alfons -

Lördagen den 29 mars. Om Alfons plats.

Visst finns det vårblommor hos Alfons. Den 15 mars, ett år efter kistläggningen, gjorde vi klart det som känns som det sista. Vi kommer att byta ut några av de stora stenarna runt om, men nu har vi hans plats färdig. Alfons gravsten tog vi hemmifrån, och nu under våren kommer vi att plantera en magnolia till minne av honom på den plats där stenen låg. Det känns bra, och igår var vi och såg ut en. Det får dröja en månad eller två innan vi gör det, dock. Det känns gott att göra vid vår plats här hemma också, lite då och då; just nu finns här bara en nersänkning kvar där stenen en gång låg.

Alfons plats den 15 mars 2008.

Lagom till ettårsdagen av bergavningen kom snön. Alfons var galen i snö, så det kändes som om det vore meningen att det skulle vräka ner snö kvällen före.

Alfons plats den 22 mars 2008.

Catarina.

2008-03-29 @ 13:50:30 Permalink Allmänt Kommentarer (20) Trackbacks ()

Onsdagen den 26 mars. Om vår. Om liv.

Vi håller andan och väntar på att värmen ska komma, få oss att andas och se livet gro på nytt. Så som vi möter varje ny vår, så ska vi också möta denna. Vår ska innebära nytt liv, att så, att se slå ut och att se växa. Vår är liv.
Denna vår har haft sin början med täta ettårsdagar som vi allra helst skulle vilja slippa veta om. Ett år efter döden, ett år efter kistläggning och ett år efter begravning. Alla har de fått Alfons att sjunka än längre ner i jordens mylla.
Det känns skönt att dagarna i mars snart är över.
Alla kalas och sammankomster är svåra, men hjärtliga med de barn som lever. Idag sa min systerson, som är tre, att det är tur att inte alla barn dör, för då skulle jag inte ha nå´n att leka med. Och det är ofta där, i den där speciella leken syskon emellan som jag så mycket kan fattas Alfons. Det märks tydligt på Alma att hon har tagit över sin roll att vara störst och inte att den är självklar. Hon fattas på ett sätt som Vera och nya lilltjejen aldrig kommer att göra.

Livet efter döden innebär stor ensamhet. Vi försöker bli en familj med integritet, egen kärna och med en livsglädje. Men vi fattas. Vi fattas Alfons, genom stort och smått. Jag förväntar mig inte att man ska kunna förstå hur det är att förlora sitt barn. Vi som gjort det är ensamma i vår egen sorg och i vår egen saknad. Jag är det och Christian är det. Emellanåt möts vi när saknaden tar för stor plats, för att lasta av och minnas. Men vi är otroligt ensamma.

Min vår innebär liv. Vi väntar ett barn tillsammans: Christian, jag, Alma-Lee och Vera. Vi väntar på att värmen ska komma och med den ett barn som en slags symbol för just livet. Det har tagit lång tid för mig att säga att det just är vi som väntar detta barnet, inte Alfons. Alfons är död, han väntar inte på något. Jag vill inte tänka men om, för det gör mig mer illa än gott just nu. Den tiden med den sortens bearbetning ligger just nu i träda. Nu är det vi som väntar liv, och jag längtar!

Jag tillsammans med min mage, hemma hos mamma den 20 mars. Nu har jag fyra månader kvar. Phu! Denna gången kommer min mage att bli stor!

Catarina.

2008-03-26 @ 23:33:52 Permalink Allmänt Kommentarer (20) Trackbacks ()

Fredagen den 7 mars. Om vanor, drömmar och hål.

Alfons med sin stora charm. Bilden är tagen i september 2005.

Häromdagen såg jag ett program på SVT, jag tror att det hette "Rosa drömma och svarta hål".
Det handlade om kvinnor som mist sina män, och hur deras liv såg ut då och nu. Om hur vägen från då till nu sett ut. Trots deras olika livsöden och hur stor skillnaden kan kännas så fanns det stora likheter i deras uttryckta sorg och den sorg jag vet.
Det var en av kvinnorna som uttryckte livet innan hennes mans död, som en dröm. Att det kändes för bra att han någonsin hade funnits.

Jag kan inte förklara hur det känns att leva utan Alfons. Ibland är det tomt, att han fattas oss rent fysiskt i huset. Trappan minns hans steg, om de var lätta, trötta eller tunga. Rummen fattas hans röst. Det är nog mest konkret att säga att han fattas.
Nu har vi levt i vårt hus i ett helt år utan honom, och jag har vant mig vid att vi fyra som är kvar, tar vår plats. Det är konstigt, sorgligt och det tar emot att skriva att jag inte känner hans plats här. Det är inte ett försvar, utan en vana att vara bara vi.

Jag värjer mig mot raderna jag själv skriver. Säger till mig själv att -du kan väl inte fortsätta leva, vänja dig av med eller inte komma ihåg. Samvetet att inte kunna rädda barnet som var det förstfödda skulle kunna göra mig galen, men jag vet att jag måste leva, måste se till varje ny dag, måste kunna le. Årsdagen var bara en dag ett år senare, men min sorg, förbannelse och saknad densamma från dag till dag. Varje dag finns han hos mig. Ibland som ett godmorgon eller godnatt, medan andra gånger som ett bottenlöst ångestskri som vägrar leta sin väg ut.