Torsdagen den 17 november. Stora kanonen.
Dessutom för att minska biverkningar och förebygga dem; antigallstensmedicin som ska skydda levern (flytande och odrickbar), två läkemedel mot svamp och blåsor i munnen (en tablett och en flytande), två mediciner mot förstoppning (båda flytande). I kväll också en halv Panodil då Alfons temp var på 38,5.
Högdosbehandlingen har man av två anledningar. Den ska radera ut alla Alfons stamceller för att göra det möjligt att genomföra en stamcellstransplatation. Stamceller är de celler i kroppen som producerar kroppens eget försvar - vitablodkroppar. När alla Alfons stamceller är borta, vilket de är efter så höga doser cellgifter, sätter man in "nya" stamceller. Dessa "nya" stamceller är Alfons egna, som man skördat från Alfons tidigare.Cellgifterna ska också massakrera alla cancerceller som kan finnas kvar i Alfons kropp. De ska också puckla på de två tumörer (metastaser) som Alfons har kvar i sklettet vid höger lårben och vänster överarm (de sitter båda vid växtzonerna nära ledkulorna).
Idag har Alfons varit hängig och trött, vilket inte är så konstigt om man har feber och fått i sig följade mängder mat; lunch: lite kyckling med ketchup, tomat med salt på och lite hallonkräm med mjölk. Kvällsmat; hallonkräm med mjölk, en kiwifrukt, några tuggor barnmatsburk. Kvällsmaten kräkets tyvärr upp när vi tog den sista medicinen för dagen, den antidrickbara antigallstensmedicinen som bara luktar anti.
Annars känns det väldigt olikt den långa och sega tre månaders utdragna cellgiftsbehandlingen, som vi tagit oss igenom. Nu är det bara dessa dagarna, och på måndag är alla cellgifter inne i Alfons. Sedan ska vi reda ut alla biverkningar och allt annat som kommer med låga blodvären och låga värden av vitablodkroppar. Efter det ska denna delen vara klar, och vi kan gå vidare till nästa steg i Alfons behandling. Till nästa vapen som läkarna ska skjuta på sjukdomen med, som de ska sjuta på Alfons med.
Strålkanonen.
Pappa
Det är helt ofattbart mycket som ni och Alfons går igenom. Även om man läser det så här svart på vitt så är det svårt att förstå.
Vi tänker på er och hoppas att allt går precis så bra som det bara kan!
Hej mina kära... Det är så svårt att förstå allt detta ni faktiskt behöver gå igenom. Man känner sig som en åskådare utan makt. Man får snällt inta sin plats på läktaren och bara sitta och se på vad som händer.
Alfons är så stark liten kille. Varje dag som går blir jag mer och mer förundrad över hans styrka redan i denna åldern. Lilla superman... du klarar detta.
Tänker på dig, tänker på er.
Ta hand om er
Tusen kramar
Hej Alfons!
Här kommer en stor kram och puss ifrån din Lotta. Har precis läst det ni skrivit om er jobbiga resa. Och som hos alla andra föll även mina tårar. Livet är f-n ta mig inte rättvist. Men jag vet att ni kommer att klara det för ni är så otroligt starka. Och det är alltid lika roligt att prata och framförallt skratta tillsammans med er. Jag lovar att jag snart ska styra bilen mot Tollarp. För ni har lovat att vi ska grilla och dricka vin i December. Vi hörs snart igen!
Puss, kram och nyp i stjärten från er privata BVC Lotta.
P.S För alla er som inte vet vem jag är så är jag bara 32 inte 62 och jag är inte Alfons BVC Sköterska längre.
Vilken djävulskap. Krama honom hårt. Olle och Malin
Lilla gubben, så mycket du måste utstå! Mormor tänker på dig nästan hela tiden dessa dagar, men inte hjälper det dig. Så snart jag blir riktigt frisk kommer jag och hälsar på dig i Lund. Och imorgon kommer mamma och Ditte och Alma till dig. Vilken tur att mamma blev frisk så fort, så hon får vara med dig igen. Och vilken tur att hon inte smittat pappa! Ditte har med sig en present till dig från henne och Tobbe och mig. Vi köpte den i Visby, när vi hämtade hem Ditte. Stå ut, Alfons, på måndag middag tar de bort cellgifterna, sen kommer du så småningom att må allt bättre. Jag tänker på dig och önskar dig allt gott. Nu ska jag gå och lägga mig. Sov gott lilla prinsen, och dröm vackra drömmar. Imorgon har halva cellgiftstiden gått.
Kram från mormor
Och till Catarina och Christian:
Den sista bergstoppen som passeras nu, sedan börjar vägen tillbaka. Håll ut tänker jag, och vet att ni klarar det, fast jag fattar inte hur... Ni är båda värda all beundran... Jag älskar er och önskar er allt gott i välden, d v s en frisk och glad Alfons och en lika frisk och glad - fast lite arg - Alma-Lee.
Sov gott ni också. Och tack för vinflaskan!
Kramar till er båda från mamma och svärmor. Och kram till Alma också, förståss. Och Ditte, som tillfälligt ingår i familjen