Söndagen den 30 augusti. Om träd, rötter och nya vänner.
Det nalkas höst. Åter drar svala vindar gulnade blad utanför sovrumsfönstret. Där står syrenen med ojämna stammar, förbereder sig, växer bark, skiftar färg. Morgongräset är daggvått och mörkret tätnar, mer och mer, med dagarna som går. Det är som om livet börjar falla på plats.
Jag plockar fram Alfons journal och drar, med min hand, av dammet som samlats. Jag läser mig igenom dryga trehundrafemtio sidor. Axplock ur den sjukdomsjournal som följde under nästan två år. Det viktigaste samlat från början till slut. Det är en stum läsning. Sanningen skonar inte, men jag läser min väg förbi alla de hål jag skulle kunna välja att stoppa huvudet i.
MR helrygg 070220 visar relativt kraftig progress av tumören i ryggen. Tumören sträcker sig från ovan diafragman ner till höger njures nedre spets inom ett 14 centimeters långt område. Anteroposteriort mäter förändringen drygt 6 centimeter. (Alltså sex cm bred.) Inväxt i bröstkotor, lymfkörtlar, tumörer i anslutning till de nedre revbenen. Tumörer i bihålor, huvud, skinnet på bakhuvudet, i axel, i höft och en lymfkörtelmetasts på halsen.
Således ej sjukdomskontroll. Efter samtal med föräldrar tas beslut om att avbryta den pågående behandlingen. Föräldrarna samtyckte till att inga aktiva återupplivningsåtgärder skall utföras. Patienten utskrivs till palliativ vård.
Utskrivningsstatus: I mycket dåligt kliniskt skick.
****
Telefonanteckning 070224 19:52 :
Ringer upp familjen i hemmet för att höra hur det är med dem. Alfons är vaken stundtals. Just när jag ringer har han druckit ett halvt glas mjölk och säger i bakgrunden att han vill spela Bamse-spelet. Han är dock medvetslös korta stunder och smärtpumpen höjs kontinuerligt. Blir ändå ej tillräckligt smärtlindrard. Han kissar enligt mamma Catarina en gång per dygn. Har frekventa andningsuppehåll när han sover.
****
Telefonanteckning 070302 07:52 Dr.Ingrig Öra:
Telefonsamtal med både mor och far. Alfons blir allt svagare och mer och mer uttynad. Han plågas av kräkningar. Personal från KVH har varit där igår samt kommer även idag för justering av smärtpump.
Alfons är lugn, har ingen rädsla.
Kontakt hit vid behov, jag ringer dagligen.
****
Telefonanteckning 070302 11.28 Dr.Ingrid Öra:
Alfons avled lugnt och stilla i mors famn och nära pappa kl 08:25 i morse. Haft en jobbig natt och vaknat ofta. Dock varit lugn i det sista. Han är nu över på andra sidan där han sitter på ett sjörövarskepp och väntar på att hans föräldrar och syskon ska komma.
Föräldrarna upplever stor sorg över förlusten av Alfons.
****
Jag minns de små kisande, förlossningsvåta ögonen som plirade mot mig den 12 juni 2002. Hur jag hade fött en välskapt och frisk pojke. Hur lyckan var utan gräns. Samma ögon som blev de stora blå och fortfarande ser efter mig där på fotoväggen i stora hallen.
När orden i journalen väcks till liv igen blir det som om allt är så enkelt. Att vi handlar om här och nu. Om att det vi gör borde vara ganska enkelt. Om att de vi är och det vi säger till oss själva och varandra ska fyllas med respekt och ödmjukhet. Kanske en gnutta enkelhet?
Tisdagen den 25 augusti var det på dagen tre år sedan återfallsbeskedet. Dagen var tung. Vi tog barnen i bilen och åkte till plantskolan och gjorde det vi sagt, ända sen Alfons gravsten lämnade tomten: köpte en magnolia och planterade på samma plats som stenen haft. Vi längtar till de första blommorna som ska komma redan i april.
Vårt kärleksträd på plats.
Igår hade vi bloggbesök av Anna och Tomas. Vilken ynnest att få lära känna människor genom en blogg om en son, om cancer, om liv och om död.
Imorgon är det skola igen och jag tycker att det är fantastiskt roligt. Redan på fredag ska vi ha prov i Medicinsk Grundkurs och om hjärtat. Jag har redan läst allt. Och jag längtar efter mer. Odrägligt motiverad!
Tack för att ni finns därute och tack för alla era fina kommentarer.
Catarina
Oj oj oj, så berörande och smärtande inlägg, men ändå så vackert med en fin grönskande Magnolia och fina nyvunna vänner...
Mina ögon tårades när jag läste om Alfons, om hans sista smärtsamma tid, men dock så så trygg nära sina älskade. Alfons kommer alltid att beröra, alltid att betyda så mycket. Jag kommer alltid bära med honom i mitt minne... Han är min hjälte, en blåögd fin sjörövare som gjorde stora avtryck i mångas hjärtan...
Catarina, stort lycka till på fredag. Jag vet iofs att du fixar detta :-)
Kram till hela fina familjen
Varmaste!!!
Åh vad fint att plantera trädet just på den platsen!
Blir alldeles tjock i halsen och tårar i ögonen när jag läser den sista telefonanteckningen från läkaren. Livet är så orättvist, samtidigt som ni fick gå igenom detta så hade vi vår första nyfödda son. Vet att jag skrivit det innan, men ofta ofta satt jag uppe på natten och läste här i bloggen om Alfons kamp!
Tänker på er! Många varma kramar Elin
P.S vad mysigt med bloggbesök, är ni i våra trakter så är ni hjärtligt välkomna:)
Åh vad fint att plantera trädet just på den platsen!
Blir alldeles tjock i halsen och tårar i ögonen när jag läser den sista telefonanteckningen från läkaren. Livet är så orättvist, samtidigt som ni fick gå igenom detta så hade vi vår första nyfödda son. Vet att jag skrivit det innan, men ofta ofta satt jag uppe på natten och läste här i bloggen om Alfons kamp!
Tänker på er! Många varma kramar Elin
P.S vad mysigt med bloggbesök, är ni i våra trakter så är ni hjärtligt välkomna:)
Käraste du, sällan kommer minnan, rysningar, saknad och sorg som vid läsning. Tack! För Alfons och för igår. Kram!
vad fint med en magnolia! Ett vackert träd till en vacker Alfons.
Kram
Janina
Vad fint med en magnolia till Alfons vid den plats som stenen stod på. Magnolia är ett av de vackraste träd jag vet, det kommer verkligen med hopp om våren och varmare tider.
Kram
Alfons kunde inte haft bättre föräldrar!
Visst är det häftigt att plugga som vuxen helt annorlunda än som tonåring!
Vad kan jag säga, kramar om er i tanken...
Tänker så ofta på dej och din familj, hur orättvist livet är..
Du har gett mej en tankeställare när jag läst din blogg, tar tillvara på tillvaron mycket mera nu, struntar i att städa och fixa, heminredningen kan vänta tills barnen är större och tiden finns, försöker lyssna på min man med hjärtat i stället för med hjärna & inte ha så bråttom längre..
Lycka till med allt.
Kram Tess mamma till Liam & Leo
Åh Catarina... Det är så outsägligt sorgligt att Alfons inte finns kvar hos er. Jag förstår inte hur du orkar läsa den där journalen även om jag ju inser att det inte är någonting alls jämfört med att genomleva helvetet.
Jag tycker mig kunna läsa mellan raderna att även läkaren kände starkt för er och för Alfons. Det känns som en personlig sorg även för honom/henne att hans liv inte gick att rädda. Inte så konstigt förstås, men ändå fint på något sätt.
Jag har varit så nyfiken på hur du har haft det under dina första utbildningsveckor. Så roligt att du trivs! Ta hand om dig och din vackra familj och tack för att du delar med dig av livets väsentligheter, om och om igen.
Kram Christina.
Jag har läst här ibland men aldrig funnit ord. Det är ofattbart för mig, det ni har gått igenom.
Medan detta hände er familj så födde jag mitt första barn, en dotter som heter Alma. 070220 började värkarna och så, under samma dagar som ni genomled den största sorgen, började livet för oss. Det har jag mycket svårt att förstå - hur världen kan stanna upp, för två familjer, men på så obarmhärtigt olika sätt.
Jag börjar gråta gång på gång när jag läser om er fina Alfons och om hur du och din familj lever vidare. Önskar dig all lycka till på din utbildning och hela er familj allt gott och fint denna höst. Tack för att du skriver!
Jag har funderat på varför jag följer er blogg, och ibland blir det så tydligt - påminnelsen om att leva här och nu, att man alltid kan påverka sin situation och att man själv bestämmer om man är ett offer. Alltså läser jag inte för att jag inte synd om er men lider med er när jag förstår att ni har det svårt, och lär mig mycket av hur man tar sig vidare trots de svårigheter som livet utsätter oss alla för. Mer eller mindre. Stort tack för kloka ord!
Dina ord berör i hjärtat.
Jag fortsätter att leva här och nu.
Varma Kramar från Luleå.
Jag har i det tysta följt er oerhört vackra blogg tillägnad er son Alfons i många år. Det är få gånger som jag blir så gripen som när jag läser om er och ert öde och hur ni hanterar det. Vi har alla mycket att lära av er.
Varma kramar från en fembarnsmamma
Så fint med trädet! Har funderat själv på att plantera ett träd på min dotters födelsedag i år, vi har nämligen flyttat till ett nytt hus och känner att vi vill ha något som är hennes där. Ett träd är ju så livskraftigt och vackert.. Det var ett härligt foto på era barn i gropen ;-)
Roligt att du trivs med studierna! Måste kännas som ett riktigt beslut!
Varm kram från en medsyster;
Isa med Evelina som hade leukemi och fanns här 2001-2004.
Varmaste hösthälsningar från Stockholm. Du skriver fint och starkt som alltid. Så vackert med magnolian!
Så vackert skrivet Catarina... Alfons, så fin mamma du har
kram Helen
Fina Catarina! Orken är lika liten som kräkningarna och sjukhusbesöken är många här på möllan. Men jag tänker på dig och er! Och jag läser och tänker igen... Gråter lite när hormonerna flöda och tycker att ni gör så rätt så rätt som går igenom det svåra om och om igen tills det blir färdigt, och sen lever i nuet och tar med er den stora glädjen i Alfons i vardagen.
En tanke slog mig, va fint att sjörövarskeppet finns med i journalen. Vi får ses och höras snart. Tankar och kramar genom dagar och nätter, mia.
Hej, jag läser din blogg ibland och säger som jag sagt tidigare: du skriver så väldigt fint, mjukt och lent på något sätt. Jag tycker väldigt mycket om att läsa dina texter. Journalen: får tårar i ögonen och halsen stockar sig. Sjörövarskeppet lät så fint.
Finner ej ord,
tänker på er...
Kramar
Igår kom höstkvällen. Jag tände Alfons ljus i mitt vardagsrumsfönster, njöt av värmen och ljuset som spreds. Ni finns i tankarna.
Varma kramar!
Jag ryser när jag läser idag. Fina lilla Alfons.
Kramar till Underbara familjen.
Ögonen tåras och jag ryser när jag läser utdragen från journalen. Vilken fin sista anteckning hon gjorde, doktorn.
Ett underbart vackert träd med de små bilarna nedanför. Så fint att det får växa där Alfons sten bott.
Kramar.
Ibland kör jag igenom Sätaröd. Jag kör på den stora vägen, saktar ner vid fartkameror och kör förbi det huset, där jag har placerat er i tankarna. Ett stort vitt hus alldeles intill vägen. Där har jag bestämt att ni bor - utan att veta och utan att behöva veta.
Jag vet inte när och hur jag halkade in på er blogg, men er familj och Alfons kom att betyda jättemycket för mig.
Som en symbol för att leva, att finnas i nuet och att stanna upp i vardagen och bara vara.
Det gör ont i mig att läsa om Alfons sista dygn i livet. Att läsa om rädsla, om svaghet och smärta.
Jag kommer ihåg de sista dygnen där jag på jobbet, läste era uppdateringar. Om det sista när ni skrev att han hade somnat in. Jag grät och förbannade orättvisan och all jävlighet.
Jag grät hela vägen hem från jobbet och tände ett ljus för Alfons och för er familj.
Då trodde jag att jag skulle sluta läsa bloggen. Alfons hade ju förlorat kampen. Det fanns inget kvar att läsa, trodde jag. Jag visste inte ens om jag orkade läsa.
Så fel jag hade. Så mycket livserfarenhet du har gett mig, genom dina ord, dina texter och din fantastiska förmåga att formulera dig.
Du har en otrolig styrka och en enorm kärlek till livet.
Inget i din historia är svart eller vitt. Mitt i all sorg finns en stor strimma värme och kärlek. Till livet och till döden.
Jag beundrar dig mycket. Stor varm kram.
Gråter när jag läser..läser utdrag ur Alfons journal..så hemskt.. så grymt.. Er fina älskade Alfons!
Rörd över kärleksträdet och glad att du tycker det är så roligt i skolan. All lycka till önskar jag dig!
Kramar Malin
Så. Jävla. Orättvist!
Tungt att läsa ur journalen!