alfons

Dagarna är långa och väntan känns just nu oändlig. Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan och det svåraste just nu är Alfons humör. Vi känner inte igen honom som han är nu och det känns svårt att beskriva. Förmodligen, eller rättare sagt sannolikt, är det alla mediciner som gör honom uppgiven och så arg. Och all frustration! Och vi vuxna... vi skulle aldrig ha stått ut!

Inatt var en usel natt. Det är pest att väcka honom var tredje timme för att ge honom diverse mediciner, och det har vi ju gjort de senaste 2 veckorna nu. Han blir så förtvivlad och arg så att han har börjat säga att han hatar oss och att vi är knäppgökar. Bra att han kan få det ur sig på något sätt, att han vet att det inte är farligt att säga och vara som han gör/är, men för oss blir det så svårt! Svårt att se hur denna jävla cancern bara tar över honom och hur tydligt det blir. Klart att han inte orkar.

Idag har vi tvingat honom att följa med och hämta Alma-Lee på dagis och det var nog faktiskt bra. Vi stannade ute med dom andra barnen 20 minuter och till slut ville han vara med och cykla ett par varv! Till och med ett leende så jag.

Imorgon ska han till avdelningen igen för att göra synundersökning och ultraljud över buken. Förmodligen får vi reda på redan då hurvida tumören förändrats eller ej... Bara att vänta och se.
Igår fick vi veta att det ligger och pyr både i axeln och höften där det funnits metastaser förut också. Om de någonsin har försvunnit eller ej, det vet dom inte...

Nu ska vi äta den klassiska småbarnsmiddagen pannkakor... Och invänta skörbjugg!

Catarina