Onsdagen den 25 augusti. Om pärlhalsband.
Det har gått fyra år. Att det ens är möjligt.
Det som bara skulle vara dagen före vårt bröllop, vår kärlekshandling tillsammans och med våra barn, blev en av de tyngsta dagarna under vår tid med cancern i familjen. Det var ett ogreppbart besked, det att cancern nu spred sig i hans kropp igen. Fast vi visste ju, att detta var värre, att ett återfall alltid är värre, svårare och mer skoningslöst.
Jag minns hans trötthet den dagen. Minns hur han vilade sitt smärtfyllda huvud i sina barnahänder. Jag minns hur han satt i vagnen och hur han kisade. Jag minns min förtvivlan och mina gråtade händer som försökte smeka bort cancern från hans kropp. Hur jag ville skydda. Jag minns hur jag ville skydda.
Det var som att boka ett rum, när allt man vill, är att vara hemma. Jag ville inte flytta in igen, oavsett hur goda och vänliga människorna där var. Jag minns vår Ingrid, hur hon var saklig och förklarade just hur skoningslöst illa framtiden såg ut. Att det inte fanns hopp, bara försök till hopp. Och hur vi bara kunde klamra oss fast vid de dödande mediciners hopp, i kampen om livet.
Hur konstigt det var att komma hem den där kvällen för fyra år sen. I väskan fanns en liten flaska med oxynorm, kontinuerlig dos och vid behov. Vid behov för smärtor i ryggen, där tumören vackert slingrade sig som ett pärlhalsband runt hans lilla ryggrad. Den som jag vet utan och innan i min handflata, längsmed varje fingertopp. Ännu. Oäkta pärlor.
Jag minns hur han somnade i vår säng. Till ord som ville berätta för honom allt annat än om hur nära döden var. Från den dagen så visste han. Han kände.
Dagen efter gifte vi oss - alla tillsammans. Genom kärlek.
Catarina
Det som bara skulle vara dagen före vårt bröllop, vår kärlekshandling tillsammans och med våra barn, blev en av de tyngsta dagarna under vår tid med cancern i familjen. Det var ett ogreppbart besked, det att cancern nu spred sig i hans kropp igen. Fast vi visste ju, att detta var värre, att ett återfall alltid är värre, svårare och mer skoningslöst.
Jag minns hans trötthet den dagen. Minns hur han vilade sitt smärtfyllda huvud i sina barnahänder. Jag minns hur han satt i vagnen och hur han kisade. Jag minns min förtvivlan och mina gråtade händer som försökte smeka bort cancern från hans kropp. Hur jag ville skydda. Jag minns hur jag ville skydda.
Det var som att boka ett rum, när allt man vill, är att vara hemma. Jag ville inte flytta in igen, oavsett hur goda och vänliga människorna där var. Jag minns vår Ingrid, hur hon var saklig och förklarade just hur skoningslöst illa framtiden såg ut. Att det inte fanns hopp, bara försök till hopp. Och hur vi bara kunde klamra oss fast vid de dödande mediciners hopp, i kampen om livet.
Hur konstigt det var att komma hem den där kvällen för fyra år sen. I väskan fanns en liten flaska med oxynorm, kontinuerlig dos och vid behov. Vid behov för smärtor i ryggen, där tumören vackert slingrade sig som ett pärlhalsband runt hans lilla ryggrad. Den som jag vet utan och innan i min handflata, längsmed varje fingertopp. Ännu. Oäkta pärlor.
Jag minns hur han somnade i vår säng. Till ord som ville berätta för honom allt annat än om hur nära döden var. Från den dagen så visste han. Han kände.
Dagen efter gifte vi oss - alla tillsammans. Genom kärlek.
Catarina