alfons

Onsdagen tillbringade vi hemma och Alfons sov hela dagen. Var lite vaken korta stunder, men satt inte upp förrän Bolibompa startade, det var om barn som lärde sig cirkuskonster och då blev han med ens klarvaken och tittade väldigt intresserat.

Vi körde tillbaka sjukhuset sent på onsdags kvällen och var inte framme förrän vid halv nio. Då ville Alfons ner på lekterapin! Så det blev en kort sväng ner om lekterapin, men Alfons var nog tröttare än han kunde erkänna. Det första han skulle göra på lekterapin var att ”jag ska bara vila lite på soffan pappa”. Efter en stund gick vi upp och lade oss.

Torsdagen var en ganska seg och strulig dag på sjukhuset. Alfons sov väldigt bra hela natten, men jag fick väcka honom vid 11.30. Vi skulle ju vara på Magnetröntgen klockan 12.00. Det var dags för de gamla metastaserna i skelettet (vänster axel och höger lårben) att kontrolleras igen. För er som följt bloggen så vet ni att de varit försvunna då och då, men funnits ibland (beroende på vilken läkare som man samtalat med). Så nu skulle det vara skönt att få veta att de inte finns igen.

När vi väl kom fram till röntgen 2 (på våning 3, röntgen 1 ligger helt logiskt på våning 5, och ja de har en egen hemlig trappförbindelse emellan sig) var vi lite försenade. Men narkospersonalen var irriterad. Är ni här redan? Vi skulle ju ringa när vi var klara! Ja, ja; sa jag vi kan vänta lite, och så sprang de i väg med sin tidigare patient till uppvaket. I korridoren mejade de ner en stol, närsynta tänkte jag, och hade ingen aning om vad som strax väntade oss.

När väl narkos kom tillbaka startade en liten diskussion, som växte till en mindre konferens och som slutade i ett nästan illegalt möte. Där var röntgeningenjörer med magneter och chefer från olika nivåer, deras underhuggare, gröna  narkos-tanter, praktikanter, förbipasserande som kände sig tvingade att lägga sig i debatten. Bevis fördes fram och dementerades, alla skulle prova, nej ingen kunde känna det som röntgeningenjören kände. Man började skruva på sig, spänningen blev mer och mer laddad, nervösa blickar flackade omkring, ljög ingenjören? Eller hade han, efter år av pilligt tekniskt skruvande, mer känsliga fingrar än någon annan, och vem var egentligen mannen med det mörka skägget längst bak? En spion från sjukhusledningen kanske?

Plötsligt slits dörren upp och praktikanten, som obemärkt smitit ut bakvägen när en av tanterna i narkosteamet, lade fram det absurda förslaget att avbryta denna högst intressanta och viktiga diskussionen och ställa in hela denna väldigt inplanerade röntgen. Praktikanten försöker med lite osäker stämma överrösta diskussionen som nu splittrats upp i flera samtidiga och mindre grupparbeten. Hrhemm jo jag sa att tillverkaren till cellgiftsbollen som med eget tryck pumpar in cellgifterna, meddelar att den INTE innehåller någon metall alls!

För att inte för fort upplösa en så stor folksamling, så säger den ansvarigaste av narkosläkarna; men cellgifter, , , kan vi verkligen spruta in våra mediciner samtidigt som cellgifterna går in i porten? Alla kände genast att detta var en viktig fråga som absolut inte kunde försummas. Olika idéer lades fram, man kunde ju sätta en tillfällig nål i foten, men det skulle ju göra ont, man kunde ju koppla bort cellgifterna, ingenjören babblade osammanhängande om att reversera magnetröntgen maskinen och föra alla genom hålet och på så sätt åka tillbaka i tiden och hålla denna diskussion innan man debatterade om cellgiftsbollen gick och ha med i röntgen maskinen, nu visste vi ju att den kunde det, så då kunde man ju ta med cellgiftsbollen tillbaka också, nästan skrek han fram i falsett.

Då ringde telefonen. Alla stannade upp, någon som stod inklämd vid telefonen svarade och fick hjälp med att berätta vart de som ringde hade kommit; Ja detta är hos röntgen. Det var avdelning 64 som ringde. Debatten hade nu spritt sig dit och verksamheten hade också där avstannat till förmån för att lösa detta olösliga problem. Alla väntade spänt på vad personen (det såg ut att vara en städare) med luren skulle säga, klockan tickade högt och vita doktorsrockar knäpptes upp, knapp för knapp i takt med att det blev varmare och varmare i det lilla rummet. Personen lade på luren och sa att doktor Lars hälsar; att ni ger fan i cellgifterna och ni kan spruta in era mediciner samtidigt som cellgifterna.

Klockan 13.05 kunde man äntligen söva Alfons, som då redan hade somnat gott.

Alfons sov vidare på uppvaket och vaknade inte förrän klockan 17.30. Han var väldigt pigg i ögonen och hade nog inget morfin kvar i kroppen. Och inget ont, klagade inte på ont någonstans. Så vi beslöt att minska dosen morfin från 2,4 till 2,2 ml. Precis när vi skulle åka hem, så kräktes Alfons. Men sonden satt kvar, vilken lättnad tänkte jag. Men den hade slutat fungera såklart, så vi satte en ny utan Dormicum (skrattmedicin) för att vi skulle kunna åka hem ändå (man får inte åka ifrån sjukhuset med Dormicum i kroppen). Vi var inte hemma förrän 22.20.

Idag (fredag) har varit en lugn dag. Alma-Lee har varit ledig från dagis för att kunna följa med till Lund och bada i poolen. Alfons sov länge, ända till halv elva, och vi körde till Lund kvart över elva.

Det första som hände, när vi kom fram till sjukhuset, var att Alfons kräktes upp sondslangen. Vi bestämde att vi inte skulle sätta någon ny. Direkt efter så åt Alfons en pannkaka. Den första riktiga maten som Alfons ätit på över fyra dagar! Så vi provar att vara utan sondslangen ett dygn och så får vi se vad som händer.

Nu sitter jag och Alfons i soffan och klockan är fyra på fredags morgonen och han har ätit en halv tallrik ravioli till! Till kvällsmat åt han en hel tallrik ravioli plus lite fiskgratäng. Nu ska Alfons ha lite blåbärsfil och Tom & Jerry kex. Fantastiskt!

Alfons och Alma badade i poolen på sjukhuset. Alfons skrattade och simmade runt i ca 30 minuter, Alma var lite försiktig men simmade med mamma och pappa. Efteråt var Alfons väldigt trött, inte så konstigt eftersom han typ nästan sovit i tre hela dygn.

Det känns som Alfons får mindre och mindre ont i huvudet. Han har definitivt inte blivit sämre de här dagarna. Han har inte behövt några extra doser morfin heller, vilket är ett gott tecken. Nu trappar vi försiktigt ner morfinet så att han inte ska få onödig abstinens. Det jobbiga nu är att vi får väcka Alfons var tredje timme för att han måste ta sin medicin i munnen. Vi vet fortfarande inte om cellgifterna tar, men det känns positivt att Alfons smärta verkar minska. Framför allt är det så skönt att se honom smärtfri. Han har börjat prata med oss alla igen (även Alma), han har knappt kommunicerat med oss de här dygnen när han bara sovit.

Idag lördag ska vi till Lund för att ta blodprover och sätta ny sond om Alfons inte har ätit något. Men det har han ju, så den skiter vi i! Han ska också få en spruta i låret som ska ge hans benmärg en liten skjuts att producera mer blodkroppar (vita, röda och trombisar).

Tack för alla fina filmer och brev som ni skickar till Alfons, han blir glad när där ligger fullt av paket på sängen när vi kommer till sjukhuset.

Christian