alfons

Alfons i vardagen - juni 2006.

*

Tystnaden tog vid och genom den lärde mig ett nytt sätt att leva. Leva för mig och mina barn. Mycket kom emellan - sorg, död, brist. Brist på lust, hopp, längtan och även kärlek. Det går inte att förutan nu se, att en stor del av mig dog tillsammans med Alfons, för snart fyra och ett halvt år sedan.

Tiden går - tiden står still.

Någonstans på vägen tog också vi slut - jag och Christian. Det har snart gått ett halvt år, och hos så många anda i vår situation, så tog kampen och orken slut.

*

Idag har jag funnit en ny kärlek. Den och kärleken till mina barn är som ett beständigt berg att vila på.
Vi lever på nytt och det är bra.

*

Idag har det gått fem år sedan beskedet om Alfons återfall. Dagen då slutet började. Saknaden går fortfarande inte att klä i ord.

Idag är också en fin dag, där jag har hämtat hem Alma-Lees första cello. På måndag börjar den första lektionen och hon är stolt, så stolt.
Vera går sitt sista år på dagis och är en redan en konstnär på riktigt. Hon har ett sinne för humor och glädjen med henne är genomträngande.
Lykke är inte så liten längre, när hon nu har slutat både med blöja, välling och napp. Tre år fyllde hon alldeles precis. Tre år.

Tiden går - tiden står still.

*


Jag och stora Lykke 3 år - juli 2011.


Vera, Alma-Lee och Lykke. Juli 2011 på brösarps backar.



Catarina