Fredagen den 26 maj. En härlig fredag på centralsjukhuset och MR-resultat.
Halvvägs till jobb i morse var det bara att vända hemåt. 39,2. Sedan 39,5. Lyfta ut en skrikande och frysande Alfons i en varm och solig bil. 39,8 trots Alvedon. Sätta nålen i porten, ta blodprover, lyssna på lungorna titta i öronen, lungröntgen, näsodling, halsodling och en halsodling till, urinprov, Ipren, Alfons kräks upp det enda han fått i sig sedan han vaknade i morse - en halv honungsmelon, dricker knappt, sover hela tiden, vätskedropp. Vaknar och skriker, har ont i bröstkorgen.
Och inget. Ännu.
Men vi fick inte gå ut på avdelningen och leka, nu när Alfons äntligen piggnade till och hade ätit lite korv och potatismos, och febern gått ner. Inte till lekterapin heller. Han kan ha en infektion som kan smitta andra barn. Som tur var kom Catarina och Alma förbi med leksaker och två nya Landet för Längesedan filmer och sa god natt. Ännu en mysig fredagskväll för vår familj.
Läkarna tror att det nog är lunginflammation i alla fall trots att den inte syns ännu (på snabbsänka och lungröntgen). Så nu behandlas Alfons med intravenöst antibiotika och vi får avvakta morgondagens blodprover.
Och så något roligt: MR-röntgen visade att den stora metastasen i höger lårben (i växtzonen) syns inte alls, inte ett spår. Borta. Puts väck.
Och så något mindre roligt: den mindre metastasen i vänster överarmsben (i växtzonen) syns oförändrad på MR-röntgen.
Men en MR visar hur det ser ut i kroppen, den visar inte om något lever eller är dött. På de senaste MIBG-röntgen, som visar om det finns levande cancerceller kvar (då lyser det där det finns cancerceller som lever), så lyser det inte alls på vänster överarmsben. Så vi hoppas att det bara är ett litet hålrum kvar i skelettet som inte hunnit växa bort ännu.
Ett litet tomrum i vänster överarmsben kan vi leva med, jag lever ju just nu i ett fantastiskt evigt tomrum som känns omöjligt att ta sig ur. Det är som om man är en fånge, en gisslan och utpressaren är ens egen hjärna, som inte ens för en sekund kan släppa förbi en, eller ens låta mig titta ut på andra sidan. Undrar om det kanske finns en annan sida kvar? Detta kanske är så det kommer att vara, att något har ruskat en och det gamla kommer vara ett suddigt liv, ett minne. Och detta nya liv är liv och död, varje dag.
Vi har planterat en solros utanför vår dörr och vi tänker på dig Edvin och på din mamma och din pappa och dina syskon. Deras tomrum blev för evigt och det är bara så fel, så fel att ett barn ska dö. Vi förstår inte hur ni har det, men vi tänker mycket på er.
Tänd ett ljus och sätt i ert finaste fönster och tänk på Edvin och hans familj.
Christian
Kommentarer
Postat av: gunilla i dalom
Tänker på er, och varma kramar som vanligt. Här blåser det nordan i dag och det är svinkallt.
Postat av: Birgitte
Hej,
det går inte att fatta ditt tomrum, Christian. Vi tänkar mycket på er och hoppas på att kosmisk energi faktisk finns :o)
Vi hållar på att flytta till Höllviken. Ni är jättevälkomna, om ni kommar på dessa traktar. Jag behållar mitt telefonnr.
Hälsa alla!
Trackback