Tisdagen den 30 juni. Om här och nu.
Dagarna går fort, alldeles för fort.
Luften gick ur mig efter Alfons födelsedag, jag blev trött och den tröttheten har inte helt släppt ännu. Jag ser dagarna passera på almanackan och nu har hela juni gått.
Vi tänder fortfarande ljus som ni skickade, och det känns så fint att det finns en hel drös människor därute som till en del, delar den stora sorgen efter Alfons död.
Nu har barnen sommarlov från dagis och den sista augusti ska lilla Lykke börja. Hon och Vera kommer att gå på samma avdelning och det känns ganska skönt. Alma har ett år kvar till skolan och den 5 juli fyller hon fem. Hon påminner mig ofta om att vi aldrig har haft ett såhär stort barn som mig!
Somliga dagar saknar Alma sin storebror otroligt mycket. Hon varvar gråt med att hysteriskt pussa på en bild av Alfons och Christian, eller ber oss att breätta saker om henne och Alfons. Det gör vi; stannar tiden och är.
För Vera är det helt annorlunda. Hon pratar om honom, vet en hel del saker, men fattas det där känslomässiga bandet. Ibland, men det är sällan, så vill hon se bilder på sig som bebis och säger då fanns Alfons.
Hur det ska komma att bli för Lykke får vi se. Hon håller på att lära sig säga alla syskonens namn, och givetvis Alfons också, men till en av alla bilder av Alfons, runtom i huset.
Så här har det kommit att bli. Vi är, om vi tar ett stort kliv tillbaka och ser på vårt hittills gemensamma liv, en armlängs avstånd från den dagen då Alfons dog. Vi har klarat oss, tillsammans, men jag kan säga att det tar otroligt mycket energi. Ibland fylls mina dagar av ett tungt huvud och ett jag förstår inte, vad ska jag göra nu? Jag kan känna mig förvirrad och, ja, ganska tom.
Men, för det finns ett men. Jag vill tro att jag vinner på att fokusera på det som är bra. Tankar som får mig att stanna här, som får mig att kliva fram till mig själv och säga jag vill att mina flickor ska ha en lika fin och bra mamma som Alfons hade när han levde.
Sorgen är tung, det är den. Döden är inte nådig.
Men, jag vill leva här och nu. Och flickorna är helt fantastiska, tokiga, envisa, överjävliga och mina.
Catarina
Midsommar i Tivoliparken i Kristianstad. Vera, Alma och Lykke.
Ja, livet inte alltid lätt, men mitt i allt detta finns dessa underbara ungar, förtjusande barn, precis som dom ska vara...
kram och godnatt Helen i Lomma
Ja juni månad har verkligen rusat förbi! Får se hur det blir med juli, säkert samma:)
Jag hoppas ni får en fin sommar, du, mannen, flickorna och Alfons i ert hjärta och minne.
Många varma kramar Elin
Fina Catarina och hela fin familjen Löv! Jag tänker på er så ofta så ofta, och hoppas att ni alla har det bra. Dina flickor har en fantastisk mamma. Och en fantastisk pappa. Ni har en stor och svår uppgift i att låta alla flickorna få sin egen speciella relation till och bild av Alfons. Tankar och kramar genom dagar och nätter, mia.
Hej Catarina. Så vackert det låter när du berättar om Alma, Vera och Lykke och deras nuvarande och framtida relation till sin storebror. Även om han inte fysiskt finns hos er längre så har han ju en lika stor plats i familjecirkeln som tidigare, även om hans plats numera utgörs av minnen, bilder och berättelser.
Jag tycker att du och Christian verkar ha ett så klokt förhållningssätt till livet i allmänhet och till den här svåra uppgiften i synnerhet. Man kan alltid välja, och ni väljer livet. Det är klart att huvudet blir tungt ibland och att hjärtat kanske inte vill vara med längre, men det räcker ju att se bilderna på era fantastiska flickor för att förstå att ni ändå tog med er Alfons minne och kärleken till honom och översatte den till fortsatt liv. Jag önskar er allt gott.
Kram i sommarvärmen.
Vad vackert du skriver. Om tomrummet och livet som fortsätter däri... Kram
Varmaste! Raringar, sötbarn, gulltuppor!
Puss!!!
Hej Catarina! Ja, tänk vad tiden rinner iväg. Det känns som igår när vi tittade på Lykke via ultraljudsapparaten och nu är hon stora flickan. Jag tänker ofta ofta på Er och blir både ledsen och glad. Ledsen över att inte Alfons fick vinna kampen mot cancern, men också glad över er otroliga vilja att välja livet. Det kommer en dag då vi inte har möjlighet att göra det valet(som ni så bistert fått erfara), men så länge man har möjligheten att välja, välj LIVET.
Hoppas ni får en fin sommar med era flickor och att vi snart får läsa din bok....
Kram
Obegripligt att lillasyster har blivit storasyster och växer i kapp och växer om.
Och ni med dom.
Jag är glad att ni har en ny trio att tampas med, en ny trio att minnas med och att finnas med..
Kram i sommarhettan!!!
Janina
Ja, jag kan känna det tunga i det du skriver. Det alldeles ofattbara som man ska leva med. Samtidigt så har vi vår plikt att ge våra andra barn den trygga uppväxt vi vill ge dom. En uppväxt med en mamma som skrattar och ler. Sorgen får vi bära med oss och den kommer alltid att vara en del av oss.
Alfons i ditt hjära....Mattias i mitt........
Kram/Elisabet
Varm sommarkram till dig och din familj!
Tack för att vi får ta del av dina fina tankar och ord! Jag fortsätter gärna att följa din berättelse! Har tänt ett ljus här för Alfons ikväll..
Varm kram Isa med Evelina i hjärtat