och alla era händer och målningar... Och Mikael Wiehes säng, Katarinas fina ord. Så innerligt tacksam är jag för att det hjälpte mig att gråta. Det och det faktum att vi satt tillsammans...

Jag minns Ditte som somnade Vera, och Alma som hellre hade suttit hos Petra än hos mormor, Ebbas stora ögon och Hannes, Rakel hos sina föräldrar... visst var väl Ella med, ännu inte två månader..?

Hur vi gick vägen förbi dagis, på väg till graven, och att de hade flaggan på halv stång... hur gården var helt tom för att dagiset var stängt den dagen. Och det slog mig att så gick de med min morfar, fast då var det skola, och att skolan också hade stängt den dagen, för att inte alla ungar skulle stå och titta på när mamma och hennes systrar begravde sin far... Vi gick efter kistan bort till graven som var grävd under tallarna, och jag tänkte, att det ändå var en tröst för hans mormor, att han skulle vila bland släktingar...

Tröst... att Vera kastade ner sin napp till honom, just innan vi skulle gå... Och en oerhörd sorg i att hon aldrig skulle få lära känna sin storebror... Sorg över alla de små, som redan fått möta döden, sorg över er föräldrar, dig Catarina, som fött honom, och som var så glad när du ringde hem och berättade att du fått en son och över dig Christian, som satt och bara tittade på honom när han låg och sov i vagnen, första gången ni var uppe hälsade på... Alla förväntningar och all kärlek man fylls av när man får ett barn, allt hopp och alla goda tankar ... Tung tung var min sorg över att ni blev bestulna livet...

Så svårt att hitta de rätta orden, så tungt att andas de första åren sedan han försvann. Livet gick liksom i stå, alla toner blev skärande falska och glädjen har för alltid fått en smak av sorg. Så som när pappa dog. Alfons och pappa. För den här mormorn hör de ihop, generationerna som greppar tag i varandra. Men det var aldrig meningen att en mormor skulle överleva sitt barnbarn...

Älskar er.

***


Tidigare inlägg