Måndagen den 17 oktober
Idag ville inte Alfons gå på dagis, så han fick vara hemma med mig och Christian istället. Han har tyckte att det var tråkigt, eftersom vi bara ville städa och packa upp resterande flyttkatonger. (Det är ett evigt göre! Det känns som om vi aldrig kommer att bli klara.)
Vi lämnade Alma klockan nio imorse och då följde jag och Alfons med in en liten stund. Vi vill ju att han ska lära känna sitt nya dagis, och då känns det vettigt att han får följa med in en liten stund varje gång vi hämtar och lämnar. Vi stannade till halv tio och sen körde vi hem igen.
Sen har vi som sagt städat, packat upp och tillochmed läst en saga. Han har mått nästan som vanligt idag, och det är så skönt.
Nu ska jag laga klart maten; grekiska biffar med potatismos, lingonsylt och sås. Det är annat än den smaklösa sjukhusmaten.
Catarina
Hej hela familjen Löv-Jansson
Hoppas ni har det bra i höstvädret! Här är det kallt och blåsigt, man måste ha vinterjacka och mössa när man går ut!
Jag längtar till jag flyttar närmre er. Då kan vi leka i skogen, och åka pulka när snön kommer.
Kramar i massor!!
Till föräldrarna; något jag skrev ikväll... delar gärna det med er:
Jag har en systerson.
Bortom det kala huvudet och den magra ärrade kroppen finns Alfons, 3 år. Med en mage till hälften fylld av en tumör och med vardagen numera förlagd till avdelning 64 i Lund kämpar Alfons för sitt liv.
För lillasyster Alma, föräldrarna och släkten är det vi kallade livet som bortblåst. Istället; en bergochdalbana av känslor, väntan och besked. I nuet räknas varje sekund. Varje leende på Alfons läppar och känslan av hans armar runt halsen blir till minnen i en alltför osäker framtid.
För Alfons är livet en kamp. Och med en beslutsamhet större än någonsin reser han sig dag efter dag ur sin säng, för att leka, springa och busa. Ibland hinner sjukdom och trötthet ikapp, men viljan att orka är ständigt närvarande. Den syns när Alfons vaknar efter undersökningarna och med en röst hes av slangar ber om en piggelin. Den märks i hur Alfons vid middagsbordet trotsar aptitlösheten, sondslangarna och munnens blåsor med favoriten korv. Inte minst märks den i Alfons ständiga återhämtningar efter feber, förkylningar och lunginflammationer.
Alfons är en kämpe, och hans kamp en ständig erinran om vad som egentligen betyder något.
Vi kan bara hoppas.
Hej Alfons, mormors älskling.
Så fina bilderna är, dom som du fick på CD från Alfred och Hedda. Jag blir glad när jag ser Alma och dig och trädgården om sommaren. Så bra att ni bor i mitt gamla hus, så jag kan komma och ligga i hängmattan i trädgården nästa sommar. Kanske ska ni ha höns då också, precis som mormor hade... Minns du när du matade mina höns? Du var jästteduktig, och inte alls rädd för dom. Och så fick du gå barfota i vattenpölarna... Det ska du göra nästa sommar också, Alfons Alfonso.
Åkte ni till Tivoliparken igår, sedan ni varit här och badat i badkaret? Blev ankorna glada när de fick korvbröd? Kunde de äta knäckebrödet?
Idag har jag varit hos dina kusiner i Linderöd. Sen åkte jag bussen förbi ert hus när jag skulle hem till Tobbe. Jag tror att du sov då, för det var ganska sent och lampan var släckt i sovrummet.
Och nu ska jag gå och lägga mig. Puss puss och sov gott, du och Alma-Lee. / Mormor
Hej igen, Alfons, fast detta är mer till dina föräldrar. Eller egentligen kanske mer lite mormorstankar i natten, sedan jag läst det moster Ditte skrivit...
Alfons, Alfonso... så mager har du blivit, de här månaderna som gått sedan den 7 juli när vi fick beskedet. är det verkligen bara tre månader sen... Det känns som en evighet... Och ändå har jag inte riktigt förstått det... Det känns mer som en ond dröm, som om jag befinner mig i en bubbla, där ingenting känns riktigt verkligt.
Så smala dina armar och din hand så tunn när du tog mig i handen igår... Men det är sant som Dittebarnet skriver: Oftast ser jag det inte. Du är Alfons, tre, en så synnerligen klok och fin pojke. Är det sjukdomen som gjort dig så lugn och eftertänksam? Nej, du var det innan också. Som du arrangerade dina bilar på golvet i lägenheten på Möllan... Så fint du tog emot din syster när hon kom hem från BB, så kärleksfullt... Så hjärtligt du skattade med Ebba...
Så nära står du mig, så omöjlig är fortfarande tanken på att du måste gå igenom detta. Sina barnbarn vill man det bästa: kravmärkt mat, giftfritt odlad. Bilfri uppväxt. Säkerhetsbälte och cykelhjälm. Fotriktiga skor och varma vantar... Och så måste jag acceptera att du utsätts för röntgenstrålning och cellgifter, den ena giftigare än den andra, morfin och allehanda andra preparat. Man har skurit i din lilla mage och sövt dig, jag vet inte hur många gånger. Du har legat med upp till fyra dropp samtidigt. Du bär ständigt din port-à-cat. Jag vet inte ens hur det stavas, men du benämner den som om den vore en naturlig del av alla treåringars liv. Som gunga och makaroner och dagis. Vardagsord. Som du benämner din sjukdom, odramatiskt, och vi måste skydda dig för den reaktion du möter.
Du, Alfons, så otroligt tapper är du! Ingen vuxen skulle klara detta. När du inte har 336 i sänka och 71 i blodvärde, för då orkar du inte, leker du och pratar och skrattar, så vi luras tro att du inte är så sjuk. Vi glömmer C A N C E R N och ser bara dig, A L F O N S.
Jo, du Alfons. Detta är nog mest skrivet för dina föräldrar, som kämpar en tung kamp. Catarina och Christian, jag älskar er och tycker att ni är jättebra föräldrar. Ni / vi klarar detta, tillsammans. Kram och sov så gott, alla fyra. / Mormor, Mamma och Svärmor
Min käre lille Alfons, här sitter jag på jobb och läser om mitt första lilla barnbarn. Hade du sett mig nu hade du nog undrat vad jag håller på med. Tårarna trillar nerför kinderna och mascaran rinner. Kan knappt jobba. Så många fina bilder mamma och pappa har satt in på dig! Så många fina ord som skrivits till dig och du är värd vartenda ett! Tänk vad du har redan har gått igenom och att du är så tapper efter allt detta! När Farfar och jag var och hämtade dig och mamma på sjukhuset i helgen berättade du att de stuckit en spruta i dig och att det gjorde ont när du skulle gå. Du visade ditt fina rum för mej och Farfar i Sätaröd, men sen ville du inte gå nerför trappan. Jag föreslog att vi skulle åka rutschkana ner men du sa att det gjorde nog ont. Farmor tycker inte om trappor utan handtag men när du ville att jag skulle bära dig kunde jag inte säga nej. Jag ville så gärna hjälpa dig ner och få hålla om dig, så jag tog mod till mig och bar ner dig trots den branta trappan. Klarar du av allt så skall väl jag.
Lille, lille käre Alfons vad som än bestäms på sjukhuset idag så hoppas jag det hjälper, Så de får bukt med den förbaskade tumören. Många kramar från farmor till dig, Alma, Catarina och Christian