alfons

Diagnos Neuroblastom IV 7/7 2005. Följ min och min familjs kamp för livet. Vi ska vinna!

Varmaste! Ja, jag tänker på honom varje dag och det gör ont i mig att jag aldrig fick träffa honom. Jag skulle gillat honom, som du sa Catarina. Faan också! Men de små tösabitarna
hoppas jag få träffa någon dag i framtiden. Men vi tar en dag i taget och låter tiden utvisa när det blir. Jag finns här för er och kommer alltid att göra det. Ni står mig så nära och är mig så kära. Där blev det lite poetiskt.
Stora kramar och vackra tankar!

Catarina, jag tänker på Alfons varje dag. Jag hann bara träffa honom vid ett par tillfällen, båda gångerna när ni bodde i Malmö. Första gången var han runt ett år och andra gången var du gravid med Alma och jag med Rasmus. Jag har träffat dig och dina syskon och din mamma dessto fler gånger. Jag känner så oerhört med er allihopa. Jag tittar på Rasmus varje dag och tänker att jag skulle inte klara att leva utan honom, och ändå måste ni fortsätta leva utan er förstfödde son. Ibland är det helt outhärdligt att tänka på och jag blir så ledsen för att han inte fick leva längre. Ofta blickar jag upp mot himlen och föreställer mig honom seglandes bland molnen. Att ett barn dör berör så otroligt starkt, och är det är människor som man bryr sig om och tycker om som drabbas känns ännu värre. Tand hand om varandra, vi ses,
många kramar från Carina o Rasmus

Tänker på er. Känns som man känner er lite genom bloggen.
Kramar

Hej
Jag har aldrig träffat er ändå tänker jag på Er och Alfons ofta, ofta.....
Ha en sån bra sommar ni kan ha

Jag är också en av dem som ofta, ofta tänker på Alfons. Trots att jag aldrig träffat varken er eller honom så känns det som om man känner er lite ändå genom bloggen.
Många kramar till er och till din syster

Jag vill inte att Alfons ska vara död, för jag vill också få känna honom, sa Stella. De tänker på honom, då och då, kommenterar. Som när vi skulle flyga till Italien, då undrade Leon förväntansfullt: Kommer vi att träffa Alfons uppe i himlen?
Han hann ju precis börja leka med Alfons, där på dagvården, när de sågs, med bilar. Vi träffade er ju på sjukhuset, ofta var antingen Leon eller Alfons blyg eller arg eller trött... Fast jag minns hur han åkte, Alfons, på cykeln, runt, runt och försökte få Leon med i leken. Och Leon var blyg då. Jag minns också den första tiden, hur arg Alfons var på allt, och ledsen, vilken skillnad det blev när sjukhuset blev en del av hans liv på ett annat sätt, när han vant sig (och det vill man ju inte, men det är en lättnad också på nåt sätt när barnen orkar leka i den miljön). Och så den där fina gesten, när Alfons kom på att han ville låna ut sin film till Leon. Ja, det finns många såna möten, bilder. Så här efteråt känner jag som Stella: jag önskar vi fått känna Alfons mera. Och inte bara i sjukhusvärlden.
En stor kram,
Anna

Du skriver så klokt Catarina. Jag har aldrig träffat Alfons utan bara "lärt känna" honom via bloggen. För mig finns Alfons fortfarande kvar via allting som du och Christian har beskrivit. Jag tänker dagligen på denna lilla fina kille och jag tänker på er familj när jag läser att det är festival på Möllan. Jag tänker på er när jag packar picknickkorgen till stranden och tänker att jag känner så stor tacksamhet över mitt liv och en stor sorg över att inte ni ska få ha en hel familj där Alfons ska vara med i varje dag även fysiskt (han är ju med er på sätt och vis). För mig finns Alfons i varje soluppgång och i varje litet barn som tjoar glatt. Det tror jag att han gör uppe i himlen bland sina kompisar.

Jeg har fulgt med i bloggen deres i 1 år nå, og jeg tenker ofte på Alfons og dere andre. Dere har lært meg så masse om kjærlighten, livet og døden. Takk!
klem

Varje dag korsar jag ystadgatan på väg hem från dagis med min tvillingvagn.. och flera gånger i veckan finns ni där i tankar och som ett hugg i hjärtat. Hur orkar ni, hur är det möjligt att överleva tänker jag och tittar ner på mina två små kalufser där i vagnen. Har haft flera anhöriga som gått bort men de har alla varit gamla och färdiga med livet. Ni har, genom bloggen, visat mig smärtsamt tydligt hur det är och går att överleva ett så älskat barn. Så klara är era ord att vi är många som aldrig har träffat er nån gång men ändå känner stor sorg... Sorg för er skull, för er saknad och längtan och så sorg för att det gör så ont i hjärtat att bara tänka på hur det skulle vara om man själv var i samma situation. Hoppas att ni fick en stund i gemenskap tillsammans du och lillasyster Catarina, i sorg och kärlek. Många tankar genom natten, mia.

Hej Catarina! Innan jag kom fram till dig för att hämta nyckeln så körde jag in på kyrkogården och hälsade på Alfons. Vilken fin och annorlunda plats det var så fint. Jag tänker på Alfons nästan dagligen, varje gång jag tänker på Kajsa så är Alfons där. Kram till er alla

Jag känner er inte heller annat än genom bloggen.
Men jag tänker på Alfons varenda gång jag ser piratsaker! Ni har för evigt gjort ett avtryck i mitt hjärta, både Alfons som var så tapper och vacker och även ni som blev kvar för att ni visar att viljan att leva vidare övervinner allt annat.
Kram

Vill du veta när jag gråter? Det är när jag hör Mora Träsks "Tusen tuber kaviar" som mina barn spelar och skrattar till ibland. Det var nämligen ett blogginlägg som jag tror att Christian skrev och som etsade sig fast i mitt minne - Alfons bredvid honom i bilen, på väg hem från någon vedervärdig sjukhusupplevelse, som ville skruva upp volymen och förklara för pappa att det var den här låten som han tyckte var bäst! Och sjöng med... Lilla underbara, duktiga kille! På något sätt sammanfattade det så fint hur han trots all sjukdom och alla behandlingar ändå var ett helt vanligt barn som kunde leva i stunden.
Ni som har levt med honom måste ju ha tusentals sådana vardagsminnen som gör att man bara vill gråta. Jag hoppas att ni förstår att ni har gjort skillnad för oss alla som följt er på resan. Vi saknar honom också.

Hej,
jag har tittat in till er och fine Alfons förut men nu är det längesen. Det är med stor sorg jag läser att han inte finns hos er längre. Jag tänker på dina ord att döden inte var skrämmande utan faktiskt en befrielse. Det känns som en tröst. Nu är är Alfons frisk och stark och en fin storebror till andra barn som också är i himlen. Kanske är det han och Matilda (dummapricken) som busar med oss här nere ibland.
Kristina

Jo, jag vill bara säga att när jag skriver himlen så menar jag så klart Alfons sjörövarskepp.
/K

Älskade. När jag tänker på honom; Dagligen och stundligen. Om natten drömmer jag om honom, när Ebba tappar första tanden saknar jag honom, när hon vill visa sin nya skolväska och leka med barbie med honom. När jag vill hålla om honom och bara kan minnas hans sista kram. Jag minns de gånger det dröjde långt mellan att vi sågs på grund av cellgifter osv och jag kunde börja längta efter honom fysisk. Det gör jag nu och åker till hans grav och ångesten river över att detta fysiska behov inte kan fyllas. Så är det, alltid och i allt jag gör, och framför allt det mina barn gör, saknar jag honom, kärleken till honom finns i varje andetag. Det gör så oändligt ont att döden är så slutgiltig. Så djävla slutgiltig. Älskar er oändligt. Malin

En dag som den vi fått ha med er idag blir Alfons frånvaro alldeles speciellt påtaglig och ni är starka som kämpar, idag och alla andra dagar.
Det finns mycket som får mig att tänka på Alfons, om det är älgmakaroner, pirater eller något annat av allt det fina som ni berättat om honom. För jag känner ju honom på mitt sätt, genom er. Och jag sörjer och saknar honom på mitt sätt, för er. En pojke, som jag bara hann träffa några gånger i dörren hos er eller på dagis. Han finns ändå i mitt hjärta, liksom ni.
Många kramar Jennie

Tänker på er... smärtar mig allt ni fått stå ut med och måste fortsätta göra... Finns inga tröstande ord!!! Stor kram till er

Ja som jag skrivit så många gånger, denna lilla kille som berörde mig så mycket genom era ord finns för alltid i mitt hjärta!!
Konstigt är det, då jag aldrig träffat Alfons eller er. Men jag tänker på honom ofta. Kan komma på mig att berätta om honom för andra som inte läser bloggen.
När min sambos låtsasmorfar begravdes i maj tände vi lite ljus för våra andra anhöriga som inte finns hos oss längre. Tände ett ljus var för Noel och Alfons med...svärmor undrade varför!
Därför det var så självklart svarade jag. Två små barn som inte fick uppleva en ny vår, en ny sommar och möjligheten att få egna barn.
En tanke här i kyrkan är väl inte så konstigt? Men tyvärr tyckte hon att det var märkligt.....
Varje dag tänker jag på Alfons. Varje dag. Och det är sanningen. Har er länkad från min blogg, och jag hoppas att många hittar hit för att se hur grymt orättvist livet kan vara.
Även om jag inte skriver en kommentar till varje inlägg eller läser här varje dag, även om det är ofta jag gör det!!, så finns ni hos mig.Ibland kommer tårar, ibland skratt. Det beror på vad ni skrivit, hur jag mår och hur jag tror ni mår...
Jag och en kompis talade om Me and I kläderna och de fina klänningarna för mor och dotter.
Ja, sa jag, jag känner en mamma som har den vita med turkosa ringar lika som sin dotter!
Sen kom jag på att jag känner ju inte alls dig Catarina! Men det KÄNNS så.
Men ni finns alltid hos mig i tanken. Nu vet ni:-)
Kram Susanne i Östersund

Jag kan nästan lova er att Alfons påverkat alla som följt er blogg, på ett eller annat sätt, och att alla dessa människor fortfarande tänker på Alfons.
Hos mig ploppar han upp lite då och då. Som när jag ser eller hör nåt som påminner om sjörövare. Då tänker jag på lilla Alfons som seglar på de sju haven. Men det är inte bara då. Han kommer och hälsar på i vardagen vid andra tillfällen också.
Alfons kommer alltid att finnas hos en massa massa människor, och däribland mig.
Stora kramar till hela familjen!

Alfons finns i mina tankar nästan varje dag. Ibland bara för att jag ser länken hit, men ofta även på andra sätt. Jag tänker många gånger på saker som hänt och på det han inte kommer få vara med om. Det är sorgligt och ledsamt, men jag är ändå glad över de fina minnena.

Hej fina familjen, vi var på Möllevångsfestivalen i helgen, barnen blev hungriga och vi slank in på en av gårdarna för att köpa vegankorvar till oss alla. Rio och Elis far runt med nuvunna vännerna Miguel och Diego. Pom har hittat en favorittraktor i sandlådan. Plötsligt inser jag att vi befinner oss på en gård som gränsar till er gamla gård. Där stod jag alldeles stilla och tänkte på Alfons och på er och på hur ni kanske har just denhär platsen i en speciell ask i hjärtat, i den asken där minnena finns innan Alfons blev sjuk. Å tänk om någon kunde öppna den asken till er. Så att ni kunde få stå här som jag och titta på hur våra fem-åringar leker bland vegankorvar, traktorer, Miguelitar och festival-sorl....Det är så j-vla grymt alltihop, det borde vara förbjudet att få cancer som tre-åring och det borde införas noll-tolerans....När Alfons-sorgen sköljer över mig kommer det alltid tårar. En dag frågade Rio mig varför jag grät. "För att jag tänker på det som hände Alfons" svarade jag. "Men mamma, Alfons har ju det bra nu, du borde tänka på hans föräldrar istället" Tja, vilket är minst sorgligt kan man undra. Ni finns i mina tankar allihop!
kram Janina med familj

Tårarna har runnit idag precis som så många andra gånger jag läser om er, fina, starka människor. Jag minns Alfons genom era ord, då jag endast mött er genom bloggen. Men jag minns också honom genom mina egna reaktioner på det ni beskrivit. Min sambo har ett par gånger blivit orolig när jag kommit rödgråten ur datahörnan, och då har jag berättat för honom om er. Trots att han aldrig sett er blogg har jag berättat om er för honom, och så vet han vilka ni är. Världen blir större men närmare när vi möts och delar med oss. Kärlek och Styrka.

O Catarina,
han finns - i mig och hos mig - varje dag, tro inget annat. Som en tung sorg över att han inte fick leva, men också som en tacksamhet över den tid vi fick med honom. - Det kunde jag väl aldrig ana, att jag skulle vara tacksam över alla de där dagarna när han kämpade sin ojämna kamp.
Så tacksam över att han fick den där sista sommaren och att han kunde vara här hos mig
med Alma-Lee, så som alla mina andra barnbarn. Så innerligt glad över den där regniga dagen förra sommaren, när vi körde till havet och han och Alma fick klä av sig i bilen och gå nakna i regnet ner till vattnet. Så glad han var då, som om ingen a-vitaminbehandling och ingen cancer fanns.
När jag tänker tillbaka... Jag minns hans lite hesa skratt och hans glädje över höns och kattungar på den tiden när jag ännu bodde kvar i huset. Han var mitt första pojkbarnbarn och jag minns hur glada vi alla var över det.
Jag minns honom springande över Möllevångstorget och hur han alltid stod i det öppna fönstret och tittade efter mig när jag skulle komma med bussen...
Jag brottas med bilderna före och efter... Allt det som kom efter får inte skymma det liv som var gott och glatt. När jag ser foton av honom vill jag kunna le genom tårarna, inte bara, som nu, gripas av denna stumma torrögda förtvivlan. Att världen där ute snubblar vidare är fortfarande en gåta för mig...
Älskar dig och er alla. Jag finns, fastän jag blivit så trött och stum.