Catarina och hicke-flickan i magen bakar bullar. 11 augusti 2006.
En godmorgonbild, i brist på ord för dagen. Förresten åskar det nu, så det är nog bäst att stänga av datorn. Tack för alla era fina kommentarer till oss. Vi läste om och om.
Catarina
Dt är en jättefin mage du har. Nu åker jag till Orsa, för vidare färd mot Bollnäs.Krama alla. Kram från mig.
Du är alltid lika vacker. Instämer i JÄVLA SKITCANCER! Jag älskar dig Catarina. Glöm inte det.
En stor stor kram fran Italien.
Vilka fantastiska människor ni är! Har följt er kamp på bloggen ett bra tag nu, och fällt många tårar under tiden. Jag tänker ofta på er! Ibland känns livet bara så orättvist. Nu, när ni skulle glädja er år bröllopet och er nya familjemedlem har ni istället mycket annat som tynger er. Men ni är ena ritkiga hjältar som står pall för allt! Håller alla tummar jag har för att det inte är något återfall idag heller!
Nu är jag hemma igen. Allt gick bra. Hoppas dagen har varit bra. Dom varmaste tankar som finns till er alla. Kramar!!!
Ha, ha vilken jättemage du har fått, fast den är jääätteefiiin!!! Nu ska du bara palla bära den ett tag till sen är det ännu mer full rulle hos er :) kram!
Måste säga att ni är otroligt starka människor, ni lever med ständig oro för er lille pojke men lyckas få ihop livet med viljan att orka och skaffa fler barn, det är beundransvärt. Och jag hoppas att er bröllops dag blir fylld med lugn lycka utan oro den dagen. Jag tror jag hade blivit galen att inte få veta hur det är med mitt barn, de kan ju precis som ni skriver komma in i oroliga perioder de kan ha växtvärk så de vaknar men......
Jag håller tummarna och allt jag kan för att det ska gå bra för er alla.
Läser varje morgon runt på alla "våra" barns sidor. Skickar många tankar och kramar till Er. Tänk att Alma-flickan blivit så stor, jag minns när hon började gå här oss oss. (då vet Ni nog vem jag är?)
Lycka till med bröllopet, hoppas Ni får en underbar dag! Kramar till Er och barnen! -anki
Hej!
Gillar er sida som jag följt ett tag. Min dotter har just varit fri i 6 mån (!) från återfall i Wilms tumör. Jag känner så väl igen mig i de känslor ni beskriver. Er oro för återfall kan inte beskrivas med ord. Det är något som sitter väldigt djupt och kan inte motas bort, hur många välmenande leenden och peppningar omvärlden än kommer med. Det går inte att förstå för omvärlden.
Hittade också ett meddelande från Filippas familj här som jag som hastigast träffat på Ronald McDonalds. Vill bara hälsa till er att det var skönt att höra att Filippa tagit sig igenom alla behandlingar och hoppas "band-tipset" vid strålningen kom till användning. Vi fick användning för det för ett par veckor sedan vid Emelies återbesök. Hon gjorde CT och mamma får inte vara med för det finns ett syskon i magen! Emelie (5år) och Tobias (6½ år) ska bli storasyskon första veckan i januari 2007!
Kämpakramar från Eva med Emelie, Wilms tumör med återfall. Nu fri i 6 månader.
Vi är på Möllegården nu men kan inte släppa er, tänk så här: ja deom det är återfall så kommer han att få samma behandling som Pascall och den fungerar för vår del och säkert Alfons del med ypperligt.
Ni har lite livlinor kvar tack vare Lund.
Varma hälsningar!
Boris
Hej och tack Boris. Så ska jag tänka. Blev så fruktansvärt rädd när jag passade Alfons och Alma i tisdags och Alfons plötsligt (när alvedonen började gå ur kroppen) började skrika av smärta. Han hade ont i knäet och armen och bröstkorgen. Han skrek och skrek, alldeles blek och svettig. Jag fick i honom alvedon och så fick han se på film tills smärtan hade lagt sig. Jag tröstade och tog hand om Alma.Lisen, som satt alldeles tyst i soffan med nappen och dockan. Så mycket de båda måste gå igenom, jag kände mest att jag skulle vilja lägga mig ner på golvet och storgråta. Skräcken för återfall gjorde mig alldeles matt och darrig och illamående.
Och ska jag vara ärlig, så är varje dag en kamp för att inte måla fan på väggen. Missförstå mig inte:Jag har så många älskade kära, som står mig så nära, som skänker mitt liv mening och innehåll, men jag är så rädd, hela tiden...
Nu ska jág emellertid klippa till bröllopsklänningen till min kära dotter. Och fundera över vad i all världen jag ska säga när jag ska hålla tal på bröllopet, därtill nödd och tvungen. Praktiska sysslor är som terapi.
Kram
Nu är allting klart med resan, det känns otroligt bra, nu vet jag att det funkar med att komma ner. Ska ringa Malin nu och prata lite till. Orkar ni att man ringer till er? Kanske är "onödigt" nu, vi ses ändå om fyra dagar. Säg till bara om ni orkar samtal, så ringer jag en dag.
Hej, Jag har följt er familjs kamp länge. Jag är nära vän till Christians kusin Charlotte. Har själv en 21 månaders son med hjärtfel så jag känner så väl igen mig i era tankar och känslor. Att vara med om dessa berg och dalbanor och kastas mellan hopp och förtvivlan tär. Och allt som de små syskonen får gå igenom. Vi har en son som är ungefär lika gammal som Alfons. Jag beundrar att ni orkar skriva så fint och delar med er av er kamp. Livet är sannerligen inte lätt. Hoppas innerligt att allt skall gå bra för er. Hoppas även att ni trots allt kan få ett fint bröllop. Styrkekramar till er alla från Cilla
Hej
Ja det finns inga ord för hur trist och ledsamt det är att Alfons har ont och man som vuxen står maktlös inför hans smärta.
Jag hoppas på det bästa naturligtvis.
Vill önska er all lycka i framtiden, med alla era barn och hoppas ni får ett fantastiskt bröllop.
Mina tankar är med er varje dag, följer er kamp för rättvisa i livet.
Tusen miljoner kramar
Hanna (faster Therese kompis)