Lördagen den 19 augusti. Nattrapport från ett tyst Sätaröd.
Klockan har gått över till ny dag. Söndag klockan 00.50. Han har vaknat fyra gånger, ont och ledsen, sen han la sig och somnade vid åtta-tiden. En gång i timmen. Det blir han ju så trött av. Så vet vi inte om det mest blir en ond cirkel, eller om det verkligen gör så där ont hela tiden. Jag blir så trött av det. Och ibland tar frustrationen nästan överhand och jag vill bara skrika rakt ut. Mitt i natten och långt-borta-tystnaden. Skrika av oro, rädsla och att nu får det vara nog!
Samtidigt som den där andra sidan av mig är lite mer lugn, lite mindre orolig: det är vanligt för barn i hans ålder att dom har nattskräck och drömmer en hel hop med läskiga mardrömmar sisådär en gång i timmen...
Vad är vanligt och inte vanligt? Normalt eller inte. Och hur skulle han vara om han inte varit sjuk?!?
Nu har jag lagt in honom i vår säng och tänt ett ljus brevid honom på bordet. En lugn stämning och jag borde väl sova. Kan inte... Ska gå och titta lite på Alma först. Hon får så lite plats just nu och det känns så förtvivlat.
Jävla skit-cancer!
Catarina
Jaa, jävla skitcancer.Morgonkramar!
Ja, cancer är sannerligen ett jävla skit!
Känner med er, och tillåt er även att vara arga. Det behövs lite svordomar ibland för att ta sig igenom dagen!
Stora kramar /Jenny
Ni vet säkert inte vem jag är, men jag har sett er på dagvården 64 ett par gånger.har behandlats för hodgkins lymfom,men har nu blivit överskriven på vuxen.
Har följt eran blogg ett tag, håller med er cancer är skit.jag tänker ofta på hur alfons har det och håller alla mina tummar för Alfons och för er.
varma hälsningar / Pernilla