alfons

Onsdagen den 26 oktober. Om kirurgsamtal.

Mina kära...
Nu sitter jag här i höstnatten och tänker, att om tjugofem minuter randas den dag vi alla hoppats på och längtat efter, dagen då tumören ska tas bort ur Alfons mage och försvinna ner i soporna (eller till något lab för att ytterligare undersökas). Dagen D, dagen då allt börjar på nytt, första dagen UTAN. Och känner ingen glädje, bara rädsla och förtvivlan: Din lilla kropp, Alfons, jag vill att den ska vara hel och frisk och ren från alla gifter och mediciner... Jag är så rädd att du inte ska vakna imorgon. Rädd för att kirurgerna inte ska kunna ta bort tumöten. Och rädd för att de ska göra det. Rädd för att de ska slinta med skalpellen, fast jag vet att de inte gör sådant och rädd för att de inte ska klara av att ditt blodtryck går i taket när de tar bort tumöten och binjuren. Jag vet att de kan sin sak - jag måste ju tro det - och ändå rumlar hjärnspökena omkring i mitt huvud. Tänk om...

Hur kan man leva med detta? Leva och äta och gå till jobbet och sova och allt det andra vardagliga? Andra människor - som inte alls känner ALfons - gråter när jag berättar, men jag har inga tårar. Jag har nog med att hålla samman mig.

Catarina, älskade flicka: jag hoppas du kan sova i natt. Du behöver din styrka till dagarna och nätterna som kommer. Stoppa täcket om Alfons och ge honom en godnattpuss från mormor. Och Christian: kör försiktigt imorgon, trots att du kommer att ha bråttom för att hinna ner till Lund innan Alfons sövs. Jag tänker ofta på hur ni klarar detta, ibland kommer det för mig att ni är starka, men det är fel ord: Ni har inget val. Och ni klarar det, jag är fulla av beundran över hur bra ni klarar detta, denna balansgång över stupet. Ni är de bästa föräldrar för Alfons och Alma och jag är så innerligt glad över det. Jag tror på er. Och jag tror att det går bra imorgon, annars skulle dom väl inte operera??? Och jag lovar att ta väl hand om Alma-Lee. Hon var så jättego' idag när jag hämtade henne på dagis. Pussade och kramade och ville bli buren och tryckte sig mot mig på ett sätt som gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Tänk att hon för tre månader sedan var så mammig att hon skrek varje gång jag tog henne! Jag är så glad att jag får passa henne imorgon, dagen kommer att bli lättare genom det.

Alla alla goda mormorstankar jag har kommer att vara med dig imorgon, Alfons. Du klarar detta, som den kämpe du är! Så som du klarat alla cellgiftsbehandlingarna och ändå orkat skratta och busa. Och att du opereras på din gammelmorfar Gunnars födelsedag tar jag som ett gott omen, det klamrar jag mig fast vid. Och tänker, att om det mot all förmodan ändå finns en himmel, så sitter han där, med cigarett i mungipan och uppkavlade skjortärmar,och håller sin hand över dig denna ödesmättade dag.

Dröm vackra drömmar, lille sjörövare, med sjömansblod i ådrorna! Imorgon eftermiddag när du vaknar är tumören borta, hoppas vi. Och på sändag kommer jag och hälsar på på sjukhuset. Vi ses!

Många bamsekramar från mormor

Hej igen Alfons och familjen. Var bara tvungen att gå in och läsa lite idag (fredag) på morgonen. Jag har bara träffat dig en gång lille mysige Alfons, men du finns i mina tankar. Din goa, mysiga, starka familj har jag träffat många gånger. Jag vet att du med din styrka och den kraft du har kommer att vinna kampen mot den dumma tumören. Du är inte ensam en sekund, någon finns hos dig hela tiden, både för att smeka och trösta dig och stå bakom dig och heja på dig i kampen mot det onda. Du är ständigt i mångas tankar, kom ihåg det! Jag hoppas snart få höra att operationen gick bra och att du kommer att bli helt frisk. Jag vill så himla gärna träffa dig igen, och presentera Rasmus för er alla. Tänker på er alla, familjen, mormor, mostrar, morbröder...kramar från Carina, Mikael o Rasmus