Onsdagen den 25 augusti. Om pärlhalsband.
Det som bara skulle vara dagen före vårt bröllop, vår kärlekshandling tillsammans och med våra barn, blev en av de tyngsta dagarna under vår tid med cancern i familjen. Det var ett ogreppbart besked, det att cancern nu spred sig i hans kropp igen. Fast vi visste ju, att detta var värre, att ett återfall alltid är värre, svårare och mer skoningslöst.
Jag minns hans trötthet den dagen. Minns hur han vilade sitt smärtfyllda huvud i sina barnahänder. Jag minns hur han satt i vagnen och hur han kisade. Jag minns min förtvivlan och mina gråtade händer som försökte smeka bort cancern från hans kropp. Hur jag ville skydda. Jag minns hur jag ville skydda.
Det var som att boka ett rum, när allt man vill, är att vara hemma. Jag ville inte flytta in igen, oavsett hur goda och vänliga människorna där var. Jag minns vår Ingrid, hur hon var saklig och förklarade just hur skoningslöst illa framtiden såg ut. Att det inte fanns hopp, bara försök till hopp. Och hur vi bara kunde klamra oss fast vid de dödande mediciners hopp, i kampen om livet.
Hur konstigt det var att komma hem den där kvällen för fyra år sen. I väskan fanns en liten flaska med oxynorm, kontinuerlig dos och vid behov. Vid behov för smärtor i ryggen, där tumören vackert slingrade sig som ett pärlhalsband runt hans lilla ryggrad. Den som jag vet utan och innan i min handflata, längsmed varje fingertopp. Ännu. Oäkta pärlor.
Jag minns hur han somnade i vår säng. Till ord som ville berätta för honom allt annat än om hur nära döden var. Från den dagen så visste han. Han kände.
Dagen efter gifte vi oss - alla tillsammans. Genom kärlek.
Catarina
Kärlek.
Kram, kram och kram igen. Inte f*n hjälper det, men tankarna är hos er. <3
Älskade syster, den dagen var så fasansfull. Jag vet att du vet att jag vet. Smeka döden ur sitt barns kropp, om man bara kunde. Älskar dig!
Varmaste!
Så vackert skrivet.
Många kramar
Kikar in här ibladn för att se om du skrivit något. Är en av dina troligen många okända läsare. Du skriver så himla vackert om något så fasansfullt. Och varje gång tänker jag på mitt enda barn och fylls av sån oändlig kärlek. Tack för dina fina, fina ord.
Varenda rad skär i mig, varenda ord ger mig ångest. Ångest över att ni var tvingade att se ert kött och blod så sakterligt försvinna. Ångest över att lidelsen finns så nära oss alla, så att vi nästan kan ta på den utan att igentligen förstå. Jag känner också sådan tacksamhet, att du delar med dig av dina tankar,känslor och alla underbara beskrivande texter. Det får mig och säkert fler med mig , att känna lycka av de lilla. Lycka i att se, att känna och i att bara vara.
Kram sofia
Jag är övertygad om att er Alfons var så lycklig då. Hans familj tillsammans, av kärlek. Ni visade att kärleken övervinner allt ändå. Han är en del av er och er familj föralltid. Man kan inte försvinna, man blir bara något annat....
Jag ryser....
Finaste Alfons, nu och alltid!
Kramar o kärlek till er
Fina Ni, fina Alfons.
Fina ni. Kärlek.
Skriver som ngn tidigare... jag är bara en okänd läsare som tittar in då och då! Läste och hejade då... när finaste Alfons kämpade! Grät och log och led med er och önskade att det skulle gå bra. Lägger tacksamt mina egna barn, väl medveten om att livet är så skört och att man måste njuta nu... älska och kämpa för de sina! Det är allt man kan göra, tacksamt njuta kärleken! Jag kan inte ens tänka mig hur det är att förlora ett barn... när jag läser dina ord kan jag knappt andas för rädslan kommer krypande... att det kan ske vem som... En mamma ska INTE behöva begrava sin förstfödde! Det är inte rätt! Tänker på er och önskar er allt det goda ni kan få! Kramar
Skickar kärlek
och ett tack för att du finns,
du gav Alfons livet fastän det blev kort men jag fick lära känna honom!
Gråter när jag läser dina ord,
gråter för att han måste dö....
Han är så vacker på kortet när han bär tröjan med texten:UNDERBARN och det var han verkligen-ett underbart litet barn!!
Catarina, du skriver så fantastiskt. Det hörs att det kommer från hjärtat och att det är på riktigt.
Det är det som gör att det gör så ont.
Jag tänker ofta på Alfons och er.
Många kramar
Rörs av dina rader till tårar, jag vill inte förstå att Alfons inte är hos er där han hör hemma men...barncancerfonden får alla mina bidrag numera och det är tack vare din otroliga förmåga att göra oss läsare medvetna om allvaret i den fruktansvärda sjukdom som smög sig in i er tillvaro och jag hoppas att några barn blir skonade i framtiden. Många kramar :)
Tänker på er - och önskar att den fjärde stolen i barncancer-reklamen inte längre ska vara tom.
Stora varma kramar
Kraft och styrka...
Det finns inga ord som berör mig så mycket som dina, Catarina. Det går rakt in i hjärtat. Tänker på er och Alfons.
Kram
Jag vet inte vad jag ska skriva längre....finns ju inget jag kan säga som gör något annorlunda.. Men jag är här, jag lyssnar och tänker på er varje dag..Alfons och resten av er fina familjen har en stor plats i mitt hjärta..
Kram
Tess mamma till Liam & Leo
Det känns som att jag är i din kropp och ser, känner och upplever det du gick och ännu går igenom. Smärtan är blixtrande klar och vass som rakblad och fast jag sitter på jobbet rinner mina tårar fritt. Det är så fasansfullt, overkligt och rått att det är snudd på omöjligt att ta sig igenom dina rader. Jag hakar mig fast vid min övertygelse om att vi alla ses igen. Alfons kommer få tillbaks er igen, ni kommer bli hela igen. Han väntar på er lite längre fram längs livets stig. All styrka och kärlek, Åsa
Hej Catarina,
Tänk att såret i hjärtat fortfarande kan ligga så öppet. Och tänk att er bröllopsdag blev så signifikativ för livet i stort; sorglig, vacker, underbar, ogreppbar. Alla kontraster och färgskiftningar nerkokade till en enda dag. Fina Alfons fick vara med, mitt i kärleken.
Många kramar från Christina.
Du skriver så vackert, så vackert, Catarina. Att gifta sig, den stora kärleksfesten, med döden flåsande i nacken. Så overkligt. Stackars Alfons... Och stackars er. Och jävla cancer.
Jag tänker ofta, ofta på er kära vänner. Vi hörs snart. Kramar och tankar genom dagar och nätter, mia.
Det skär i hjärtat och jag gråter hejdlöst. Hittade hit idag via en annan mammas blogg.
Vi förlorade vår älskade lilla son och lillebror Filip i januari. Cancerdjävulen tog honom också... Han diagnostiserades när han var 6 månader med högmalign groddcellstumör av mixad celltyp i hjärnan. Han klarade en omöjlig operation, men cellgifterna rådde inte på resterna.
I slutet av nov -09 fick vi det fruktansvärda beskedet att tumören formligen exploderat i huvudet på honom igen. Han dog i min famn den 7 januari... Saknaden, sorgen, smärtan och tomheten är så brutal.
Det är så tung, så tungt att läsa att livet fortfarande är så smärtsamt för er. Önskar vi kunde få läka, önskar jag kunde minnas och tänka på min Filip utan att bara känna sorg och saknad.
Är så trött...
Kramar från mig
Jag har hittat hit via barnens sidor på barncancerförningens sida. jag miste min flicka första Juli.Hon somnade in hemma. Jag såg hennes sista andetag hon tog. Jag förstår verkligen er saknad och smärta. En saknad som aldrig kommer att försvinna.Någonsin. jag bara önskar att vi fick ha våra barn hos oss. Just nu är jag inne i en obegriplig verklighet.Och jag börjar förstå att det aldrig någonsin blir annorlunda. Ni är inte ensamma. Kramar Gertie
Som vanligt skriver du så vackert, som en sorglig saga utan sitt lyckliga slut.
Jag undrar hur det går med din bok??
ja,det tänkte jag också på. det är redan en bok. jag själv saknar ord just nu... hälsningar
Så hemskt..så fruktansvärt tragiskt. Sitter med gråten i halsen när jag läser. Hoppas fina Alfons har det bra där han är och att ni en dag får återförenas igen.
Ta hand om varandra.
Kram Malin
Vi vandrar tillsammans genom sorgen. Tänker på er och saknade er på visommist träffen. Ta hand om er. Kram Cilla
Undrar bara om du har släppt din bok än? Det skullen ämligen vara välldigt hedrande att få läsa den....
Håller med alla som skriver diu har verkligen en skrivets gåva...tack för att du och din familj delat med er så mycket av era liv
Hoppas ni e ok,
känns oroligt inom mig,
av oro för er.
Många kramar från mig.
Hej...
Länge sedan jag såg något här.. Allt väl med dej och familjen.. tänker på dej.....faktiskt dagligen, då jag varje dag kikar in här, en el två ggr..
Massa varma höst kramar
Tess mamma till Liam & Leo
Kikar också in och undrar hur det är med er. Också känt mig orolig för er som även Veronica skrivit. Hoppas ni är ok.
Kramar Malin
Oh kära, mina tårar rinner...