Lördagen den 21 juli. Om kalas. Om att vara utan. Om att inte kunna göra saker ogjorda. Om fantastiska barn. Om bra slut.
Hela dagen och kvällen igår bakade och planerade vi. Vi bakade bröd, kardemummakaka, glutenfri baguette och kärleksmums. Vi klippte och klistrade ihop bilder och text om Alma-Lee och hennes namn. På baksidan skrev vi en kort tack-text till de som skulle komma till kalaset och hennes två år försenade namngivningsceremoni. Vi köpte rosa smultronvin och packade upp de resterande sjörövartallrikarna efter Alfons avskedsfest den 22 mars; de ska ju användas.
Så kom dagen. Dagen började med en enorm stark saknad. Alla tankar blev till "jag vill inte, jag tänker inte, jag kan inte". Inte idag. Kalaset får bli en annan dag. En annan dag, när Alfons är här, för idag tänker jag inte göra någonting om inte han är med. Alla känslorna höll fullständigt att ta sig över mitt förstånd. Aldrig hittills har saknaden varit så enorm. Aldrig tidigare har jag behövt dig som idag Alfons. Idag var också första gången som Alma-Lee bestämt satte ner foten: Alfons är inte i mitt halsband eller i mitt hjärta. Alfons ska komma till mitt kalas idag. Jo, det ska han faktiskt! Utan trots. Bestämt. Sorgligt. Mest var jag nog rädd för att Alma-Lee inte skulle orka. Det inser jag nu ikväll.
Dagen blev blöt av gråt och mitt inre stelt utan den förlösande gråten efter vännerna och släktingarna kommit. Med ens blev jag varse om deras saknad. Om tomheten de måste känna; att komma hit utan att få möta Alfons. Och ni fina nya vänner. Vilken oändlig glädje det hade varit att få se er lära känna Alfons. Han var så otroligt klok och fin. Det är en sorg att ni aldrig kommer att få höra hans röst eller få se honom dra sin hand över en av sina systrars kinder, ge en napp till tröst eller visa att han kan något nytt. Den sorgen gör så ont. Och till er andra kan jag bara säga att det är skönt att ni också kan känna den smärtan, sorgen och saknaden. Så att ni vet lite hur det är för mig. Så att jag inte helt ensam måste vandra genom dagar och nätter.
Sen hände det jag inte trodde kunde hända idag: det blev bra! Alma-Lees gråt lade sig och hon lekte, skrattade och blåste ut ljus.
Tack för att ni alla kom. Tack för att dagen avslutades på ett lugnt sätt. Bara ett stort tack.
Mamma. Nu sover Alma-Lee i klänningen du sydde till henne. Hon sa till mig att hon kunde ha den både inatt och imorron. Det var bara att hålla med!
Catarina
Alma-Lee i mormorsydd klänning med såpbubblemaskin från farmor och farfar.
Alma-Lee stel inför namngivningen i smultronvin. Jag talar och det uppskattas av mannen...
Alma sover... Trött somnade hon 21.30... Godnatt.
Vad fint!! Vilken underbar klänning. Alfons är ju med er hela tiden men ändå inte. Han har säkert sett till så att namngivningen gått rätt till å hållt ett vakande öga på er! Jag tror att han hade fest på skeppet för er!
Sköt om er!
Kramar
Du skriver så fantastiskt bra! Det river i mitt bröst när jag läser dina ord. Sorg och glädje, skratt och gråt, vad det ligger nära varandra. Det är klart att Alfons var med någonstans men vad hjälper egentligen den tanken när ni vill ha honom där rent fysiskt! det är så gräsligt orättvist att detta ska hämnda. Jag har just tittat på lilla Matildas(dumma prickens) hemsida. Hennes förädrar är bara i början av sitt sorgearbete. Vilket ord förresten, sorgearbete. Men ett tungt arbete är det dagligen. Att skriva att det blir bättre känns lite fel men smärtan kommer att lätta lite allteftersom tiden går. Krama varandra och era underbara småtjejer!
Lilla Alma-Lee, vilken fin klänning du fått av mormor. Så vacker på en fin tjeja :-) Förstår att du saknade storebror, är säker på att han saknar dig, och alla andra som var på ditt kalas. Jag blir glad när jag läser att du hade det roligt, skrattade och busade på ditt kalas. Jag tror oxå att Alfons blev glad, han busade och hade det jättekul när du hade det. Det sorgliga är ju bara att ni måste ifrån varandra, visst hade det varit så mycket bättre om ni fick vara tillsammans precis som förr.... Stora kramar från Johanna, en som är tacksam över att få ta del av er vardag.
Ja du Alma-Lee, det förstår ju vem som helst att man inte vill ta av sig den fina klänningen varken på dagen eller natten! Och en sådan där bubbelmaskin som du fick i present har vi här hemma med. Den blåser ju så många bubblor att det säkert damp ner några i huvudet på Alfons också. Tror du att han skrattade då?
Jag är glad över att ni fick en bra dag trots allt. Din mamma och pappa är starka, underbara människor och föräldrar som orkar utmana sorgen och saknaden. Krama Vera!
Sötaste Alma-Lee, vad fin du är och vad fina ni är allihopa. Du vet att du har en stor plats i mitt hjärta.
Varmaste från mig som ska åka och hämta spån så hästarna har något att bajsa i.
Puss o kram!!!
Men vilken fin klänning du fått av din mormor Alma! Och du. Jag tycker också att man ha den både i natt och dagen efter!
Vad fint! Fina ni. Saknar er!
Vad fin Du är i din nya klänning Alma-Lee..
Du skriver så vackert Catarina,
så öppet och ärlig om både glädje och sorg..
Åh vad fina bilder på era barn, du skriver så
fint Catarina. Tänker på er. Kramar Elisabet
Vill bara säga jag följer er. Ni i ert onormala liv.....Min flicka lever än...finns inget mer att säga..ville bara säga jag följer er..tycker man kan säga det...Kramar..Tänker på er...Kommer snart leta upp graven då jag inte bor så längt bort.....Vi lever inget normalt liv...de andra lever sina liv...vi följer varandras kamp...vi alla gör så gott vi kan...mitt i allt overkligt...denna cancer..har flera vänner runt om drabbade...det blir för mycket...men dessa barn fick aldrig leva som vi...
Varmaste! Stora kramar och puss o godnatt.
Nu har vi varit i Mora och ätit god 18-årsmiddag på fint, fint ställe.
Fina tankar!
Hej familjen,
Vad fint det är att få lära känna er så här på bloggen, jag skriver nästan aldrig här, men jag läser, tänker och känner. Vi har träffats i Tollarp på den bästa förskolan i världen. Jag har gjort mycket praktik där hos Tommie. Lärde aldrig känna er så väl då, men det nu läser jag om er varje dag.
Det var härligt i Vram, massa fina barn. Jag minns sista gången jag träffade Alfons. Han satt bakom mig uppkrupen i soffan, ni var där och hälsade på medan vi satt och åt. Jag vände mig om och frågade om han ville ha en bit banan, jag minns att jag busade och låtsades att bananen inte vågade komma fram ur skalet. Jag minns Alfons leende, hans skratt och att han glatt tackade nej till bananen. Jag träffade Alfons bara några gånger, men Alma-lee lärde jag känna ganska väl, hur härlg som helst. Vera höll jag alldeles nyfödd, underbart. Ta hand om er!
Vi är så glada över att vi fick vara med på Alma-Lees namngivning och kalas. En viktig dag. Det var så fint och det var som alltid underbart att se barnen skratta och busa. Vilma var helt slut, men helt lycklig på kvällen. Men bland alla skratt och gratulationer fanns en sorg och en saknad som var påtaglig. Alfons fattades!
Det är en sorg för oss att inte fått lära känna Alfons. Era ord om honom berör oss starkt och vi bygger upp en bild av honom genom er. Genom er vet vi att Alfons var väldigt klok för sin ålder, vi vet att han funderade mycket och ställde många kluriga, härliga frågor. Vi vet att han älskade sina systrar otroligt mycket och att han månade om dem båda, vi vet hur stolt han var när Vera föddes. Vi vet också att han gillade lego, muminkex och en speciell sorts fiskgratäng. Vi kan gissa oss till att han ibland kunde vara motsträvig, envis och arg, såsom barn ska vara. Allt detta och mer vet vi genom er, men vi kommer tyvärr inte att få lära känna honom. Vi tänker på honom och er ofta, på det ni har gått igenom och på det ni lever med nu.
Vi tycker så mycket om er och önskar att ni slapp bära denna enorma sorg och saknad.
Massa kramar från familjen Ferlesjö
Tänker pa Er varje dag.
Kram fran Danijela
Vilka fina bilder på er fina familj! Skönt att er dag trots alla minnen och all saknad, blev lyckad.Vi har börjat vår semester idag. Vi kommer alltså inte ha så mycket tillgång till nätet.Om det går bra för er del så har vi tänkt komma bort och hälsa på er en dag.Kramar Annelie, Jocke o Zackarias
Hej fina familjen!
Jag går in här på er sida lite då och då, och slås ofta av vilka fina bilder ni har. Är ni alla proffs med kameran, eller är det någon speciell som är mästerfotografen?
Idag har jag lite svårt att hitta orden. Har en sån där dag då min saknad efter Matilda är väldig stor. Det är bara en månad sedan hon lämnade oss, och jag väntar fortfarande på något sätt på att hon bara ska komma hem igen någon dag, men det blir aldrig så. Det som gjorde att jag ville skriva inlägget här idag var din förra uppdatering (fr 20 juli). För att jag känner så enormt mycket igen mig i det där "Den där spontana saknaden och sorgen efter honom. Vad tänker alla? När tänker alla på Alfons?". Det är ofta andras tankar och känslor som känns som ett bevis för att våra barn faktiskt finns med oss fortfarande. Och själv saknar jag min Matilda något så enormt i just de "små" vardagliga situationerna. Vid matbordet, i morgonstressen, i mataffären, till Bolibompa, osv. Kan riktigt veta vad hon skulle sagt och vad hon skulle ha gjort i olika situationer. Det jag saknar allra mest är hennes mjuka röst när hon säger "Hej, mamma!".
Ja, ursäkta, det var inte meningen att detta långa inlägg skulle bli ett minnesbrev över Matilda. Härliga Alfons har jag bara haft förmånen att se på lekterapin, men jag tänker ofta på er familj och känner med er. Ser också att ni har fantastiskt många fina vänner och släktingar som stöttar och håller er i ryggen.
Varma kramar från Ulrika i Staffanstorp
Varmaste och godnatt.
Stora kramar och dom finaste tankar.
Puss!!!
Så vackert du skriver om barnen.
Kram
kära catarina! vad skönt att dagen blev bra, fina lilla alma! så här är det. alfons finns hos oss, eller åtminstone mig, varje dag i nästan varje stund. det är svårt att sörja någon annans barn. var går gränsen för hur och hur mycket man får sörja någon som är någon annans? alfons finns mer i mina tankar nu än när han levde, för nu vet jag att han inte kommer tillbaka. man saknar inte på samma sätt när man vet att man ska få träffa någon igen. när hoppet fortfarande fanns var det ju en längtan efter att träffa alfons och er. i sorgen efter alfons finns sorgen efter hela er familj. vi har inte träffats så mycket efter begravningen och den familj ni var kommer ju aldrig att vara den ni var, så är det ju bara. vi har inte längre jämnåriga barn och det finns en rädsla för att det ska vara för jobbigt för er att se alfred. att det ska bli för mycket, liksom. det är särskilt svårt när alfred pratar om alfons. i hans värld har han en kompis som inte längre finns , men som han är glad över ändå. alfred ser det som har varit med glädje och går vidare med alfons levande i hjärtat, även om han vet att de två inte mer ska träffas. "en sån här har alfons också" kan han säga, aldrig nånsin använder han ordet hade. det är svårt men också en tröst. sen finns det sorgen som ligger i att veta hur mycket ni lider. den manifesterar sig exempelvis när vi är på väg för att göra sånt där som man gör med en 5-åring, ringer simskolan för att skriva in eller åker på utflykter. vetskapen att ni inte har det där, och aldrig kommer att få det med alfons, är svår. därför är det tyst härifrån. vi är så långt iväg och det är för svårt. men vi tänker på er. som om det skulle hjälpa... jag vet inte om det ens finns ett sammanhang i det jag har skrivit, om det är begripligt. det är svårt att sätta ord på saker just nu. men i alla fall, kramar från oss här i hamra.
Nu var det jag igen... Det var något med det här inlägget som inte ville släppa taget. Kanske insikten om att Alma-Lee ju bär på en lika stor saknad som alla andra och hur orättvist det är att hon inte får dela sina kalasdagar och vardagar med Alfons. Det är bara inte rätt! Jag vill bara att ni ska veta att Alfons och ni andra har varit extra mycket i mina tankar på sistone. Kram.
Hej älskade vänner!
Saknar er redan mycket. Tack för kalaset och för dagarna innan.
Jag kände väldigt starkt att Alfons var borta, att han inte alls var hemma hos er när jag kom hem till er efter en månads frånvaro. Det gjorde ont, det gör ont. Jag kan känna fortfarande att jag är trött och lite lätt illamående av att hålla sorgen i schack, vilket jag gör på ren automatik men försöker ändra på och släppa loss. Men jag är rädd, det gör så ont.
.
Jag träffade Anna på Möllevångsfestivalen. Hon hälsade så mycket till er. Det var konstigt att prata med henne och höra henne prata om sin dotter. Christian; är hon inte född ungefär samtidigt som Alfons? Det gjorde så ont att prata om Alfons samtidigt. Hennes dotter lever, det gör inte Alfons. Det känns nästan som att jag ska kräkas varje gång jag måste prata om Alfons i dåtid. Det är för hemskt, gör för ont för att jag ska kunna gråta.
Älskar er, tänker på er och hur ni lever med er förlust av den finaste lilla Alfons i hela världen!
Kramar Kajsa
Kära ni, jag känner också som Christina från Torslanda; det du skrivit Catarina, kan jag inte släppa. Jag tänker en massa men kan inte skriva något. Det var lite därför jag ringde innan ikväll, för jag kunde inte förmå mig att skriva något. Det kan jag inte nu heller, för jag blir fullständigt tom i huvudet samtidigt som det känns som alla möjliga tankar cirkulerar. Om Alfons som vilken pojke som helst, om Alfons som sjuk och full av smärta, att inte ha hunnit lära känna honom, om er, om er sorg och saknad, om Alma och hennes känslor. Jag finns och vill verkligen finnas till hands för er på vad sätt jag än kan. Ni är fantastiskt fina, tack för dagis som kan föra människor samman på detta sätt.
Puss och kram från svammel-Jennie
Varmaste och godnatt. Stora kramar och finaste tankarna.
Älskade lill-stora ALma-Lee...
Treårskalas och kusiner och tjejkomisar och såpbubblor och namngivning och tårta och gråt och trädgårdsspring i en underbar blandning.
Och just innan jag skulle gå till bussen, när jag
pussade treårs-pineschan adjö, berättade hon för mig att "sen ska vi åka till sjukhuset". "Jasså, varför då????" frågade jag. Oförstående. "Till Alfons" svarade hon, naturligtvis.
Älskade lilla pineschan, vilken oerhörd förlust du lidit. Du skrattar och leker och gråter och busar - men tvärsigenom allt finns saknaden efter Alfons. Han som älskade dig och som fick dig att skratta när du var bebis. Han som lekte med dig och busade med dig och lärde dig namnen på dinosarier och andra farligheter. Han, som du älskade, men som inte orkade med dig, när han fick sitt återfall, för att han var så sjuk.
Detta måste vi minnas och hantera: att din förlust har varit den svåraste, för att du saknar ord att beskriva den, och för att du i framtiden inte ens kommer att minnas hur det var, mer än som en fysisk känsla av att något fattas dig. Vi måste berätta för dig, så som vi måste berätta för Vera...
Lilla stora pineschan, nästa helg ska jag vika för dig. Du ska få somna med handen i min armhåla och jag ska stoppa om dig och pussa på dig och sedan ska jag krypa ner bredvid dig och hela natten ska jag hålla om dig, så som jag gjorde alla de nätter du var tvungen att tillbringa med din mormor, istället för tillsammans med din familj.
Sov gott och dröm vackra drömmar, Alma-Lee och Vera och alla ni andra små och stora kusiner. Nu ska mormor/farmor också sova, och har jag riktig tur kommer Alfons till mig i drömmen. Han har gjort det några gånger i sommar och det har känts roligt ibland och sorgligt ibland, men alltid lika betydelsefullt.