Söndagen den 23 september. Om behov. Om minnen.
Idag behöver jag levande minnen:
Alfons hade ont. Det gjorde ont bara vi rörde honom denna dagen. Jag minns inte datumet för bilden, men det var bara runt veckan före Veras ankomst. Han hade fått första cellgiftskuren och håret skulle snart vara på väg att falla av. Han sov nästan hela dagarna och morfingränserna tänjdes kontinuerligt.
Alfons bad oss ofta om att massera honom på ryggen. Vi strök med varma händer över ryggen där tumören växte. Det var allt vi kunde göra för att lindra. Stryka, prata lågt och viska glada minnen om vårt liv i hans öra. Ofta somnade han till det och det känns bra idag.
Viska "du är den finaste som finns". Trött och ömsom förtvivlad mamma som trotsar värkande rygg och värkande förvärkar. Jag ställde mig i olika positioner utifrån det som kändes bäst för Alfons. Jag orkade mycket och den styrkan finns fortfarande. Jag gör allt för mina barn.
Så orkade Alfons trotsa smärtor och cancer; igelkottsjakt i stan vid midnatt.
Självklart orkade han också ta en sväng inom lekterapin för att titta på pappa när han lekte med dinosaurierna.
Sen somnade han gott. Faktiskt. Under sitt eget täcke på sjukhuset.
Catarina
Varmaste!
Kramar i massor från oss alla tre
Vackra vackra pojke! Kramar till er.
Stackars lilla Alfi, och stackars er som måste gå igenom detta!!!!
Många kramar
Stackars liten.. så fin Alfons var.
Finaste Alfons... tårarna bränner just nu...
Tappra kämpande Alfons... finaste i världen...
Saknar orden... men tack för dina ord och levande bilder
Kram Johanna
Jag läser så ofta er blogg och vill så gärna skriva något som känns bra, men inte sällan låter jag bli när "litenheten" slår till. Ditt sätt Katarina att så fantastiskt sätta ord på det ni har upplevt är så stort och så vackert. Alfons är vacker och Alfons systrar likaså. Du är en fantastisk mamma och har en gåva i ditt sätt att förmedla i skrift. Tack för att du öppnar dörren till ert liv och låter oss få fortsätta vara tillsammans med Alfons via denna blogg. Jag tänker på er. Imorgon ska jag tuta på lastbilarna när jag kör till jobbet, sådär som du beskrivit att Alfons ville att man skulle göra vid omkörning...
Vännen, vad fina men jobbiga bilder. Det är fruktansvärt att behöva se så mycket trötthet och plåga i ett litet barns ansikte. Lille Alfons.
Ses kanske imorgon då.
Puss o kram Jennie
jag laser ofta pa er blogg och har lange tankt att det ar en del av ditt sorge arbete att skriva av dig har.du skriver sa fint och gripande att jag undrar hur ni har det varje dag!forsoker lasa sa ofta jag kan.Jag bor i australien men kan folja med er en liten bit pa vagen genom er blogg.
Ha en bra dag idag!till er alla en solskens kram fran sydney!Matilda
Stora kramar från mig i Karlstad.
Har hittat er blogg efter er älsakde Alfons död och följt er titt som tätt men känt att mina ord inte räckt till för att skriva då andras ord har varit ännu starkare och berörande. Med facit ihand känner jag att jag många gånger skulle bara skrivit håller med föregående talar och alla därinnan...
Minns starkt dina ord när någon sa att du har råkat ut för det värsta och du skrev att det har du inte för det finns alltid dem som har det värre.
Har själv en son som fötts med en mindre missbildning i ansiktet som gett en hel del operationer och många är dem som sagt att hur orkar ni, jag hade aldrig orkat säger de därefter.
Jag tycker inte min sons operationer har varit så jobbigt och sett det som en god erfarenhet och detta har istället stärkt mig och jag är tacksam att jag har erfarenheten.
Jag har istället jämfört mig med dem som har de värre, det låter hemskt men så är det. Min sons missbildning är ingenting mot allt det man har sett och läst om. Speciellt när man vissa perioder bor på sjukhus och tyvärr får se mycket elände.
Min son lever är en pigg 2 åring och han finns hos mig, men jag har en kompis vars syster dog hastigt gravid i 4 månaden och hade 3 barn kvar i livet, hennes man har det riktigt illa kan jag tycka..
Din älskade son Alfons är tyvärr inte med oss längre men du jämför dig med dem som har det värre som du själv beskrev det. Det är fruktansvärt sorligt men man har inget val, MAN är tvungen att gå igenom vissa saker i livet som man inte kan styra över själv....
All styrka till dig och din familj, försöker sända över så mycket kraft jag bara kan till er och hoppas ni kan ta emot den.
Kramar från Anna E
Så starka bilder. Varma kramar och tankar till er som vanligt. Ni berör mig så mycket.
Så fina med smärtsamma bilder på fina Alfons.Tänker på er mycket.Kram
Vilka starka bilder på er och Alfons. Det måste vara fruktansvärt när ens barn har ont och man inte kan ta bort smärtan.
Du är en underbar mamma, den allra bästa för dina barn.
Jag förstår att den här bloggen fungerar som terapi för dig, ibland är det väldigt skönt att skriva av sig. Det är lättare att formulera tankarna på papper istället för att de bara fladdrar runt inne i huvudet.
Många kramar
Jag blev så glad igår när jag såg pappa Christian och fina fina Alma-Lee komma gående över gräset igår. Jag blev så glad att några av er hade möjlighet och orkade vara med. Det har blivit så tomt utan er. Jag har förståelse för att det måste vara så, men vill bara säga att vi saknar er.
Tack så mycket för det fina paketet! Finaste utvändigt och finaste inuti! Både vi och Luna gillade det mycket. Det är nästan så att vi hoppas på regn för att få inviga den! Och det var så fint i kortet där Alma-Lee skrivit sitt eget och Lunas namn. Lite bakvänt och lite upp-och-ner, precis som det ska vara!
Jag tänkte så på Alfons igår. När Luna pratade med sina farföräldrar om olika åldrar och om hon kände någon som var 5 år. Det skulle varit självklart för henne att svara att hon känner Alfons. Han skulle också varit med och lekt fåniga lekar med småbarnen. Varit stor och stark.
Det är bra att ni fortsätter med bloggen. Självklart är det bra om den fyller ett syfte för er. Men det är bra för oss andra också, åtminstone känner jag det själv. Det är inte alltid jag hinner eller har möjlighet att skriva något, men jag läser och tänker på er ofta.
många kramar till er - speciellt till nästan 1-åringen och allra finaste Alma-Lee, nä, speciellt till er allihop!
Fina, tappra du. Jag är så glad över att du delar med dig av ditt heligaste, närmaste till oss härute som faktiskt aldrig träffat dig eller dina barn. Jag känner ändå att vi förenas i en känsla. Känslan av att vi gör allt för våra barn. Alltid.
Stora styrkekramar från Ebba
Varmaste!
Puss o kram till er alla
Åh vad fin han är. Så koncentrerad på att inte låta den där cancerdjävulen ta över allt. Och den glöden och envisheten har han ju uppenbarligen fått i arv från er båda...
Och visst är det en form av befrielse att veta att man faktiskt skulle göra allt för sina barn? Att det ändå finns något enda i livet som faktiskt är helt och orubbligt säkert; man kommer alltid att älska sina barn mest i hela världen - oavsett om dom blir hjärnkirurger eller bankrånare, om dom lever ett långt och friskt liv eller försvinner på ett sjörövarskepp över haven. Jag tycker att det känns skönt att tänka på.
Och det bästa av allt är att all den kärlek ni slösar på era barn kommer att låta Alma-Lee och Vera växa upp till föräldrar som i sin tur kan älska sina egna barn stort och ohämmat. Och så vidare... Jag vet att det har sagts många gånger förr, men även om Alfons hade den största oturen i världen som drabbades av detta hemska, så var han ändå väldigt lyckosam i tilldelningen av föräldrar och syskon! Massa kramar och tack för att ni finns.
vackra alfons! vad han är lik alma på bilderna!
idag är jag tillbaka i malmö, sen höst, kanske vinter, 2001. jag vet att ni är gravida och jag promenerar av någon anledning med christian längs nobelvägen. jag längtar så efter ett barn och är så väldigt avundsjuk på att ni ska få ett. jag har ännu inte träffat dig, catarina, och det är första gången jag har en möjlighet att gratulera dig,christian, till att du ska bli pappa. några månader senare är jag själv gravid, men alfons fortfar att vara önskebarnet i mitt minne. allt som mitt eget lilla gossebarn skulle göra, gör ju alfons lite tidigare, genom alfons visste jag hur det var att hålla en liten nyföding i famnen. när ska dom stå? när ska dom gå? starka alfons drar en ostadig alfred i lära-gå-vagnen, och livet är vackert och oförstörbart.
alfons, alfred har följt dig i allt och nu är det så tomt. utan dig... finns ett stort svart hål och världen har blivit så skör. jag önskar dig fortfarande. och alfred vill fortfarande vara som du. och han vill fortfarade bli en doktor som tar bort tumörer ("för då kan jag ta bort anfons sten när jag blir stor...") kramar till er alla, och sov gott, lilla vännen. jag önskar så att vi ses igen.
Bilder och ord som berör. Djupt in i själen och hjärtat sätter de sig. Trots det hemska bakom bilderna och smärtan i Alfons ögon så är så är han ofantligt vacker! Närheten mellan er är så påtalglig och det du skriver, Cararina, att du gör allt för dina barn, det förstod jag redan första gången jag besökte den här sidan. Skickar dom varmaste och mest tröstande kramarna som finns till er! Birthe
Finaste lilla Alfons! Jag blir alltid så ledsen när jag ser alla fina bilder på honom. Skönt att bloggen hjälper dig att minnas och bearbeta.
Det gör ont att läsa och se. Den verklighet som är er och som de flesta av oss andra är förskonade från.
Ändå berör dina ord inte enbart er själva eller era närstående. De rör vid något allmänmänskligt, något vi alla kan känna igen oss i. Det finns ingen gräns för vad vi människor orkar, för kärlekens skull. Gång på gång tänder kärleken glöden, gnistan, som gör att kampen fortsätter. Livet går vidare, trots att det borde ha stannat. För kärleken kan vi aldrig glömma, aldrig släcka. Och i det finns den enda möjliga trösten. Att kärleken är och alltid kommer att vara.
hej
stötte på eran blogg i helgen och sträck läste de senaste två åren av erat liv på bara några timmar. omtumlande, sorgligt och jobbigt men också upplyftande. jag log ömse grät.
vilken kille! så vacker och stark.
och vilka underbara föräldrar till tre underbarn.
smärtan går inte att föreställa men beundrans värda är ni.
kramar
Förlåt att jag gick så plötsligt idag. Jag ville både hem, prata lite med er och lämna er ifred. Jag var inne innan ni kom och det var vackert, det jag såg. Vackert, men ack så fel.
Stor kram från bästisen
Jag blir berörd ända in i hjärteroten av all er bedrövelse och smärta och otroligt imponerad över ditt fantastiska sätt att beskriva och berätta om allt detta.
Jag fann eran blogg och började lästa och blev väldigt berörd. Väldigt sorgligt och jobbigt. Tårar rann direkt när jag läste, vilken fin, fantastisk pojke! Massor av kramar till er!
Bloggen är viktig för dig och för oss som följer er. Nånstans känner jag hopp för livet när jag läser här. Låter konstigt kanske med tanke på fina fina Alfons som inte finns bland er längre. Men när jag läser era alltid lika kloka, vackra ord, känner jag att det finns hopp. Att livet, trots döden, vinner när Alfons lever vidare genom er. När ni kan och orkar leva, med både sorg och glädje. Återigen TACK. Och tankar genom natten, mia.
så fin Alfons var <3 jag slår vad om att han är en av himlnes finaste änglar, många kramar / olivja