alfons

Diagnos Neuroblastom IV 7/7 2005. Följ min och min familjs kamp för livet. Vi ska vinna!

Cristian!
Det finns sorg & smärta som aldrig försvinner.
Det finns saker vi upplever vars ärr aldrig försvinner.
Det som gör skillnaden i om vi orkar & kan lära oss att leva med det, tror jag är att om vi har varandra & alltid i sanning kan prata, minnas, våga fråga & få svar så gott det går.
Den förmågan vet jag att både du & Catarina besitter & det kommer ni att ge vidare till Alma-Lee & Alfons. Det vet jag, ni är supergoa personligheter & föräldrar båda två, Alma-Lee & Alfons har tur som har just er!
Kramar från Carina
Skickar med en stor kram till de andra tre också!!!

Det gör så ont i mig att läsa.. man känner igen sig. Jag var så hård när vi var på avd 64, jag hann nog aldrig fatta hur sjuk vår lilla dotter var och ingen kan heller föreställa sig hur man känner och mår.
En sak vet jag att Alfons kommer bli en tuff kille.
Min lilla dotter mår ju bättre nu så det kanske är lätt för mig att skriva så om Alfons.
Men barn är starkare än man tror, jag vet...

Tänker på er varje dag.
Kramar
Marina

Styrka till dig. Du är en underbar pappa till båda dina barn. Skickar över alla glittertankar jag har till dig. Fortsätt kämpa.
Varma kramar

Kära kära Christian, nu gråter jag också. Det är när man tar ett steg bakåt och inte bara ser situationen HÄR och NU, som det slår en med kraft hur fullständigt förfärligt det är. Jag tror att man måste göra det, vissa nätter, för att få ihop den där komplexa verkligheten till någon form av begripligt sammanhang. Men det är smärtsamt. Och samtidigt helande, för tårarna behövs, förtvivlan behövs, för att du och ni och vi alla ska kunna klara att leva sedan, när Alfons skrivits ut och "bara" ska gå på kontroller. Man skulle kunna gråta blod när man ser honom och anar vad han går igenom. Men det gör man inte. Istället är man rationell och hjälper honom på det sätt man kan. Vardagen måste finnas i detta, man kan inte bryta samman. Mer än ibland, när det finns utrymme.

Jag tänker också ofta på de ständiga övergrepp behandlingen tvingar på honom. Att bara byta en blöja på honom är ett övergrepp så som han mår. Men jag tänker också på att barn har en förunderlig förmåga att läka. Om de har sina föräldrar, som finns för dom, så klarar dom det. Och fastän kroppen minns - hans kropp kommer att minnas detta - kan man med smek och prat och kärlek få den att leva med det. Lägga det bakom sig. Och ni smeker och pratar och älskar honom, du och Catarina. Liksom vi andra.

Vad gäller Alma-Lee tror jag att hon kommer att gå ganska helskinnad ur det här. Det jag ser när jag passar henne och när Catarina kom hem igår gör, att jag känner mig lugn när det gäller henne. Hon är en liten tjej med stor trygghet i och omkring sig. Det ni gett henne i starten av närhet och tillit kommer till användning nu: Hon förväntar sig gott av omvärlden. Tar för givet att den är god och att vi alla är till för henne. Och det är vi. Oroa dig inte för henne, att längta är inte farligt.

Många många kramar från svärmor

dom varmaste, varmaste tankar till er alla! kram.

Kära storebror... som jag älskar dig. Säger inte det nog känns det som. Många tårar faller nerför mina kinder när jag läste vad du skrivit. Kommer aldrig förstå allt som ni har fått gå igenom. O kommer aldrig förstå hur mycket det tar psykiskt på er. Jag tror att i det stora hela så glömmer man bort sig själv. Fokuserar på Alfons och lägger all sin kraft där för att hjälpa honom. Som som underbara föräldrar ni är. Jag har sagt det innan och säger det igen ni båda är fantastiska. Ni ger Alfons allt, även när man tror att man inte orkar längre. Ni ÄR starka! O det är från er som Alfons finner sin enorma styrka. Men Christian någon gång måste man bryta ihop och det är då ni vänder er till oss, vänner och familj. Vi finns här i vått och torrt. Alltid. Jag kan ju bara prata för mig själv men jag vill verkligen inget hellre än att hjälpa till om jag kan. Ni är min familj, mitt blod. Älskar er så och det är okej att bryta ihopa. Det ni går igenom är så svårt och gör så ont. Tillsammans kommer Alfons, ni och vi att ta oss igenom detta och Alfons ser vår "enade" front emot detta onda ting. Du säger att du undrar hur detta kommer att forma honom till framtiden. Jag tror att han kommer att älska och uppskatta livet och sina föräldrar ännu mera efter allt detta. Tror att han kommer komma ut som en starkt kille fylld med självförtroende och nyfiken på allt vad livet har att ge. Inget kommer stoppa honom någonsin! Älskar er alla. Tusen pussar och kramar. Mina tankar går ständigt till er på avd 64.

Puss

Jag har målarfärg på händerna, och tårar på kinderna. Du vet vad jag tänker och vad jag säger till dig i tysthet. Jag känner och jag vet. Och så jävla fint du har skrivit! Jag älskar dig.

Jag, Ditte och Sara fixar hyllor och ljus i köket idag. Det ska vara fint hos oss till jul! Så ska vi alla vara hemma!

Jag älskar dig! Dig och dig!

Pussa Alfons godnatt och fråga om han vill ringa hem till sin mamma och lillasyster och säga godnatt.

Catarina.

Jag gråter, tårarna stömmar ner för kinderna. Sitter på jobbet och det finns inget som kan stoppa dem. Det som du skrev Christian var så fint och gjorde så ont. Jag vill att ni ska få leva glada och lyckliga en dag, alla tillsammans och bara tänka tillbaka på detta som något avslutat och förbi. Jag vet att det kanske inte blir så, i alla fall inte helt och hållet, men jag önskar er det av hela mitt hjärta. Det känns som en så stor gåva att det har gått så pass bra som det har, och Alfons själv är den finaste som kan ta sig igenom detta och kunna forma sitt liv med dessa erfarenheter. Jag hoppas att de gör honom stark och fylld av livsglädje, jag hoppas att ni som familj kommer att känna den glädjen för varje dag.

Det känns som att jag kastades handstupa in i den hårda verkligheten igen när jag läste detta. Jag har jobbat, pluggat och försökt hjälpa och stötta min syster i hennes slutskede av sin graviditet. I morse kom det en liten söt pojke, och jag kände lycka! Jag ville skydda honom, frågade lite nervöst om allt var bra med honom. Det är det, än så länge, men det är svårt att inte påverkas av att ha levt så nära Alfons. Ett liv är så bräckligt.

Jag tänker ofta på er, skickar min kärlek och tusen kramar! Kajsa

jag måste ju tala om för dig Alfons, att jag är "mormor" till Åke, som du fått bild på. första gången jag såg Åke var i somras. han var pytteliten och bodde i Falun i en djuraffär. och tänk,han såg ut precis som Allram Est. kommer du ihåg honom? han som hade julkalendern förra julen.han var så söt, och liten. och nu är han 32cm lång, men fortfarande lika söt.malinakrocko kan skicka flera bilder om du vill. han är så söt när han villsova under en fleecefilt hos Malin på kvällarna. det finns också två Gekkoödlor hos Malin. Gnistra och Spraka heter dom.sov gott nu ni alla. kramar.gunilla elfquist i dalom

Hej!
Du vet var vi finns om du vill prata bort en timme eller två 046-776265. Hoppas ni får en lugn natt och sitt inte uppe för länge och spela tvspel.
Ps Jag tycker också att du ( ni ) är fantastiska människor.
Kram Lotta.

Christian!
Det du skrivit gjorde så ont i mitt hjärta. Det gav nog oss alla ännu en glimt av hur fruktansvärd o vidrigt hemsk er vardag är på avdelningen.
Men vet du, jag tror precis som Catarina skrev för ett par dagar sen, att ni kommer att ta er igenom det här- skavda, men hela!
Snart kommer era album o fyllas med nya bilder, bilder på en lekande Alfons!
Jag tänker på er Christian.

Många kramar Lina

Mycket vackert skrivet. Vi tänker på er. Vi har sett den där tilliten brytas - och komma tillbaka, vi har sett övergreppen och det onda försvinna som ett disigt förflutet och bytas mot tillit och glädje och lek. Sett styrkan i det, kraften. Det ska ni också få se. Det är så svårt det ni går igenom, vidden av det kan ingen annan förstå, men ni är fantastiska på att förmedla vad ni går igenom, fantastiska på att göra det möjligt för andra att förstå och ta till sig så mycket de kan och orkar.
Håller tummarna för en jul hemma!
/Anna