alfons

Det är en ynnest att få hålla ett sällsamt skådat vackert människobarn i famnen. Följa det nya ansiktets drag och sömndruckna småfolksögon. Det är magi i varje litet finger, där naglarna knappt är större än huvuden på små knappnålar. Han heter Alve och är nio dagar. Hans familj är en av världens finaste med mjukt och avslappnat hem innanför dörren med runt glas i. De är människor med stora hjärtan och med rättvisa meningar om livet.

Hemma hos dem, idag, hittade jag en bit av mig själv. Jag hittade mjukhet och lugn inför den nyfödda och det som egentligen är det enda som räknas; respekten inför en annan. Och jag tänker ofta på det, att jag vill dra saker till sin spets, och inser att det är för att kunna göra en förändring i det som inte är bra. Förmågan att kunna insupa det faktiska i att kunna göra en liten förändring av något som kan ge ringar på vattnet; alla kan göra något. Gör vad ni vill, bara det är bra. Bra för er själva och bra för andra. För så enkelt vill jag tro att det kan vara. Att ta vara på det som finns här och nu, genom ett extra leende eller fina ord till varandra. Bara i det lilla att visa uppskattning. Så enkelt är det.

Flickorna var förtjusta i den lille Alve-pojken och Alma tyckte mycket om storebror Vilde också. Efter fråga om lov visar jag lite fina bilder från idag. Njut och stanna tiden en liten stund:


Alma-Lee med Alve i famnen. Så lycklig hon blev av ett litet nyfött knyte. 100109.


Vera och Alve 100109. Vera som alltid blir tyst av stundens allvar. Att känna.


För Lykke så var Alve en docka ända till dess att han gäspade. Hon sa bebisch flera gånger, och amningen var fin tyckte hon. 100109. 


Fina bröderna Vilde och Alve. Trygg i sin mammas famn. 100109.


Fina Evelina och Alve. Mätt och nöjd. 100109.



Och lite vaken en stund med de fina ögonen. 100109.

Jag är mer än nöjd med dagen. Tack!



Catarina