Söndagen den 4 april. Ur boken: Med handen bakom. Utkast 2.
Jag är så varm av alla era fina kommentarer efter publiceringen av mitt förra kapitel. Jag har funderat på den kritik jag fick och en och annan liten mening fick födas in i texten. Tack. Nu lägger jag ut ett kapitel till, som jag är klar med. Allt för att få era kommentarer till det och för att få en spark frammåt. Kommentera gärna, eller skicka ett mail. [email protected]
Vänligaste, Catarina
Vi är på vårt rum, vilar mellan provtagningar och syremätning. Vi stänger ute februaridagsljus med gråa persienner. Mitt huvud bultar tungt när jag reser mig upp från soffan där jag somnat Vera vid bröstet. Christian går och småplockar; viker ihop kläder och lägger filmer i rätt fodral.
Jag går till Alfons säng, där hans ena tunna ben vilar uppe på täcket. Han ligger på rygg och halvsover.
Försiktigt fäller jag ner kanten till sjukhussängen, lyfter på täcket och glider långsamt ner bredvid honom. Han vänder sig tacksamt mot mig och söker sin hand upp i min varma armhåla. Jag hjälper honom att hålla kvar handen, själv är han för svag. Jag rör hans huvud, stryker med ett finger ner över pannan, ner mot näsan där han har fått sina första fräknar. Näsan har också blivit smal. Läpparna är lite torra och jag lägger tyst på ett tunt lager med vaselin, för att mjuka upp.
Alfons viskar svaga ord som, i all enkelhet, blir svåra att tyda: klappa. håll. där. Han visar bakom huvudet, där en ny tumör spänner svullnad i huden. Jag vill inte röra, den känns så nära och ytlig, men håller ändå varmt hans huvud. Där vi ligger, minns jag det en gång lilla nyfödda, kletiga huvud som fick plats i min hand. Jag minns hur jag kupade min vänstra hand för att bära det som ett evigt minne. Många gånger har jag kommit ihåg det ögonblicket, och idag, här, nu, blir det som om cirkeln är sluten. Tysta tårar trillar ner på kudden där han ligger. Snoret rinner, jag vill inte störa, jag snörvlar inte, torkar inte, vill inte röra mig.
Här, i rummet på avdelning 64 i Lund, en vanlig solskensdag där världen utanför längtar vår, faller livet på plats. I min hand vilar mitt barns nyfödda huvud. Ta mig aldrig härifrån.
Du är en kämpe kära syster! Puss
Läser slaviskt din blogg inklusive många andra men det finns faktiskt INGEN som skriver så bra och känslosamt som du. Lääängtar tills din bok kommer ut! Varma hälsningar
Du skriver så fängslande, naket, nära... Jag blir helt mållös...
KAn bara säga att det är så himla bra! Eller kan man säga så, att en bok om så tunga saker är bra? Du skriver bra i alla fall och jga kommer att läsa boken.
Skriver som jag skrev tidigare när du la ut utdrag ur boken, du är bäst Catarina! Älskar att läsa dina texter och jag längtar tills boken kommer även om det blir jobbig läsning.
Många varma kramar Elin.
Det kommer bli bra. Riktigt bra. Och det kommer göra ont att läsa. Som jag antar att det gör ont att skriva. Kämpa på!
/Nina
Dina ord fängslar mig.... jag vill läsa mer och mer. Precis som hela denna bloggen, dina ord berör.
Fortsätt skriva precis som du gör...
Många kramar
Måste bara få säga att dina ord är så underbart fängslande och avspeglar smärtan och sorgen så fint men ändå så fruktansvärt hemskt. Längtar tills boken kommer. Stå på dig, detta är något du kommer klara av och vi alla tänker på dig i denna svåra stund då du tvingas komma ihåg och känna än en gång hur ont allt gör.
Har precis kommit hem efter ett par lediga dagar med familjen. Läser dina rader och beundrar dig så. Att du så känslosamt kan sätta ord Catarina!! Blir lika tagen varje gång jag läser om Alfons och det känns som om jag ser Alfons framför mig när jag läser din beskrivning. Tänker på er och tänker på Alfons ofta ofta.
Önskar er en god start på våren
Varmaste! Känns som jag är med er. Men så har jag ju känt hela tiden. Kärlek i massor till er alla!
Värmen och den starka känslan är alltid så närvarande i det du skriver. Fast orden lägger sig som en tung, våt och sorglig filt runt mitt hjärta när jag läser om Alfons och hans svåra sjukdom så får du ändå alltid med den starka kärleken till honom. Det värmer i hjärtat! Du är så duktig! Kram frå en av dina bloggläsare.
Din bok kommer att bli helt fantastisk. Fast man önskar att du aldrig hade behövt skriva den. Att den nyfödda lilla pojken aldrig hade drabbats.
På ett ställe för länge sedan i bloggen skrev du om den värsta fienden - om hur du ville ta din pojke i famnen och bara springa - men fienden fanns ju i honom. Det är ett av de mest talande kapitlen i bloggen, boken fyller på och fyller i och fyller en med känslor för en liten fin pojke som jag aldrig har träffat men som aldrig kommer att glömmas.
Texten griper tag i en och man är på något sätt "där". Lycka till med resten av boken. Kram Anette
Din bok kommer att bli jättebra. Jag vill bara läsa mer och mer. Du skriver så "levande", det känns som att jag är med där hos er. Lycka till med resten av boken. Många kramar
oj vad du skriver fint, så talande om fina Alfons.
Men jag önskar att boken fick ett annat slut... Ett lyckligt slut.
Kramar till er.
Kan bara instämma i allt som skrivits tidigare ,du är den bästa "skriverskan" som jag stött på i de bloggar jag läst och läser!
Du har en förmåga att blanda sorg, glädje, vardagsbekymmer och de stora frågorna på ett fantastiskt sätt!
Du kan nog sikta in dig på en författarbana, det förlag som mot förmodan skulle refusera din bok är galna!
Kan bara instämma i allt som skrivits tidigare ,du är den bästa "skriverskan" som jag stött på i de bloggar jag läst och läser!
Du har en förmåga att blanda sorg, glädje, vardagsbekymmer och de stora frågorna på ett fantastiskt sätt!
Du kan nog sikta in dig på en författarbana, det förlag som mot förmodan skulle refusera din bok är galna!
På något sätt kan jag känna hur du känner den där dagen. Jag vill stoppa tiden och låta dig få ligga där bredvid din son. Du och han ihop - som det ska vara. Kram
Jag fattar inte hur du orka återuppleva det omöjliga fler gånger...
Jag fattar inte hur du kunnat gå vidare och ändå leva kvar?
Du är väldigt stark och dina texter andas din styrka. Fyllda med kärlek och smärta. Jag vill läsa men tror inte jag har styrkan.
Dina ord och din upplevelse skrämmer mig, fängslar men samtidigt föder den en djup ångest i mig. Jag mår akut dåligt, kan inte låta bli att läsa men samtidigt vet jag att jag mår bättre om jag låter bli.
Ser jag det inte så finns det inte, eller hur?
Klart att du inte kan, inte vill glömma. Klart du vill hålla hans minne levande och inte tappa bort en sekund med honom.
Jag lider med dig, mår förskräckligt efter varje text och jag hoppas att boken hjälper dig att landa i det otänkbara.
Du skriver vackert, som vanligt. Förutom att jag som vanligt gråter över orättvisan att barn föds som inte får stanna kvar tänker jag även att din bok kan hjälpa andra.
Jag tänker på andra familjer, kanske med barn i palliativ vård som kan finna tröst i dina vackra ord. Tänker på människor, liksom jag, som kommer att arbeta med döden ständigt närvarande och hur de kan möta andra familjer med dina ord lindade kring sina hjärtan.
TACK än en gång för att du delar med dig av ert liv!
Hej i solen,
vi måste träffas och diskutera odling...(jag kämpar för att få gröna fingrar..och drömmer om självhushållning)
Poetiskt och fint skrivet om vackre Alfons!!!
Det är märkligt med sjukhus. Hade det inte kännts bättre om det hade hetat Tillfrisknads-hus istället. Man borde affirmera tillfrisknad varje gång man går in.
Läste om en tjej som skrivit en bok om något hemskt hon varit med om. Hon förstod inte riktigt vad det var hon hade varit med om eller hur hon skulle ta itu med det förrän hon läst sin egen bok.
Kram och lycka till ännu engång!
Min kommentar syns inte men jag önskar dig lycka till med din fina bok.
Det kommer bli en väldigt fin bok
kram till er alla
// Helen i Lomma
34 Kapitel !! Fantastiskt längtar tills boken är ute beundrar ditt mod att skriva den. Det gör väl väldigt ont att gå igenom den svåra tiden så i detalj, men förstår att det är en del i ditt sorgarbete. Kämpa på ! Lycka till med odlandet.
Varm kram
Mia
Kan inte låta bli att gråta när jag läser... Det finns så mycke känsla, smärta och kärlek i dina ord. Allt känns så verkligt och starkt.
Fortsätt så här!
Oj oj oj vad gripande fantastiskt bra skrivit. Ser framemot att läsa hela boken när den kommer ut. Du får verkligen fram ditt budskap på ett levande sätt. Fortsätt så det kan inte bli annat än super bra.
Så fantastiskt du skriver!!!
Hela jag ryser av de känslor du förmedlar: värme, sorg och minnen.
Fortsätt skriva. Jag är en av dem som kommer att läsa boken.
//Therese från Linköping
I tillegg til dine fantastiske, flotte og unike barn har du fått enda en fantastisk gave, du kan virkelig SKRIVE!!!
Du kan skrive så det river i sjelen på den som leser, du kan skrive slik at vi nesten kan tro vi er i samme rom, at vi kan kjenne hvordan det føles å være der - Selvfølgelig kan vi ikke det, det kan kun de som har opplevd det å være der slik som dere. Men jeg gråter, jeg klarer ikke å stoppe når jeg leser dine ord......
Jeg klemmer mine barn ekstra hardt, overser småting jeg ville ha korrigert eller snakket til de om tidligere etter at jeg begynte å følge deg på bloggen din. Jeg er nok en bedre mamma når jeg er innom jevnlig.....
Takk for at du deler av deg og dine smertelige erfaringer og minner..... det skulle ingen behøve å oppleve, det dere har gjort.
Varm klem fra Norge
PS. Det blir ekstra sterkt med reklamen for Prof. Nordstrøms Plastikkirurgiske sykehus på toppen her....
Tredje gången jag är inne och läser... minst. Dina ord är så lätta tt ta till sig och så svåra att ta sig igenom. Om du förstår hur jag menar. Alfons livs-cirkel blev för liten, för kort. Och din och Christians fick ett så stort brott på sina. Det är vaken lätt eller rätt att uppleva eller läsa. Trots att din text är så förunderligt kärleksfull och vacker, Catarina.
Och ikväll vill jag bara gråta över det som skulle komma och är.
Varma tankar och kramar genom natten, mia
Catarina!
Så naket, så oerhört vackert trots att innehållet är så onaturligt svårt att ta in.
Du behandlar orden på ett alldeles speciellt sätt, en riktig gåva.
Kramar
Dina ord griper tag i hjärtat på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Du verkar ha många starka minnen från Alfons sjukdomstid, det kunde ju också vara en dimma.
jag ryser när jag läser, får tårar i ögonen. fy fan vad jävla hemskt att gå igenom! jag hatar att barn blir sjuka eller far illa på annat sätt, det är så FEL! det ska bara inte hända.
all styrka till er, varma kramar
DET HÄR är värdefullt, värdefullt för oss alla på ett eller annat vis.
Den här boken kommer, och bör läsas av många. Den utgör ett så enormt viktigt, fint och verklighetstroget inlägg i den vardag som på så många platser på jorden tyvärr finns.
Tack för att ni gör det här och för att vi får ta del av det.
har följt er länge i tysthet, men efter att nu fått ta del av några av utkasten, så får det vara nog med tystnad. Att du skriver så att huden knottrar sig, det har dina trogna läsare redan upptäckt, men din kapitelutkast - de går rakt in i hjärtat och inte ens det mest förhärdade kan värja sig mot de känslor som texterna väcker. Kärleken till Alfons lyser genom varje stavelse och man vill bara ge den blivande boken ett annat slut än det vi vet ändå kommer. Fortsätt kämpa med boken, den kommer att bli helt underbar. En underbar bok om ett underbart, älskat barn.
Du skriver helt otroligt vackert. Situationen får mig att gråta, jag tycker så otroligt synd om er. Mina tankar finns hos er. Ta hand om er.