alfons

Det nalkas höst. Åter drar svala vindar gulnade blad utanför sovrumsfönstret. Där står syrenen med ojämna stammar, förbereder sig, växer bark, skiftar färg. Morgongräset är daggvått och mörkret tätnar, mer och mer, med dagarna som går. Det är som om livet börjar falla på plats. 

Jag plockar fram Alfons journal och drar, med min hand, av dammet som samlats. Jag läser mig igenom dryga trehundrafemtio sidor. Axplock ur den sjukdomsjournal som följde under nästan två år. Det viktigaste samlat från början till slut. Det är en stum läsning. Sanningen skonar inte, men jag läser min väg förbi alla de hål jag skulle kunna välja att stoppa huvudet i.


MR helrygg 070220 visar relativt kraftig progress av tumören i ryggen. Tumören sträcker sig från ovan diafragman ner till höger njures nedre spets inom ett 14 centimeters långt område. Anteroposteriort mäter förändringen drygt 6 centimeter. (Alltså sex cm bred.) Inväxt i bröstkotor, lymfkörtlar, tumörer i anslutning till de nedre revbenen. Tumörer i bihålor, huvud, skinnet på bakhuvudet, i axel, i höft och en lymfkörtelmetasts på halsen.

Således ej sjukdomskontroll. Efter samtal med föräldrar tas beslut om att avbryta den pågående behandlingen. Föräldrarna samtyckte till att inga aktiva återupplivningsåtgärder skall utföras. Patienten utskrivs till palliativ vård.

Utskrivningsstatus: I mycket dåligt kliniskt skick.

****

Telefonanteckning 070224 19:52 :

Ringer upp familjen i hemmet för att höra hur det är med dem. Alfons är vaken stundtals. Just när jag ringer har han druckit ett halvt glas mjölk och säger i bakgrunden att han vill spela Bamse-spelet. Han är dock medvetslös korta stunder och smärtpumpen höjs kontinuerligt. Blir ändå ej tillräckligt smärtlindrard. Han kissar enligt mamma Catarina en gång per dygn. Har frekventa andningsuppehåll när han sover.

****

Telefonanteckning 070302 07:52 Dr.Ingrig Öra:

Telefonsamtal med både mor och far. Alfons blir allt svagare och mer och mer uttynad. Han plågas av kräkningar. Personal från KVH har varit där igår samt kommer även idag för justering av smärtpump.

Alfons är lugn, har ingen rädsla.

Kontakt hit vid behov, jag ringer dagligen.


****


Telefonanteckning 070302 11.28 Dr.Ingrid Öra:

Alfons avled lugnt och stilla i mors famn och nära pappa kl 08:25 i morse. Haft en jobbig natt och vaknat ofta. Dock varit lugn i det sista. Han är nu över på andra sidan där han sitter på ett sjörövarskepp och väntar på att hans föräldrar och syskon ska komma.

Föräldrarna upplever stor sorg över förlusten av Alfons.

****

Jag minns de små kisande, förlossningsvåta ögonen som plirade mot mig den 12 juni 2002. Hur jag hade fött en välskapt och frisk pojke. Hur lyckan var utan gräns. Samma ögon som blev de stora blå och fortfarande ser efter mig där på fotoväggen i stora hallen. 

När orden i journalen väcks till liv igen blir det som om allt är så enkelt. Att vi handlar om här och nu. Om att det vi gör borde vara ganska enkelt. Om att de vi är och det vi säger till oss själva och varandra ska fyllas med respekt och ödmjukhet. Kanske en gnutta enkelhet?


Tisdagen den 25 augusti var det på dagen tre år sedan återfallsbeskedet. Dagen var tung. Vi tog barnen i bilen och åkte till plantskolan och gjorde det vi sagt, ända sen Alfons gravsten lämnade tomten: köpte en magnolia och planterade på samma plats som stenen haft. Vi längtar till de första blommorna som ska komma redan i april.




Vårt kärleksträd på plats.

Igår hade vi bloggbesök av Anna och Tomas. Vilken ynnest att få lära känna människor genom en blogg om en son, om cancer, om liv och om död.

Imorgon är det skola igen och jag tycker att det är fantastiskt roligt. Redan på fredag ska vi ha prov i Medicinsk Grundkurs och om hjärtat. Jag har redan läst allt. Och jag längtar efter mer. Odrägligt motiverad!

Tack för att ni finns därute och tack för alla era fina kommentarer.

Catarina

Alfons.

Jag har börjat skolan idag, varit stor och gått till bussen alldeles själv. Jag satte mig i klassrummet med trettio andra och vågade tillochmed sitta brevid någon jag aldrig träffat.
Jag har sagt ja på uppropet, pratat lite försiktigt och lämnat klassrummet en stund, bara för att andas lite lungt inne på toaletten samtidigt som jag fyllde min flaska med vatten.

Jag har tänkt på dig flera gånger idag, det var längesedan du var så pass nära. Jag öppnade min medaljong och kunde mig nästan höra dig säga, Du behöver inte vara nervös, men det var jag också när jag började skolan förra hösten, för det är man när man gör nya saker, sen stängde jag och visste igen att du aldrig började skolan. Det kändes tungt.
Jag berättade om dig, precis lika självklart som jag pratade om dina systrar. Det blev lite konstigt, men jag brydde mig inte om det. Jag berättade att jag bestämde mig för att bli barnmorska när jag födde dig, och det känns så bra, Alfons. Att jag är på väg, tack vare dig.

Jag älskar dig. Jag saknar dig.

Catarina

Det finns viktiga saker, som att bo där man trivs, göra tillfredställande saker, vara med sina barn och att njuta med sin man eller kvinna. Det verkar vara på sin plats att man inte bara bor, utan att man också har en stor fin trädgård som är välskött, vårdad fasad och praktfulla blomster i rabatterna. Det ska finnas stenlagda trädgårdgångar, inramad sandlåda, så barnen ska veta sin plast, nymålade grindar, så att främlingar ska veta sin. Träden ska klippas varje år för att behålla formen, ogräs rensas, barnen tvättas och bilen vaxas. Musiken du spelar ska vara på lagom nivå, alltid på topplistan och tånaglarna fria från jord inunder.

Varje kväll ska huset vara städat, barnens väskor packade och larmet påslaget. Katterna ska vara fästingfria, för tänk om vi blir smittade av borrelia eller den ankommande kattinfluensan som säkert redan startat i något fjärran land, som är skitigt utav bara helvete. Alla barnen ska bära ljuvliga page-frisyrer och vara rena från topp till tå. Hellre hälla i lite extra tvättmedel än att spara på vår natur.

Jag ska stå vacker och väldoftande vid varje födelsedagskalas, hälla upp jordgubbsrosa bubbel i de nyinköpta glasen. Köket ska fyllas med mat, och om det blir något över så slänger vi det, vi har ju inte plats i kylen eftersom vi handlade igår. Soffkuddarna doftar kliniskt av all klorin som jag för renlighetens skull hällde i tvättmaskinen, innan alla gästerna kommer, och ligger som smäckar i den alldeles nyinköpta soffan.

Annat är det här.

Jag luktar svett efter att ha burit in hö från den nyslagna ängen, så att grannens får ska kunna få i sig det bästa och mest naturliga till vintern. Jag klipper själv mitt hår, sparar pengarna till annat och slipper skriva "klippning" i almanackan.
Barnen är snoriga och pelletsen snart slut. Jag drar på mig en skitig tröja, klipper naglarna så kort jag kan, för att gå ut i trädgården och plocka mängder av ogräs som blir vackra i en halvsprucken vas på verandabordet. Jag lyssnar till  mina barns kittlande skratt och sväljer minst hälften av alla förmaningar.

Jag skiter i att städa, drar i värsta fall en snabbröj, väljer poesi istället för deckare. Jag bakar mitt eget bröd för att det är billigt, nyttigt, godare än vilket köpebröd du kan hitta och ger liv i huset med sin doft. Jag handlar mindre, älskar mer, går långa promenader och följer Lykkes skalbaggejakt på grusvägen. Det kostar inget och ger mig en alldeles lagom intrycks-stund. Jag går runt shopping och tittar mig själv i spegeln; är ganska nöjd och ser fan så bra ut. Jag slutar renovera, och allt som hädanefter målas i detta hus är av ren lusta och inget tvång. Jag skiter i att oroa mig för en mytomspunnen världsekonimi, räknar istället nya fräknar på Almas näsa. Vi låter barnen leka sandlåda i trädgårdslandet, låter Veras händer fyllas av skitiga daggmaskar och slemmiga sniglar, som hon varsamt bygger bo till.

Jag sjunger vaggvisa för min pojke, som trots sin död, berikar mitt liv varje dag.

Jag njuter och längtar efter en värld som låter dagen stanna upp lite. Så länge gör jag det. Och nästa gång ni kommer hit, så är ni hjärtligt välkomna precis som ni är. Själv har jag både jord och mjöl på fingrarna.

Catarina