Tisdagen den 28 mars. Lyckad MIBG-injektion, trots danska tullen!
Okej, jag kan inte VETA att det kommer bli bra, men HOPPAS kan jag i alla fall. Och det gör jag! Jag hoppas att det går bra idag och att det äntligen blir av. Och självklart hoppas jag att det ska vara över nu med detta elände och att Alfons nu är frisk.
Stora kramar
Håller dom tummar jag har. Önskar att jag hade fler vid sådana här tillfällen.
Sköt om er så gott som det går, alla fyra. Kramar
Vi haller alla tummar som vi har.
Kram fran Italien
Precis i början sa Jesper till oss att det inte är nån idé att prata om statistik. Att Leon antingen har 100 % chans eller 0 %. Att ingen vet vilket som gäller för just Leon. Och han har ju rätt, och det är ungefär det du säger också. Men det är en nästan outhärdlig tanke, man vill så gärna liksom hålla fast vid nåt. Vi håller tummarna allt vi kan. Och det är fantastiskt roligt att en ny liten en är på väg!
Ta hand om er!
/Anna
Jag håller tummen hårt och har er i mina tankar och i hjärtat!
Hej,
Det måste vara en jättesvår väntan för er!
Vi tänkar mycket på er och gör det enda vi kan: vi hoppas! Som Øresundsbor gör vi allt dubbelt: vi båda krydser fingrar och tår och hållar tummarna! Hoppas, det funkar dubbelt så bra!!
Lycka till och kramar ifrån oss alla
Birgitte
Spännande att den danska tullen får tag i era mediciner, men missar all annan "riktig" knarksmuggling... prioriteringarna känns helt rimliga... Alla tummar som finns här hemma hålls hårt som tusan! Många kramar
Vi hoppas på och håller alla tummarna för att Alfons skall vara bland de rätta 50 procenten!
Kram
Katalin
Jag som precis varit nere i Holland kunde ju tagit det med mig istället och verkligen vaktat över det hela vägen därifrån till Malmö. Sen kunde min kollega ifrån vår kunds företag vakta det resten av vägen till Lund eftersom hon bor där. :) Attans att vi inget visste :)
Skämt och sido, glad att det verkar bli av. Självklart håller vi alla tummar och tår som vi kan att allt kommer att blir bra och gå bra. Jag är bara så lycklig att Alfons får lov att leva ett "normalt" liv just nu utan att ha ont. Måste kännas fantastiskt för honom med, äntligen slippa all smärta. Sen vad som händer i framtiden ja, det får vi se helt enkelt. Ta en dag i taget är det man får göra.
Men sen är jag en sådan människa som tror att tänker man tillräckligt med positiva tankar så kommer all den positiva energin att ta över och göra så att det blir posistivt till slut. Att energin faktiskt kan påverkar slut resultat. Tänker man negativa tankar så kommer det att bli negativt slut. Så därför har jag inte låtit mig själv tänka en enda negativ tanke under hela denna tiden när det gäller Alfsons sjukdom. Självklart betyder inte det att oron inte finns där, herregud absolut gör den det. Jag skulle inte vara mänsklig annars. Men allt ska gå bra och så är det bara. Finns inga andra alternativ och jag kommer inte att låta mig själv tänka något annat negativt eller hemskt. Visst vi kan titta på statestik mm men nu är det Alfons vi har att göra med. Lilla superman! Han som faktiskt hade hemskt låga procent för att överleva...men han finns ju trots det här med oss idag... Det ska vi inte glömma. Men nej.. ingen kan förutse något om framtiden men man måste få lov att hoppas och önska. Annars kan man lika bra gräva ner sig för hade man inte hopp, mål och önskningar i livet.. ja.. då skulle livet inte vara värt att leva. Det skulle vara så trist.Fortsätt leva ett så normalt liv som ni kan mina älsklingar. Är med er varje steg på vägen i hjärta och själv. Älskar er alla 4.
Tusen pussar och kramar
Faster och lillasyster Therese
Jag håller tummar och tår med hela kroppen.
Vad underligt det är egentligen, att alla de där onda cellerna inte går att ses på annat sätt, att det nästan är som att de inte finns bara för det, men på fredag får ni leta efter dem och jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte finns något att se då heller!
Håller självklart alla tummar som går att uppbringa i Göteborgstrakten! Kram Carina o co
Kära kära ni.
Och alla mina andra kära...
Själva livet är som en rysk roulett, dessvärre, det har vi väl insett nu... Om framtiden kan vi inget veta, bara hoppas, att vi får finnas för varandra ytterligare en tid. En anständigt lång tid. Med västerländska mått mätt.
Och för egen del hoppas jag, att ni alla får överleva mig. Min pappa dog när han var 59. Jag är nu 57... Men tänker bli åtminstone 87 (för då fyller Tobbe 50, och det vill jag uppleva!!!)... Så ni får se till att ta nya tag och inte bita i gräset förrän tidigast 2036, OK!?!?! Beordrar en inte helt nykter mormor...