Lördagen den 24 november. Om minnen, kamp och insikt.
Just nu kretsar tankarna mycket om Alfons sista dygn. Jag går igenom tankar mellan bilder och videoklipp. Jag hittar hela tiden nya orörda, aldrig berättade minnen. Minnen som jag kommer att hålla i mitt minne. Jag försöker förstå hur man kan leva så mycket för att sen vara helt död. Det är obegripligt.
Alfons visade mig bevis på total livsvilja och kamp många gånger. Han lärde mig att det finns en tid för kamp, men även den sorgliga sidan all ge upp för sin sjukdom. Det var bara en kväll som jag såg honom kämpa emot och se döden i vitögat. Den kvällen hade han ångest. Den kvällen var han rädd. Det var 12 dagar innan han dog. Det var kvällen med insikt. Jag var rädd. Fina syster Anna, var hon också rädd? Jag är tacksam att det var hon som jobbade den kvällen. Det var hon som kom in, gång på gång, och försökte stilla hans smärtor. Men det fanns inget som skulle kunna stilla hans smärtor. Alfons visste. Den kvällen minns jag med insikt och med en stor, stor sorg.
Den kvällen rusade mina tankar och jag trodde att han skulle dö. Det är med ett lugn och stor smärta av den stora saknaden, jag minns de elva dagarna som fanns därefter. Att jag fick möta Alfons igen, utan dödsångest. Att jag fick hjälpa hans trötta hand upp till min armhåla för att finna värme och trygghet. Att jag fick pussa honom och ta vara på de få ord han sa. Att jag fick möta hans blick. Att jag fick vara hans mamma. Att jag fick vara hans mamma.
Lika stor är saknaden efter Alfons som glädjen är stor över det nya livet i min mage.
Catarina
Alfons visade mig bevis på total livsvilja och kamp många gånger. Han lärde mig att det finns en tid för kamp, men även den sorgliga sidan all ge upp för sin sjukdom. Det var bara en kväll som jag såg honom kämpa emot och se döden i vitögat. Den kvällen hade han ångest. Den kvällen var han rädd. Det var 12 dagar innan han dog. Det var kvällen med insikt. Jag var rädd. Fina syster Anna, var hon också rädd? Jag är tacksam att det var hon som jobbade den kvällen. Det var hon som kom in, gång på gång, och försökte stilla hans smärtor. Men det fanns inget som skulle kunna stilla hans smärtor. Alfons visste. Den kvällen minns jag med insikt och med en stor, stor sorg.
Den kvällen rusade mina tankar och jag trodde att han skulle dö. Det är med ett lugn och stor smärta av den stora saknaden, jag minns de elva dagarna som fanns därefter. Att jag fick möta Alfons igen, utan dödsångest. Att jag fick hjälpa hans trötta hand upp till min armhåla för att finna värme och trygghet. Att jag fick pussa honom och ta vara på de få ord han sa. Att jag fick möta hans blick. Att jag fick vara hans mamma. Att jag fick vara hans mamma.
Lika stor är saknaden efter Alfons som glädjen är stor över det nya livet i min mage.
Catarina
Torsdagen den 22 november. Om blogg, nyblogg och trötthet.
Jag är hänförd! Jag är förbluffad! Jag är glad! Jag är förvånad. Men allra mest är jag trött, graviditetstrött...
Jag har fått 81 långa som korta mail sedan förra inlägget på bloggen. Jag har fått tackord och lovord om Alfons blogg, och jag är så glad! Jag har spenderat minst en timme varje kväll med att svara på mail, och ändå har jag inte haft ork att svara på alla mer än som massmail. Jag har bestämt att sidan kommer att vara öppen för den som vill, men man måste maila om ett lösenord. Det är bara för att vi vill veta lite vem det är som läser. Kanske en liten trygghet. Så välkomna att maila på: [email protected]
Jag vill också skriva att vi givetvis kommer att ha Alfons-bloggen att skriva på precis som vanligt, en graviditet kommer inte att förändra det. Jag håller på för fullt med min bok, och hoppas att vara klar med manus innan sommaren. Sen ska jag amma! Och byta blöjor.
Catarina
Jag har fått 81 långa som korta mail sedan förra inlägget på bloggen. Jag har fått tackord och lovord om Alfons blogg, och jag är så glad! Jag har spenderat minst en timme varje kväll med att svara på mail, och ändå har jag inte haft ork att svara på alla mer än som massmail. Jag har bestämt att sidan kommer att vara öppen för den som vill, men man måste maila om ett lösenord. Det är bara för att vi vill veta lite vem det är som läser. Kanske en liten trygghet. Så välkomna att maila på: [email protected]
Jag vill också skriva att vi givetvis kommer att ha Alfons-bloggen att skriva på precis som vanligt, en graviditet kommer inte att förändra det. Jag håller på för fullt med min bok, och hoppas att vara klar med manus innan sommaren. Sen ska jag amma! Och byta blöjor.
Catarina
Fredagen den 16 november. Om den stora kärleken. Om nytt liv.
Stark, så stark är kärleken till mina barn.
Som jag älskar dig Alma-Lee. Du som sätter dig vid bordet nästan varje kväll och säger jag måste bara rita lite. Sen ritar du teckningar jag aldrig sett en treåring rita.
Du fina Vera, som visar kärlekens självklarhet genom att sträcka upp dina armar mot mig för att vi ska gosa och kela lite, ibland för att säga godnatt. Du som lärt dig ge slängkyssar.
Allra finaste Alfons. Vår kärlek blev speciell; den som skulle räcka hela livet, koncentrerades hos oss i 4 år
8 månader och 18 dagar. Dig älskade jag för din klokhet, envishet och stora förmåga att älska. Jag kommer aldrig att möta någon som du. Du och dina bus finns hos mig.
Så kommer vi att möta sommaren 2008 med ett nytt litet liv. En ny människa som just nu bara funnits i åtta veckor. Nog stod vi överraskade men ännu större är längtan och kärleken! Vi lever! Vi lever!
Ni alla överraskade vänner! Hej hopp! Jag har en graviditetsblogg för er som vill och som jag vill släppa in: www.viljabarn.blogg.se För att kunna utnyttja den så behövs ett lösenord. Maila till mig på [email protected]
Catarina
Som jag älskar dig Alma-Lee. Du som sätter dig vid bordet nästan varje kväll och säger jag måste bara rita lite. Sen ritar du teckningar jag aldrig sett en treåring rita.
Du fina Vera, som visar kärlekens självklarhet genom att sträcka upp dina armar mot mig för att vi ska gosa och kela lite, ibland för att säga godnatt. Du som lärt dig ge slängkyssar.
Allra finaste Alfons. Vår kärlek blev speciell; den som skulle räcka hela livet, koncentrerades hos oss i 4 år
8 månader och 18 dagar. Dig älskade jag för din klokhet, envishet och stora förmåga att älska. Jag kommer aldrig att möta någon som du. Du och dina bus finns hos mig.
Så kommer vi att möta sommaren 2008 med ett nytt litet liv. En ny människa som just nu bara funnits i åtta veckor. Nog stod vi överraskade men ännu större är längtan och kärleken! Vi lever! Vi lever!
Ni alla överraskade vänner! Hej hopp! Jag har en graviditetsblogg för er som vill och som jag vill släppa in: www.viljabarn.blogg.se För att kunna utnyttja den så behövs ett lösenord. Maila till mig på [email protected]
Catarina
Torsdagen den 15 november. Om en fin bild att minnas när orden tryter. Om boken.
Jag är just nu lite tappad på ord. Vi har trätt in i vardagen där vi just nu upplever stormar av både glädje och sorg. Vi är på väg att avsluta vår tid hos våra terapeuter, och vår kristerapi. Vi befinner oss inte i akut kris, och avslutet där ser jag som en biljett till vårt nya liv; livet som vi ska klara av själva. Det känns bra att gå vidare, även om jag inte gillar just det uttrycket. Jag har svårt att ta att Alfons inte ska komma hem igen. Jag vet, men vill inte bli påmind. Samtidigt som jag behöver påminnas och är tacksam när jag blir. Men jag vill inte.
Jag har börjat på min bok och är klar med innehåll och upplägg. Jag inser att det kommer att bli mycket svårt, men att det kommer att finnas stunder när Alfons kommer att vara väldigt närvarande. Jag kommer att skriva om boken och hur det går, emellanåt här på bloggen.
Catarina
Alfons för ett år sen den 15 november 2006.
Jag har börjat på min bok och är klar med innehåll och upplägg. Jag inser att det kommer att bli mycket svårt, men att det kommer att finnas stunder när Alfons kommer att vara väldigt närvarande. Jag kommer att skriva om boken och hur det går, emellanåt här på bloggen.
Catarina
Alfons för ett år sen den 15 november 2006.
Onsdagen den 7 november. Om att jag saknar.
Idag saknar jag Alfons lekar i lekrummet.
Jag saknar hans finurliga du-står-i-vägen-men-jag-älskar-dig-för-mycket-mamma-för-att-bli-sur-på-dig-min från soffan. (Ditte. Känner du igen hans halsband?)
Jag saknar hans tår, fötter och fina, långa ben. Jag saknar hans långa fingrar och de fina händerna som bar det allra finaste födelsemärket. Jag saknar att klappa honom i rumpan och att få ta tag i honom och dansa till Svenska Akademin. Jag saknar den fräsiga Alfons och är trött på att mitt liv fylls av så otroligt mycket saknad.
Jag saknar Alfons och mig i den stora kärleken vi hade tillsammans.
Torsdagen den 1 november. Om min allra finaste Alma-Lee.
Vi åkte till Malmö i lördags för att sova över hos Kajsa. Innan vi träffade henne så hade vi ett par timmar för oss själva i stan. Det finns mycket minnen, fina sådana, från staden; Alfons var frisk i Malmö. Vad vi visste då. Jag är så stolt och glad över att Alma finns. Hon är en synneligen stark och fin flicka.
Jag och Alma på en bro över vad hon kallade "å". Jag rättade snabbt min tjej från landet;
"Nej, i stan´ heter det kanal..."
Alma-Lee 27 oktober 2007.
Alma-Lee hoppar på Ribban. 071027
Jag och Alma på Ribban. 071027
Såhär glada är Kajsa och Alma-Lee över att ses igen.
Ny fin klänning som man kan ha i sängen hos Kajsa. 071028
Sen åkte vi hem. Ett par dagar senare låg det en lapp om maskerad på dagis, i "Astrid Lindgren-tema". Eftersom vi köpte en Pippi-peruk i Malmö så satte jag genats mig för att sy kläder. Tada!!! Min första klänning. Det blev bra. Och Alma är jättenöjd.
Catarina
Jag och Alma på en bro över vad hon kallade "å". Jag rättade snabbt min tjej från landet;
"Nej, i stan´ heter det kanal..."
Alma-Lee 27 oktober 2007.
Alma-Lee hoppar på Ribban. 071027
Jag och Alma på Ribban. 071027
Såhär glada är Kajsa och Alma-Lee över att ses igen.
Ny fin klänning som man kan ha i sängen hos Kajsa. 071028
Sen åkte vi hem. Ett par dagar senare låg det en lapp om maskerad på dagis, i "Astrid Lindgren-tema". Eftersom vi köpte en Pippi-peruk i Malmö så satte jag genats mig för att sy kläder. Tada!!! Min första klänning. Det blev bra. Och Alma är jättenöjd.
Catarina