Fredagen den 27 mars. Ur boken: Allt att vinna. Utkast 1.


                     Rummet väntar. Längsmed den fönsterlösa väggen står soffan med ett dystert försök till färgglad klädsel. Kan hända att försöket gör att den känns ännu lite mer deprimerad, än om den skulle varit klädd i sjukhusgrått. I fönsterkarmarna står avdelningens lampa och cd-spelare varvat med buntar av papper som visar alla senaste värden; blodvärde, CRP, vita och trombocyter. Det ligger Bamsetidningar från rummet hemma; somliga vällästa och några alldeles nya. Det kommer att dröja ett tag innan de återvänder till byrån bredvid egen säng. Över en steril stolsrygg hänger ett par barnbyxor, ett linne och en tröja. Ovanpå det finns de små strumporna med smuts under.

                      Mellan fönster och vägg gapar sängplatsen tom. Jag sitter på soffans kant, oförmögen att luta mig tillbaka för en stunds vila, med händerna lugnt farande runt varandra. Bakom mig tickar den stora klockan på väggen nästintill ljudlöst och varannan minut vänder jag mig om för att se vad den visar. Tiden går. Tiden står still.  

                      Mittemot mig, i en fåtölj av svart läderimitation, sitter Christian. I hans knä ligger det ett stort eldfärgat höstlöv som han plockat ute på marken, vid parkeringen. Det liknar ett skogslöv, buret av vindar från en frisk skog, långt ifrån sjukhus och avdelningar. I hans ena öga märker jag fukt och känner samtidigt att klockan sammanlagt tickat timmar. Jag räknar, snart sju.


                      Telefonen ringer och avbryter ordlös väntan. Allt är klart och ni kan komma upp nu, säger en lugn röst i luren. Christian har redan rest sig och står med lövet i ena handen och den andra på dörrhandtaget, med iver beredd att gå. Jag lägger på luren och de snabba, tunga stegen byts av framför varandra i korridoren. Hissen får vänta när vi väljer vartannat steg i trappan. Dörren känns tung och hjärtat flåsar när vi öppnar dörren intill uppvakets korridor.

                      Vi saktar ner och följer vägen runt hörnet. Det är lugnt och tyst när vi med ett handtryck avbryter för desinfektionsmedel på händerna.


                      Jag lyfter blicken mot den upphissade sängens fotända. Runtom finns kvinnor i vita och gröna rockar. Ljudet av tofflor mot det kala golvet tillsammans med markerande pip från de maskiner som finns runtom sängen gör mig nervös; ingenstans hör jag Alfons. Jag går mot honom, samtidigt som en i personalen gör plats för oss med varsin stol, när min blick möter det barn jag fött för att ge liv. Allt ställs på sin spets när jag lutar mig över slangar för att suga in doften från hans kala huvud; detta är så fel, så fel.


                     Jag vet inte var på hans lilla kropp, jag ska vila min hand när jag söker hans värme, i ett försök att lindra. Jag korsar med blicken över stora hudfärgade plåster, slangar i genomskinligt och rosa, pulsmätare och nålar. Illamående av förvirring, förtvivlan trycker jag tillsist min kind mot hans. I min näsa sticker lukten av syrgas från masken över hans ansikte.  Jag stryker försiktigt min hand över hans kala huvud. Han är mjuk och långt, långt borta. Emellanåt jämrar han sig av smärta och snabbt är sjuksyster framme med en ny dos morfin som får jämmerljud att sjunka undan.

                     Magen under täcket är befriad från tumören som fått oss hit. Jag tittar försiktigt och kan bara hoppas att detta blir början till ett friskt liv. Jag känner med min hand, känner ett ärr som löper tvärs över hans mage och tänker: allt måste det vara värt. Allt har vi att vinna.

Catarina, som med tacksamhet tar emot tankar om texten. Tänk på att det fortfarande är det första utkastet. Skriv en kommentar eller maila mig på
catarina_lov@hotmail.com


Kommentarer
Postat av: gunilla i dalom

Varmaste!

Postat av: Johanna

Jag fastnar totalt, du skriver så levande och bildlikt... Fortsätt så här.



Tack för att du delar med dig



Många kramar

2009-03-28 @ 09:33:04
URL: http://grynisen.bloggagratis.se
Postat av: Solveig

När jag läser texten ÄR jag i sjukhusrummet!

2009-03-28 @ 09:53:58
Postat av: madelene

det berör mig värkligen, du skriver så levande, fortsätt så här!

2009-03-28 @ 09:58:17
Postat av: Tova & Lovisas mamma

Hej, Du skriver på ett mycket gripande sätt. Man märker att du väger orden på guldvåg. Fortsätt att skriva på ditt sätt, det är din/er berättelse du vill förmedla. Gör det på ditt sätt så blir bra!



Längesen jag skrev men jag är en av dem som följt bloggen nästan från start och tittar varje dag efter uppdateringar. Kram Mahlin

2009-03-28 @ 10:09:27
Postat av: cecilia

Oj så fint! Nu sitter jag här och gråter igen...

2009-03-28 @ 10:19:07
Postat av: Miranda

Du berör på ett otroligt sätt genom dina ord. Jag är helt häpen, och jag skriver som ovanstående; Jag kände att jag var i samma sjukhusrum som ni. Otroligt bra skrivet.

2009-03-28 @ 11:27:55
Postat av: Malin

Du är duktig på att skriva. Det går rakt in i hjärtat...

2009-03-28 @ 11:42:36
Postat av: Josefine

Å herregud, Du är ju fantastisk, Catarina! Jag håller med Solveig om att det känns som att man befinner sig i rummet när man läser. Jag brukar inte vara så förtjust i böcker som beskriver omgivningarna så mycket, mitt tålamod är för kort för det tror jag, men Du gör det på ett så fantastiskt och fängslande sätt.

Jag gråter när jag läser, som så ofta när jag läser Dina ord. Ibland av sorg och ledsamhet och ibland av glädje och hopp. Och tacksamhet.

Jag är så glad att Du skriver Catarina. Och jag är så glad att jag får läsa.

Jag ser fram emot boken. Mycket.

Många kramar, Josefine

2009-03-28 @ 13:10:07
Postat av: eva

Det känns som man är med er på sjukhuset.

Mycket bra berättat.

Kram

2009-03-28 @ 13:36:21
URL: http://bladh
Postat av: Elin A

Säger som dom andra, känns som man är med i rummet och ser detta framför sig! Du skriver så bra Catarina, bäst helt enkelt!

Ser framemot med skräckblandad förtjusning att få läsa hela boken om er älskade Alfons och tiden med sjukdomen och tiden efteråt och allt vad boken kommer att innehålla.

Önskar er en fin helg. Många varma kramar och tankar till er alla, Elin!

2009-03-28 @ 15:15:55
Postat av: A-K

Levande text som berör mig och jag kan nästan känna lukten av sjukhusväggar....

Varma kramar A-K

2009-03-28 @ 15:38:05
URL: http://bliavmedcancer.blogspot.com
Postat av: Jessica

Så bra!! Jag vill läsa mer!

Kramar

2009-03-28 @ 16:32:38
Postat av: Kristina

Även jag säger som de övriga - jag fanns med där på sjukhuset.Lövet ser jag hur rött /gult/ och lite grönt det är.Så vackert mitt i allt det tysta och sorgsna.Du är en fantastisk blivande författare och jag skulle redan nu kunna boka en bok.Jag ser fram emot samtidigt som jag vet att den kommer att beröra mej djupt.

Lycka till.

2009-03-28 @ 18:50:46
Postat av: Birthe

Som fler skriver ovan: Det känns som om jag befinner sig i sjukrummet när jag läser texten. Få berör mig så start som du, Catarina. Du skriver så ofantligt starkt, levande, nära, känslosamt men kanske framförallt kärleksfullt. Du har den gåvan och jag är så glad att du delar med dig till oss andra. Du ÄR fantastisk, vännen!



Kram

2009-03-28 @ 18:54:18
Postat av: susanne

Fortsätt så här...Alldeles underbart skrivet...Tack för att du delar med dig...Många kramar!

2009-03-28 @ 20:59:52
URL: http://www.susilidus.blogspot.com
Postat av: mia

Stort stort tack för allting Catarina. Också för dina ord som har en sådan magisk kraft att bli sanna och verklighet när man läser.

Allt hände och lite till skulle det ha varit värt om ni bara fått vinna. Orättvist och fel är det att inte få fira segern när man kämpat så länge och hårt. Texten är din och är redan suverän. Tankar och kramar genom natten, mia.

2009-03-29 @ 00:00:49
Postat av: Linda

Jag har läst här länge, länge. Jag har skrivit någon kommentar någon enstaka gång. För att det känns som jag inte vet vad jag skall skriva. Det är en underbar text, verkligen, jag vill läsa mer, mer. Ni verkar ha en underbar familj och underbara fina barn, allihopa!

2009-03-29 @ 12:24:13
Postat av: Ewacarin Holmqvist

Fortsätt precis så här. Du låter läsaren vara i rummet och man - i alla fall jag - kan känna er känsla när ni satt där och väntade på telefonsignalen. Det är bra att du även plockar in andra saker, som du gjorde, typ lövet som Christian hade i knäet. Texten är mycket bra!

Ha en fortsatt bra söndag!/

Ewacarin

2009-03-29 @ 12:40:26
URL: http://echolmqvist.blogg.se/
Postat av: Inger

Det finns inga tvivel att du kan skriva och trollbinda !

2009-03-29 @ 15:40:35
Postat av: Maria Råberg

Så fint du skriver. Tack för att vi får läsa.

Många kramar. Maria

2009-03-29 @ 16:57:04
Postat av: moster Lina

Det är jätte jätte bra... Så bra som bara du kan!



Jag minns med illamående den där oktoberdagen för så länge sen. Hur jag gick här hemma med Joel, min då 10-månaders bebis, och väntade på att ni skulle höra av er. Jag gjorde allt för att hålla mig över ytan den dagen. Jag lagade mat, gjorde hand- och fotavtryck, pratade med alla våra nära och kära om att operationen klart skulle gå bra, klart att morfar höll ett vakande öga över vår älskade lille gosse. Något annat fanns ju inte!



Så ovetande vi var då. Om operationer och illamående över det fasansfulla.



Så mycket Ni, och vi andra, vet som vi inte borde veta.

2009-03-29 @ 20:06:08
URL: http://linaloppans.blogg.se/
Postat av: Anna Rosensköld

Klockan 20.00, 29/3 2008 satt jag här hemma och hade ingen aning om vad som väntade. Oscar hade åkt ambulans till Mas med blåa läppar. Peter var med honom.

När jag läser din fina text till boken, är jag i sjukhusrummet. Jag ser ut på en parkering. Jag ser hur ni går till Alfons i korridoren. Jag känner hur ni känner.

2009-03-29 @ 21:01:27
Postat av: Katarina

Fantastiskt fint Catarina. Du har en oerhörd förmåga att skriva och sätta ord på känslor. Jag minns fortfarande första gången jag gick in på Alfons blogg. Så många vi är som följt er under åren, som trollbinds av ditt sätt att skriva Catarina. För oss som inte känner Alfons har du låtit oss lära känna honom via dina levande beskrivningar, tack för det. Alfons och hans systrar kan känna sig stolta över sin mamma, du är en enastående författare och mamma!

Med önskan om en ljus vår, tänker på Alfons när jag ser solen stiga upp tidigt imorgon bitti

2009-03-29 @ 21:53:18
Postat av: Kerstin

Precis som Anna R känner jag hur ni känner. Jag har själv varit i ungefär samma situation när min tonårsdotter svävade mellan liv och död p g a cancer. I princip känner jag igen allt du skriver, men skulle aldrig kunna beskriva det med ditt makalöst vackra, varma, känslosamma, starka och så välformulerade språk. Det är en njutning att få ta del av ditt språk. Dessutom är du noga med komma- och punkttecken, vilket gör att texten löper så lätt och att det inte blir några missförstånd.

2009-03-30 @ 12:30:01
Postat av: Jennifer

Tack för att du skriver, tack för att du är äkta och tack för att du gör det här.



Din språkliga begåvning i kombination med allt som du och din familj har varit med om kommer att göra boken oersättlig.



tack.

2009-03-30 @ 12:58:31
Postat av: Morfar Christer

Hej Catarina. Du känner inte mig, men jag såg att du och Sofie, Victors mamma, hade haft kontakt på bloggen. Du undrade var dom låg och Sofie kanske inte läst din fråga så jag kan berätta att dom ligger på barcanceravdelningen i Uppsala. Jag beklagar verkligen er sons bortgång och nu går Sofie Peter och Victor igenom samma "helvete" och vi ber att allt ska gå bra så han får växa upp och bli frisk. Livet måste gå vidare....



morfar till Victor



vårhälsningar



Christer

2009-03-30 @ 15:03:23
URL: http://mckillen.se
Postat av: Sara i Stockholm

Kära Catarina,



fastän långt borta från er familj numer tänker jag ofta på er, läser din fina blogg ibland. Texten är mycket stark. Bilden är mycket stark; det starka rummet, vägen, och hur rummet förlorar betydelse när ni kommer fram. Höstlövet i knät, det följer med ända till dörren. Fick det följa med in, eller stannar det utanför?



Kramar,

Sara

2009-03-30 @ 16:51:08
Postat av: Carina(Jespers mamma)

Det är så gripande och igenkännande. Så många gånger man suttit där tyst och kollat klockan och väntat att de skall ringa från uppvak. Allt är så "rätt" skrivit och jag sitter nu här med piggar på armarna och är i tankarna på ett rum på avd.64. Tex det med trappan- vem har tid att vänta 5 sekunder på hissen????

Lycka till med boken som kommer sälja så bra.

Kram Carina

2009-03-30 @ 18:33:04
Postat av: Carina Jönsson

Oj, vad du skriver bra, det är så skrämmande träffsäkert, jag åker tillbaka i tiden till sommaren 2007, när Andreas var sjuk. Telefonsignalen gick inte helt fram innan jag lyfte luren, vi sprang upp på uppvak och väntade på att vår älskade son skulle vakna. Jag kastas tillbaka till det liv vi hade då, ett liv som man som förälder inte skall behöva ha, våra älskade barn och tonåringar skall vara friska och ha det liv som alla barn och tonåringar skall ha.

Jag ser fram emot boken, Catarina, vi är säkert många som längtar tills den publiceras, som kommar att läsa och beröras....

Sänder er som vanligt många styrkekramar och varma tankar

Carina, Jan, Andreas och Emelie Jönsson

2009-03-30 @ 19:58:15
Postat av: Janina i Röstånga

Hej. Vad modigt av dig att kasta ut lite utkast. Det är fängslande läsning och mycket bra beskrivet. Jag tror att även dom som inte varit i situationen kan "känna igen sig" eller iallafall föreställa sig...eller iallafall sånära man kan komma att föreställa sig att ha ett sjukt barn.

Det gör ont i mig att läsa.

Jag gladde mig så att Pom blivit utskriven från Kardiologen ungefär samtidigt som Alfons skrevs in. Det kändes hemskt orättvist.

När vi för sista gången hade stirrat in i läkarens oroliga försök till lugnande blick så var det er första.

Jag glömmer inte väntan på uppvak. Hemska känsla. Alla timmar på den vackra kyrkogården strategiskt(?) placerad precis utanför sjukhuset.

Det är starkt av dig att kunna förmedla detta.

Jag anar en bok som blir bra, lärorik och kärleksfullt kärleksfull..

kramar

från ett äntligen snabbt bredband!

2009-03-30 @ 21:32:15
Postat av: Janina i Röstånga

Hej. Vad modigt av dig att kasta ut lite utkast. Det är fängslande läsning och mycket bra beskrivet. Jag tror att även dom som inte varit i situationen kan "känna igen sig" eller iallafall föreställa sig...eller iallafall sånära man kan komma att föreställa sig att ha ett sjukt barn.

Det gör ont i mig att läsa.

Jag gladde mig så att Pom blivit utskriven från Kardiologen ungefär samtidigt som Alfons skrevs in. Det kändes hemskt orättvist.

När vi för sista gången hade stirrat in i läkarens oroliga försök till lugnande blick så var det er första.

Jag glömmer inte väntan på uppvak. Hemska känsla. Alla timmar på den vackra kyrkogården strategiskt(?) placerad precis utanför sjukhuset.

Det är starkt av dig att kunna förmedla detta.

Jag anar en bok som blir bra, lärorik och kärleksfullt kärleksfull..

kramar

från ett äntligen snabbt bredband!

2009-03-30 @ 21:35:05
Postat av: Janina i Röstånga

Hej. Vad modigt av dig att kasta ut lite utkast. Det är fängslande läsning och mycket bra beskrivet. Jag tror att även dom som inte varit i situationen kan "känna igen sig" eller iallafall föreställa sig...eller iallafall sånära man kan komma att föreställa sig att ha ett sjukt barn.

Det gör ont i mig att läsa.

Jag gladde mig så att Pom blivit utskriven från Kardiologen ungefär samtidigt som Alfons skrevs in. Det kändes hemskt orättvist.

När vi för sista gången hade stirrat in i läkarens oroliga försök till lugnande blick så var det er första.

Jag glömmer inte väntan på uppvak. Hemska känsla. Alla timmar på den vackra kyrkogården strategiskt(?) placerad precis utanför sjukhuset.

Det är starkt av dig att kunna förmedla detta.

Jag anar en bok som blir bra, lärorik och kärleksfullt kärleksfull..

kramar

från ett äntligen snabbt bredband!

2009-03-30 @ 21:36:07
Postat av: Eva M med Emelie

Hej,

du skriver på ett sätt så man tror att det händer just nu. Det spelas upp en film när man läser.

Älskar dina texter. Du är bäst!

Eva

2009-03-31 @ 07:35:35
Postat av: Evelin

Kolla in min bloggtävling :)

Postat av: Titti JÖnsson

Ja verkligen en målande beskrivning, jag måste få läsa mer. Men det gör ont i kroppen av er saknad.........´

//Titti

2009-03-31 @ 19:38:06
Postat av: Isa

Kan bara hålla med de andra... du är fantastisk på att formulera dig. Min kropp minns så tydligt genom dina ord hur det kändes att vara där i sjukhusrummet utan sitt barn i timmar, att vänta och se klockan gå. Tycker att du kan fortsätta skriva på samma vis som du gör, har inget att kommentera mer än att jag ser fram emot när boken släpps!

Kram Isa med Evelina i hjärtat (leukemi 01-04)

2009-03-31 @ 21:38:21
Postat av: Marie

Fantastiskt!

Håller med de andra ovan om att det är verkligen precis så det känns, som om man är där!

Ångesten känns t o m komma krypande och känslan av total maktlöshet och att bara vilja ta sin lilla älskling och SPRINGA så fort man bara kan. Bort från sjukhuset, bort från ångesten, bort från cancern!

/ Marie (Evelinas änglamamma)

2009-04-01 @ 08:18:58
Postat av: Lotta

Jättebra! Det känns som om jag är på plats när jag läser. TAck för att du delar med dig. Kram

2009-04-01 @ 11:08:23
Postat av: Anna Rosensköld

Även om jag inte hade varit i rummet i Lund någon gång, så hade jag kunnat se hur det ser ut, med bilder som din text skapar.

2009-04-01 @ 11:20:21
Postat av: Mia

Jättebra! Du delar med dig av dina känslor och tankar med sorg och värme om Alfons. Fortsätt så jag kommer att köpa din bok.



Så dig i K-stad en dag, det kändes nästan som att jag skulle stanna och prata med dig, som om jag kände dig väl vilket jag ju inte gör är en av dina bloggläsare. Men ditt sätt att skriva på har gjort det som om man känner dig väl. Det är ditt fina sätt att skriva på.



Ta hand om dig Varm Kram

Miv

2009-04-02 @ 10:31:47
Postat av: Veronica

Jag saknar ord,

tack du underbara för att vi får vara delaktiga i Alfons och era liv.

Kramar från mig.

2009-04-03 @ 17:50:34
Postat av: ditte

syster,

det är fantastiskt vackert och smärtsamt och overkligt verkligt.

2009-04-05 @ 00:52:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback