Tordagen den 27 juli. Om behandlingen som lider mot sitt slut.
I tisdags började Alfons med sin sista Roaccutanbehandling, (A-vitaminerna) och är färdig måndagen den 7 augusti. Då är allt slut... Hela det långa schemat som vi fick en förtvivlad dag i juli förra året och vilket vi haft våra krampaktiga mål och måsten i under detta år. Varje avslutad cellgift har kännts som en seger; han har överlevt hittills. Varje operation och den helvetiska högdosbehandligen de mörkaste dagarna i november och december. Nu har vi insett att vi var och en på sitt håll, inte trodde att han skulle överleva. De värsta dagarna när vi inte ens räknade timmar, utan allt stod still. Bara att hålla andan...
Strålningen och Roaccutanbehandlingen var ganska enkelt i förhållande till det. Nu är han ju hemma. Och Anna, nej, vi är inte härdade av alla lunginflammationer: det är 6 veckor sen han hade en! Vi har bara inte vågat skriva det!!!
Vi är livrädda för vad som ska komma att hända efter detta. Om det kommer att hända något. Det kan vi bara inte beskriva. Visst är vi "glada" för att allt gått så bra som det gjort hittills, men rädslan vi bär med oss i vardagen är obeskrivbar. Och så stark. Samtidigt så försöker vi se frammåt. Att ha något slags liv planerat; bröllop i augusti och ett nytt litet liv i vår familj i slutet av september. Det är lycka!
I början av september kommer vi att åka till Lund och göra olika röntgen och ta en massa prover. Då får vi veta om vi får 3 månader till hemma eller om vi ännu inte, med kärlek, kamp och mediciner, lyckats besegra cancern.
Catarina och Christian
Strålningen och Roaccutanbehandlingen var ganska enkelt i förhållande till det. Nu är han ju hemma. Och Anna, nej, vi är inte härdade av alla lunginflammationer: det är 6 veckor sen han hade en! Vi har bara inte vågat skriva det!!!
Vi är livrädda för vad som ska komma att hända efter detta. Om det kommer att hända något. Det kan vi bara inte beskriva. Visst är vi "glada" för att allt gått så bra som det gjort hittills, men rädslan vi bär med oss i vardagen är obeskrivbar. Och så stark. Samtidigt så försöker vi se frammåt. Att ha något slags liv planerat; bröllop i augusti och ett nytt litet liv i vår familj i slutet av september. Det är lycka!
I början av september kommer vi att åka till Lund och göra olika röntgen och ta en massa prover. Då får vi veta om vi får 3 månader till hemma eller om vi ännu inte, med kärlek, kamp och mediciner, lyckats besegra cancern.
Catarina och Christian
Torsdagen den 20 juli.
Vi känner att det är dags att visa vad vi gjort på sista tiden, slippa ord, bara visa fina bilder istället. Man skulle väl kunna säga att vi håller lite sommarlov tillsammans med barnen. (Bortsett från att Christian har gått upp till 75 % i arbetstid nu, och jobbar varje dag.) Vi har endel i görningen nu: den 26 augusti kommer vi att gifta oss och det är bara 4 veckor innan vår nya lilla flicka kommer till världen. I våras funderade vi på att starta en graviditetsblogg för alla intressanter att följa, men det har väl blivit lite si och så med det.
Nu till bilderna:
Avslutning på dagis 060630. Fina barnen...
Tacosmys och Alma-Lee sover för första gången själv hos mormor 060630. Spana in kulan!!!
Barnen blir ju trötta av att ha sommarlov... (Eller uttråkade av en snart höggravid mamma...) Ännu ett utmärkt exempel på varför barn ska gå på dagis! Och ja! Vi saknar er på Vram!
Alma-Lee och mormor äter glass i Tivoliparken i Kristianstad. 060704.
Almas 2-årsdag 5 juli. Såklart fick hon muminkex till frukost på sängen och en legotågbana i födelsedagspresent. Grattis lilltjejen som blivit stortjejen.
Almas födelsedag tillbringade vi i Malmö och Folkets Park med karuseller i 30-gradig värme...
... för att senare frammåt 18-tiden plaska runt i havet på Ribban... Och det var skönt!
Alfons med vattkoppor. 060705.
Fin-Alfons har bakat tårta med mamma till Almas firande... Den var mumsig och tog gott och väl slut, tack vare Jessica, Rakel och Mikael.
Vår uppkoppling är så seg, att vi återkommer med fler bilder en annan dag, när klockan inte är sen som midnatt!
Godnatt!
Catarina och Christian
Nu till bilderna:
Avslutning på dagis 060630. Fina barnen...
Tacosmys och Alma-Lee sover för första gången själv hos mormor 060630. Spana in kulan!!!
Barnen blir ju trötta av att ha sommarlov... (Eller uttråkade av en snart höggravid mamma...) Ännu ett utmärkt exempel på varför barn ska gå på dagis! Och ja! Vi saknar er på Vram!
Alma-Lee och mormor äter glass i Tivoliparken i Kristianstad. 060704.
Almas 2-årsdag 5 juli. Såklart fick hon muminkex till frukost på sängen och en legotågbana i födelsedagspresent. Grattis lilltjejen som blivit stortjejen.
Almas födelsedag tillbringade vi i Malmö och Folkets Park med karuseller i 30-gradig värme...
... för att senare frammåt 18-tiden plaska runt i havet på Ribban... Och det var skönt!
Alfons med vattkoppor. 060705.
Fin-Alfons har bakat tårta med mamma till Almas firande... Den var mumsig och tog gott och väl slut, tack vare Jessica, Rakel och Mikael.
Vår uppkoppling är så seg, att vi återkommer med fler bilder en annan dag, när klockan inte är sen som midnatt!
Godnatt!
Catarina och Christian
Lördagen den 8 juli 2006. Om att hinna och komma ifatt livet. Om hur livet var och om hur livet är.
Igår var det ett år sen den där dan på MAS som vi fick veta att Alfons hade en stor tumör i, vad man först trodde, njuren. Mycket var annorlunda då, innan vi visste. Nyförlovade. Köpte hus och skrev på kontraktet 3 veckor innan beskedet. Flytt från stan och ut på landet i tron och hopp om att allt skulle bli lättare och bättre. Och visst, bättre utan alla avgaser (trots att vi bor precis vid E22:an) och alla glasskärvor på marken. Och visst, bättre med lugnet och ron; utan den det senaste året hade vi inte stått ut.
Så slogs livet i kras. Den isande kyla som jag kände i kroppen när Christian ringde och sa att dom hade tråkiga nyheter, de hade hittat en stor tumör i magen på Alfons, var den första chocken jag varit med om. Illamåendet och kylan, det är det jag minns bäst från den dan. Och att dom på ett sätt tog över kommandot över våra liv; bestämde att vi fick helgen hemma och sen, på måndagen skulle vårt sjukhusliv i Lund börja. Vi fick sjukskrivningspapper i handen där diagnosen på oss föräldrar var "krisreaktion" och Christian protesterade: "-Men det behövs ju inte, jag har ju ändå semester nu så jag är ju ändå hemma." Psykologen på Barnklininken på MAS berättade för oss att det var nu det var som lättast. Sen, när chocken släpper, då blir det jobbigt. Jag tänkte att hon inte var riktigt klok, men visst hade hon rätt. Så lite vi visste då. Och så mycket som vi aldrig velat veta, vet vi nu...
Det finns en kampsång som heter "Med vilken rätt" och den meningen tänkte jag många gånger...
Det finns så mycket så mycket under detta året som ännu inte går att snudda vid, och nu inser vi att det oavsett återfall eller inte, kommer att ta år innan vi vågar leva på riktigt. Lunket mad att ta en dag i taget har just infunnit sig, och därav avbrottet på bloggen.
Alma fick bestämma vad hon ville göra på sin 2-årsdag och svaret vi fick skrattar vi fortfarande åt, det är så typiskt vår familj och har "skadade" våra barn är: "Eh, eh, ehmmm... (lång betänketid för att vara Alma...) Ama åta till IKEA!!!" Så det blev en heldag i Malmö med IKEA, Folkets Park och bad på Ribban.
På kvällen fick vi åka in med Alfons som visat sig fått en alldeles vanlig sjukdom!!! Vattkoppor. Mycket kan man ju glädjas åt!
Nu ska jag hålla helg!
Catarina
Så slogs livet i kras. Den isande kyla som jag kände i kroppen när Christian ringde och sa att dom hade tråkiga nyheter, de hade hittat en stor tumör i magen på Alfons, var den första chocken jag varit med om. Illamåendet och kylan, det är det jag minns bäst från den dan. Och att dom på ett sätt tog över kommandot över våra liv; bestämde att vi fick helgen hemma och sen, på måndagen skulle vårt sjukhusliv i Lund börja. Vi fick sjukskrivningspapper i handen där diagnosen på oss föräldrar var "krisreaktion" och Christian protesterade: "-Men det behövs ju inte, jag har ju ändå semester nu så jag är ju ändå hemma." Psykologen på Barnklininken på MAS berättade för oss att det var nu det var som lättast. Sen, när chocken släpper, då blir det jobbigt. Jag tänkte att hon inte var riktigt klok, men visst hade hon rätt. Så lite vi visste då. Och så mycket som vi aldrig velat veta, vet vi nu...
Det finns en kampsång som heter "Med vilken rätt" och den meningen tänkte jag många gånger...
Det finns så mycket så mycket under detta året som ännu inte går att snudda vid, och nu inser vi att det oavsett återfall eller inte, kommer att ta år innan vi vågar leva på riktigt. Lunket mad att ta en dag i taget har just infunnit sig, och därav avbrottet på bloggen.
Alma fick bestämma vad hon ville göra på sin 2-årsdag och svaret vi fick skrattar vi fortfarande åt, det är så typiskt vår familj och har "skadade" våra barn är: "Eh, eh, ehmmm... (lång betänketid för att vara Alma...) Ama åta till IKEA!!!" Så det blev en heldag i Malmö med IKEA, Folkets Park och bad på Ribban.
På kvällen fick vi åka in med Alfons som visat sig fått en alldeles vanlig sjukdom!!! Vattkoppor. Mycket kan man ju glädjas åt!
Nu ska jag hålla helg!
Catarina