Alma-Lee med de djupaste blå ögon.
Hemma i trädgården i Sätaröd den 24 oktober 2005.
Vad jag saknar dig Almisen!
Lilla gumman,
inte får vi glömma bort dig. Det blir ju mest att vi skriver till och om Alfons...
Idag är det tisdag och du har varit hemma från dagis, för du har haft ont i magen och kräkts, stackars lilla tjejen. Jag var hemma hos er, men det vet du inte om, för du sov när jag kom och sov när jag åkte hem igen. Fy vad jag längtar efter dig! Så ljuvligt är det att vara med dig.
Jag blir så glad när jag får hämta dig på dagis och du kommer och sträcker armarna mot mig och jag får en av dina synnerligen blöta pussar.
Sedan tar det en timme för oss att gå från dagis till bussen, på andra sidan E 22:an! Vi plockar en blomma och tittar på lastbilarna som far förbi på stora vägen. Sedan hittar vi några fina löv och dom måste vi ju också plocka. Då kastar du blomman. Hand i hand går vi genom tunneln under vägen. Där ropar vi högt och lyssnar på ekot av våra röster. Sen hittar du en sten eller en bit asfalt, som du vill bära med dig. Löven har tjänat ut sin roll! Så klättrar vi uppför slänten till parkeringen, inte på det brantaste stället, för det klarar varken du eller jag. Vi tycker det räcker med den lilla sluttningen längst bort, just där gångstigen tar slut. Vi korsar parkeringen på väg mot Vramsån och äventyret. Stadigt håller jag din lilla hand för att du inte ska sticka iväg i ett obevakat ögonblick och trilla i vattnet. Väl uppe på bron som leder till skolgården återfår du din frihet, för här kan inget hända dig. Och här stannar du och tittar ner i det framflytande vattnet. Kastar i små stenar och löv som du hittar. Tittar efter dem när de försvinner under ytan med ett litet plask eller när de flyter iväg i strömvirvlarna. Här kan vi stanna länge, du och jag, lika fashinerade båda. Sedan måste jag locka dig med lastbilarna som ilar förbi på E 22:an för att du ska kunna slita dig. Vid tennisbanan stannar du och stoppar småsten genom nätets maskor. Förtjust klappar du i händerna efter varje sten och vill att jag ska göra detsamma. Det gör jag, för allt du gör är fantastiskt, värt att applådera! Uppe vid sporthallen går du en stund upp- och nerför rullstolsrampen, tills jag kommer på att oj! nu kommer ju snart bussen. Då bär jag dig sista biten upp till busskuren, där du percis hinner klättra upp på bänken - med en hjälpande hand under blöjbaken - innan bussen kommer och vi går ombord.
- Så fort en timme kan gå när man har trevligt sällskap!
Sov gott Alma-Lee. Imorgon hoppas jag att du är frisk igen.
Kramar och pussar från mormor