alfons

Så fick vi komma hem igen med en medicin till att komma ihåg. Kåvepenin, 2 tabletter morgon och kväll i tio dagar. Ja, det gick ju bra, tyckte Alfons, svalde och gick. (!!! Ja! Det är sant. Idag när vi kom hem började han gå! Han tillochmed sprang när Alma-Lee satte efter honom med matskedarna i högsta hugg, för att kunna slå honom. Så visst är de som alla andra syskon; slåss och skvallrar... Och ger varandra slängkyssar som godnatt.)

Vi åkte pulka när vi kom hem, det var mörkt, kallt och det snöade. Det kändes för en stund magiskt och som om vi vore i en annan värld. Där är det inte så svårt, mest att vara. Mysigt att sitta på fällen i pulkan med en röd filt med hjärtan på sig. -Mamma, jag får snö i ögonen, sa Alfons och jag vände mig om, böjde mig ner och såg på min bus-Alfons med sitt nöjda bus-leende och då, bara just då för en liten stund var han helt frisk. Han var hel. Han var Alfons med Bröderna Lejonhjärta-håret och de runda friska kinderna. Vi pulsade vidare mot brevlådan och tömde den. Så tittade vi upp bland snöflingorna och gjorde som i sagornas värld:


Vi sträckte upp våra fingrar mot varsin snöflinga. Vips som vi nuddade, blev vi små så vi kunde sitta på dom. Om du gjort det förut så vet du att om du sätter dig i mitten av flingan så kan du styra den och åka upp, upp, upp. Vi satte oss tillrätta och men ens bar det iväg. Vi virvlade runt och under oss blev husen mindre och mindre. Väl ovan trädens högsta grenar, där andra vänliga snöflingor slagit sig till ro möttes vi av snöpussar från alla håll och kanter. Ni förstår, om man får en så stor flinga i ansiktet när man är så liten som man är när man är mindre än en snöflinga, ja då känns det som en stor, mjuk, småbarnspuss. Och det blir man ganska glad av. Vi skrattade och virvlade från puss till puss. Under oss lyste alla Sätaröds lampor och de vanliga människorna var på väg till sina sängar. – Kom nu ropade, snömamman och virvlade mot den lite större byn. Mellan flingorna dansade stjärnorna sin vinterdans och vi sjöng: Blinka vackra stjärnor där, hur vi se just var ni är. Vandra ni er stilla gång, sjunga vi vår egen sång. Blinka alla stjärnor där, hur vi se just var ni är. Så applåderade vi oss själva och varandra. Snöprinsessan behövde en knuff i rumpan för att komma rätt på snöflingan igen. Så hörde vi henne ropa ”Dada” och snöprinsen svarade henne med ett skatt och under oss såg vi ett snötäckt dagis. Vi virvlande ner och väl på marken satte vi fast våra snöflingor på ryggen. Du vet kanske inte det, men om du har kvar din flinga varje vinter så kan du använda den till mer än att bara åka på.


Vi förblev små med snöflingorna på ryggen och vi skyndade mot nyckelhålet. Väl inne kunde vi tända flingorna och vi visste vad som behövde göras. Höstprinsessan Petra, Sagokungen Tommie och ModerJordprinsessan Ewa hade haft så fullt upp dagarna innan jul så att de helt hade glömt bort att släppa ut alla de små snöstjärnor som barnen hade klippt ut. Ensamma i lådor låg de och lyste med sina sista ljus och vi kunde ana en frostig suck av lättnad när vi samlade ihop dem i en stor korg. Snöprinsen tog av sin snöflinga och la i korgen för att snöa av sig och väcka snöstjärnorna till liv igen. Så blev han stor och kunde bära alla mot dörren. Han vred försiktigt om låset för att inte skrämma de bräckliga stjärnorna, ställde ut korgen i snön, tog upp sin flinga och blev liten igen. Dörren stängde sig själv och vi tog av oss flingorna från ryggen för att inte störa det som skulle ske. Vi stod tysta bredvid korgen och väntade. Så plötsligt började snöstjärnorna glimma och fladdra till. Vi höll andan. Så for den ena utklippta snöstjärnan efter den andra rakt upp i luften och satte sig på himlen ovanför Dada. Vi virvlade upp i luften igen och pussades hela vägen hem…


Nu är det natt och Alfons och Alma-Lee sover. Det ska vi också göra. Tänk på att vara snälla i och mot snön. Den är snäll och mjuk och full av blöta småbarnspussar! God natt…


Snömamma Catarina.