Torsdagkväll 20 oktober 2005. En mammas tankar om förtvivlan, hopp och mod.
Om en vecka vet jag ungefär vad som väntar. Jag vet att du kommer att vara alldeles svullen i ansiktet, när barnkirurgen rullar in dig i din säng till oss, där vi sitter och väntar på dig på uppvaket.
Det var du förra gången. Jag kan fortfarande höra din rädsla i rösten när du frågade: "Var har jag ont mamma?" ; hur skulle du kunna veta vad som hade hänt? Denna gången vet du att doktorn ska öppna din mage ("Mmmm, me en sån vass kniv mamma", säger du och "att det vill han inte för att det gör faktiskt ont" och att "jag vill inte vá frisk mamma", när jag hoppfullt berättar för dig att det är för att du ska bli frisk.) och att det kommer att vara jobbigt efteråt och du inte kan ligga på mage då, och att du inte kan busa med Alma-Lee.
Du minns mer än vad vi kan förmå förstå.
Jag vet att jag ska hålla i mig denna gången och att jag ska hålla benen upprätta trots dina förtvivlade ord om smärta. Jag vet att jag ska hålla kräkpåsarna många och osynligt nära till hands, för du vet vad som väntar om du ser dom. Jag vet att jag ska hålla reda på vilket klockslag varenda morfin- och perfalganpreparat försvinner ur din sköra lilla kropp, för att påminna om mer för de sjuksystrar som har hand om dig just då, för att du ska få så mycket ro som möjligt.
Jag vet att du kanske måste sondmatas igen bara för att den lilla kroppen inte kan bli frisk om den blir ännu mindre. Det vill jag inte.
Jag vill inte att du ska vara sjuk!
Jag vill ha den där lite runda, gosiga, ljuslockiga, bus-Alfons i min famn igen. Det är inte okej att döden varje dag flåsar oss i nacken och hotar både med indragen aptit och livsgnista. Det är inte okej alls att döden tar plats i vårt mittensäte, lägger sina armar i kors och sätter sig till rätta. Det är inte okej att ta din sista ork att ta dig upp för trappan till ditt näste och ditt krypin när du behöver lugn. Det är heller inte okej att beröva dig det självklara livet. Det kommer ALDRIG att vara okej att ta dig från oss!
Så vet jag de där små sakerna i livet som visar oss styrka. Som på uppvaket efter den fem timmar långa sövningen, onsdagen den 13 juli, när biopsin gjordes. Jag satt och väntade på att du skulle vakna när en sköterska gick fram till dig för att rätta till pulsmätaren på ditt finger. Du öppnade dina ögon, stirrade argt och målinriktat på henne och sa: Nej! Inga nålar!
Så vet jag att han är den modigaste av alla och gör allt
för att försöka tänka på annat när de trycker i nålen i porten i hans bröst.
Så vet jag att han är den vackraste av alla
när hans ögon tröstar "dé é bra mamma"
när mina tårar
förkrossat
och
hejdlöst
rinner nerför mina kinder.
Så vet jag att jag inte kan glömma
en sekund av
den första stunden
då han
varm,
oskyddad,
frisk och naken
låg på mitt bröst och tog livets första andetag.
Så vet jag,
att jag födde inte dig för att du ska dö.
Kram
Catarina, mitt älskade barn. All denna smärta som du och Christian måste bära, denna ovisshet... Det är inte rättvist!
Det är inte okej, att du mitt barn måste genomlida detta, som är det värsta av allt, som vi i vår del av världen drabbas av... Det är inte okej att du ska ha det så långt svårare än jag haft det. Det är inte okej att döden ska sitta med korslagda armar i baksätet av er bil, beredd att ta för sig... Sina barn vill man allt gott. Du och jag och alla. Inte kan jag förlika mig med tanken på att du ska behöva genomlida detta, med ditt barn. Dig födde jag till livet, så som du fött Alfons. Så innerligt förstår jag din tanke: att du födde honom för att han skulle leva...
HAN SKA LEVA!!! För att du fött honom och för att vi älskar honom och för att det kommer en jul som han ska fira med oss alla i det som nu är ert hus i Sätaröd, där våra rötter finns, både dina och mina och Alfons...
HAN SKA LEVA, för att få höra näktergalen sjunga i majnatten. För att få uppleva sin första sommar i Sätaröd: känna gräset under bara fötter, se grodynglena utvecklas i den bottenlösa gölen, plocka vinbär och sommarblommor, se de nya kalvarna nere på ången. Det är klart han ska leva. ALlt annat är fullständigt otänkbart. Det går vi inte med på. Döden får vända tillbaka och vänta tills det blir min tur. När jag är 94 och både Alfons och Alma-Lee har fått egna barn...
Och nu till Alfons:
Hej, mormors älskling. Jag vet att mamma och pappa läser detta för dig. På söndag kommer jag hem till er och hälsar på. Vill du det? Så ska mamma få öva att köra bilen. Kanske kan vi gå en runda i skogen och se om vi hittar några kantareller. Om du orkar. Jag kan visa dig var mitt finaste kanterellställe finns. Sedan kan jag hjälpa er att sätta upp den fina blåa mosaiken i köket, så det blir riktigt fint tills du kommer hem från sjukhuset igen, när du blivit av med din tumör.
Puss och kram till dig och Alma
från mormor
Leendet, det trötta leendet i ditt vackra ansikte. Du har lekt med Ebba idag.
Ni har skrattat och dansat.
Piratkläderna hänger löst men du snubblar inte i trappan.
Nästan inget hår kvar nu. Jag kysser det kala.
På torsdag föds du igen.