Lördagen den 24 november. Om minnen, kamp och insikt.
Alfons visade mig bevis på total livsvilja och kamp många gånger. Han lärde mig att det finns en tid för kamp, men även den sorgliga sidan all ge upp för sin sjukdom. Det var bara en kväll som jag såg honom kämpa emot och se döden i vitögat. Den kvällen hade han ångest. Den kvällen var han rädd. Det var 12 dagar innan han dog. Det var kvällen med insikt. Jag var rädd. Fina syster Anna, var hon också rädd? Jag är tacksam att det var hon som jobbade den kvällen. Det var hon som kom in, gång på gång, och försökte stilla hans smärtor. Men det fanns inget som skulle kunna stilla hans smärtor. Alfons visste. Den kvällen minns jag med insikt och med en stor, stor sorg.
Den kvällen rusade mina tankar och jag trodde att han skulle dö. Det är med ett lugn och stor smärta av den stora saknaden, jag minns de elva dagarna som fanns därefter. Att jag fick möta Alfons igen, utan dödsångest. Att jag fick hjälpa hans trötta hand upp till min armhåla för att finna värme och trygghet. Att jag fick pussa honom och ta vara på de få ord han sa. Att jag fick möta hans blick. Att jag fick vara hans mamma. Att jag fick vara hans mamma.
Lika stor är saknaden efter Alfons som glädjen är stor över det nya livet i min mage.
Catarina
Catarina.
Vi har ju precis mailat varandra lite, i lösenordsutbyte. Jag skriver i mitt mail till dig att jag beundrar dig, beundrar din syn på livet och ditt sätt att våga sätta ord på det som hänt, och det som känns. Det du skriver om i detta inlägg övergår min förståelse, ändå träffar det rakt i hjärtat. Du modiga människa!
Kram Mia
Inga ord är kraftfulla nog.
Inga ord är betydelsefulla nog.
Allt jag kan göra är att gratulera till det nya livet och en underbar familj!
Ingen tvekan om att Alfons känner en enorm stolhet. Han kunde inte ha haft det bättre under de ynka jordaår han fick uppleva. :)
Jag läser o har gråten i halsen, för att vi är så nära det mötet!
Vi hoppas o hoppas att det ska finnas mirakel!
Och vi tänker på er alla!
Kram
Usch vad jobbigt.. men vad underbart verkligen med det nya barnet. Lycka till!
Så konstigt hela livet är.....Att födas och sen dö......eller..........lever vi vidare någon annantstan.........Möts vi igen..........
Det tror jag att vi gör.
Kram/Elisabet
Hittar inga ord, att se sitt barn med dödsångest måste vara den mest bottenlösa sorg och rädsla man kan uppleva. Lördagskram från oss!
Varmaste! Vackra, vackra Alfons som jag aldrig hann träffa. Det gör mig fortfarande så förbannad och det vet jag att du vet Catarina. Puss på namnsdagen förresten. Vet du, i dag är det två år sen jag skrev min första kommentar. Inte kunde jag då ana att ni skulle ta så otrolig mycket plats i mitt hjärta som ni gör nu.
Krama och pussa på de dina och be Alma-Lee ge magen en puss från mig!
Tänker på er fina människor
Jag mår illa av saknad. Älskade Catarina, jag mår illa.
Finaste Alfons... oj så ont det gör att läsa... Vilken smärta du fick uthärda... vilken kamp du hade... viljan att vinna. Fantastiska lilla kille, du har verkligen gjort avtryck hos många, självklart hos din familj och alla runt omkring... men även för oss som "bara" läst om dig.
Du finns i mina tankar varje dag Alfons... många gånger... Du har fått mig att värdera så mycket på annorlunda sätt...
Tårarna rinner... det gör ont i mig... jag finner inga ord...
Kram Johanna
Åh vilket inlägg, jag är mållös. Catarina det du skriver får mig alltid att gråta. Man känner verkligen din smärta och din saknad.
Grattis till det nya livet i magen *LER*
Marianne
Att få vara nära någon som man älskar är det underbaraste som finns, att se någon som man älskar lida är det mest fasansfullaste . Att mista någon som man älskar. Det finns inga ord inga förklaringar till hur stark den smärtan är och hur den letar sig fram till hjärta och själ, hur den kan dyka upp när man minst anar.Hur ångesten av att man inte fått säga allt man ville och hur man ransakar sig själv över att man kanske sagt något man inte borde.
Att hitta de rätta orden till någon som sörjer är det svåraste som finns.
När jag miste min lillebror vad det så svårt att förstå, hur någon som ville så mycket inte fick stanna kvar.
Hur som du beskriver det någon som levde så mycket helt plötsligt inte finns.
Det går inte en dag som jag inte tänker på honom, talar med honom och på så vis lever han. Hos mig och hos alla som mött honom,fått lära känna honom.
Kramiz på dig och de dina.
Grattis till det nya, spännande som ni går till mötes.
Sofia Fd,vram mamma
Som vanligt så skriver du så att det går rakt in i hjärtat... Din smärta är så tydlig att man nästan kan känna den.
Du har verkligen förmågan att kunna uttrycka även de allra svåraste ord i skrift.
Många kramar
Jag är vännen utan ord även idag. Men tack för att ni tog er ork att komma en stund till oss idag. Det gjorde mig gott. Stor kram Jennie
Hej Catarina
Jag "snubblade" av en slump in på er blogg för några veckor sedan. Jag har sedan dess läst i etapper. Jag har gråtit floder och funderat på hur man själv skulle reagera. Min snart 4 åriga son sover som sötast och jag skulle gå sönder om det hände honom något!
Ni är så starka!
Mina tankar är väldigt ofta på er blogg och det jag har känt under dessa veckor är att: JAG MÅSTE GÖRA NÅGOT!
Jag har nu anmält mig som blodgivare trots att jag är rädd, men vad är min rädsla? Ingenting emot det ni gått igenom.
Jag ser fram emot din bok, den vill jag ha!
Må gott och lycka till med "magen".
Karin
Vad fint du skriver, men än så sorgligt... Jag har kikat in här ett par gånger och blir starkt berörd av din/er berättelse. Tack för att du delar med dig av det som "vi andra" aldrig kan förstå, men som kanske kan ge lite förståelse...
Det du skriver nu fick mig plötsligt att tänka på följande (och kanske är det så..?):
"Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen
en tid för födelse, en tid för död
en tid att plantera, en tid att rycka upp
en tid att dräpa, en tid att läka
en tid att gråta, en tid att le
en tid att sörja, en tid att dansa
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag
en tid att skaffa, en tid att mista
en tid att spara, en tid att kasta
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop
en tid att tiga, en tid att tala
en tid att älska, en tid att hata
en tid för krig, en tid för fred."
Allt gott till er
Jag har aldrig läst någon som berör på samma sätt som du. Du sätter ord på din kärlek och din smärta på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det är så vackert och samtidigt så oerhört sorgligt. Tack för att du orkar dela med dig och få oss att uppskatta livet och se det vackra i vardagen. Tack Catarina. Tack.
Så fina ord. Jag ska också läsa boken när den kommer.
FAN vad livet är orättvist..det är det ända jag kan känna just nu!!!!
Stora kramar till er!!!
Starka känslor och gränslöst mycket kärlek har du förmågan att förmedla, Catarina. Alfons kanske bara fick knappa fem år tillsammans med er, men nog har han efterlämnat minnen som räcker i flera jordeliv. Så vackert du skriver om mötet och avskedet. Jag önskar så hett att du hade fått fortsätta vara hans mamma länge, länge. Kram.
Åh att man kan känna så mycket för några människor som man aldrig träffat! Tänker ofta ofta på er och Alfons i det vardagliga. Speciellt när jag hör Sonja Aldens låt, "Det är inte regn som faller". Vissa textrader är så träffande i den saknaden som ni måste känna efter er älskade Alfons! Stor kram till er alla!
Det finns inga ord.
Det finns bara en stor saknad, som ibland blir den stora ångesten, ibland är ett enda förnekande och som då och då övermannar mig och förlamar mig med stor stor sorg.
Ibland orkar jag inte läsa här, orkar inte känna, tänka eller svara med mitt hjärta på vad ni skriver här.
Idag gråter jag bara när jag läser och nu skriver. Jag känner en sorts lättnad över att det inte är jag som har förlorat ett barn, att jag kanske aldrig kommer att känna den skräcken och rädslan för ett barn som är mitt att skydda. Skydda från de mörka sidorna i livet, skydda från dödens käftar.
Det gör ont att tänka att ni står så ensamma i er sorg, att vi runt omkring inte kan förstå den förlusten av det fina fina barnet som gav så mycket glädje. Förlusten av världens finaste Alfons Löv.
Idag hugger det i mitt hjärta, så att det gör fysiskt ont att läsa om de där sista veckorna i Alfons liv. Jag värjer mig lite tror jag, för att komma ihåg alla smärta och ångest, dödsångest och rädsla.
Jag värjer mig för att det gör ont att leva, att det vanliga livet som är lite upp och lite ner ger mig en oro i kroppen. Men den ångesten som Alfons död och lidande ger mig, den tar ifrån mig all tro på livet, den berövar mig livsglädje. Den kan få mig att börja gråta av tacksamhet över att Mio är så fin och hel när jag klappar på honom när han sover.
Jag kan känna glädje över alla nya liv som bakas runt mig, men idag är det mest sorgen jag känner.
Vill gärna träffa dig snart Catarina, få vara nära det nya livet som växer, få krama dig och dina fina fina barn. Jag har en stor sten till Alfons grav från Klagshamn och två små svarta från Brighton.
Jag älskar dig, det är bra att läsa dina tankar och kunna släppa fram mina egna tankar och känslor. Tack.
Kärlek
Kajsa
Vännerna... Jag hittar inget bra att skriva. Tänker på er mycket, alla sex. Jag är jätteglad över livet som växer och ledsen för att inte Alfons är med. Ledsen räcker inte. Arg, förtvivlad, frustrerad...
Massa kramar!
Åhh det du skriver går rakt in i hjärtat. Blir så ledsen när jag läser vad du skriver om den dagen Alfons förstod vad som skulle ske...
Den ångesten önskar man ingen speciellt inga barn. De som ska ha hela livet framför sig.
Jag ska definitivt att köpa din bok när den kommer ut i affärerna.
Har försökt att maila dig ang lösenordet till din graviditetsblogg men får bara tillbaka ett felmeddelande hela tiden.
Skulle så gärna vilja ha det. Skriver min mail så får du göra som du vill...
Kram Marina D
Catarina, det knyter sig i magen på mig när jag läser om Alfons ångest. Det är den största rädslan man har; att förlora ett barn och att inte kunna rädda sina barn från allt hemskt. Att inte kunna ta sitt barn i famnen och springa ifrån allt som är skrämmande. Att vara tvungen att härda ut och se sitt barn ha ont och vara rädd för döden som finns runt hörnet. Men Catarina, ni fanns hos honom hela tiden. Ni gav honom trygghet, värme och kärlek. Han var inte ensam i sin ångest. Det måste vara en tröst i detta svåra. Er smärta finns fortfarande och jag lider med er. Alfons smärta är över. Varma kramar och tankar till er.
Vad hemskt att se sitt älskade barn ha ångest,
för för att han vet
att han snart skall lämna sin familj.
Att se sin son ha så fruktansvärt ont, för att Cancern tar över hans lilla kropp.
Varför ?
Det enda man kan göra är att stå bredvid och trösta, älska.
Finnas där för honom.
Så fruktansvärt.
Massor av kramar till Er.
Usch... det gör så ont att läsa... Den smärtan för Alfons... ångest och rädsla. Varför... varför... varför...
Svaren får vi ju aldrig...
Men så ledsen jag är... sitter på jobbet och känner hur gråten snart smäller till.
Att läsa dina ord Catarina, det blir så verkligt. Det känns precis som om jag ser allt, upplever allt...
Din bok kommer bli så speciell, precis som denna blogg är...
Stor kram till er alla i familjen Löv
KRAM Johanna
Har aldrig skrivit något till er förut, men har följt och läst din blogg ett tag. Du skriver så .. ja vad ska jag säga, det berör och jag vill gärna fortsätta att följa den varför jag kommer att maila dig.
Nu vill jag bara säga grattis till det nya spirande livet och ge en stor kram till er.
gör så ont att läsa...
att vara med osh se sitt barn med dödsångest.. sitt eget kött och blod.. kan inte tänka mig tanken..
men gud vad starka ni var och är fortfarande.. strongt av dig att forstätta erätta om erat liv och inte bara stänga allt ute...
och GRATTIS igen till det nya livet..
MAssa med styrke kramar
Linda O maja
Min karlek och varme till er alla fem. och till den lilla ocksa. ni finns standigt i mina tankar. dina ord ar stora och overvalmande, de gor mig sorgsen, men ocksa tacksam for att jag far ta del av. for att ni vill dela med er.
Manga styrkekramar och hoppas att dagen blir sa bra som mojligt!
fran Sanna, extrastorasyster till Bianca, diagnos leukemi i juni 2007.
Har följt Er blogg i över ett år, följt er och Alfons kamp, gråtit många tårar för honom och er.
Fruktansvärt att läsa om Er och om hans ångest den sista tiden, det kryter sig i magen.
Önskar att vi alla i världen kunde ta till oss och att vi tar vara på livet och dagen som den kommer. Vi vet aldrig vad som händer i framtiden.
Varmaste och en god morgon hoppas jag, utan illamående och sånt jäkelskap. 18 grader minus i dag! Brrr, dubbla långkallingar på.
Stora fina kramar till alla.
Varmaste! Fortfarande dubbla kallingarna på. Kallt till natten blir det.
Sov gott och stora kramar och pussar till er alla.
Varmaste! "Snön faller" och det är så himla vacker ute. Inte så kallt i dag.
Tusen fina varma och käraste tankar kring er alla.
Puss!
Hoppas att ni hunnit med att baka lite lussebullar
och pepparkakor till 1:a advent.
Massor av kramar till er
Flera gånger har jag läst det här inlägget och försökt samla mina tankar till ord... Men det går inte, alltför många och stora känslor väcks och jag stannar vid att bara visa att jag följt och följer ert liv och är full av beundran över er styrka. Och så skickar jag de allra varmaste kramar och tankar genom kvällen och natten, mia.
jag vill gratta dig till den nya som kommer komma, vad hra ni tänkt att den ska heta?
Gillar om det du skrev! Kul att se lite schyssta saker och inte bara det vanliga grejerna som man kan läsa om varje dag. ;)