Lördagen den 7 juli. Tvåårsdagen.
Två år har gått sen den där varma, alldeles ovanligt vackra, dagen då vi fick veta om att Alfons hade en tumör i magen. Alldeles ovanligt vacker var den, för så är ju de dagar som är som sorgligast. Då, när man ser saker lite annorlunda. Annorlunda ja. Overkligt och rysligt isande. Detta är min sanning. En sanning jag inte kan sluta läsa och lägga åt sidan.
Tankar och händelser:
Våren 2005.
Alfons har fortfarande kvar sin stora bebismage. (Det ska väl växa bort ungefär i denna åldern?) På dagis somnar Alfons ofta under lunchen, vid bordet. Han är himla trött. Personalen och vi skojar om att han inte sover tillräckligt hemma. Jag vet att han sover gott, bortsett från de skräcknätter som han vaknar och bara skriker. Har han ont? Nattskräck, tror min mamma; han har ju alltid varit ganska tidig, även om det ofta inte kommer förren i 4-årsåldern. Han svettas mycket. Sover i bara blöjan och med fönstet lite öppet. Ofta är han kall över hela kroppen men ändå fuktig och blöt. Frukosten är ofta svår och jobbig. Det leder nästan alltid till att vi blir sena till dagis eller att vi blir ovänner. Jag tjatar på honom att han måste äta någonting iallafall. Vet inte att det är den växande tumören i hans lilla mage som är roten till hans morgonillamående. Enstaka, ändå mer och mer förekommande, morgnar så kräks han vid frukostbordet. Det resulterar i att han får vara hemma från dagis. Under dagen så mår han bra. Inget mer kräk. Ingen feber. Inget "allmänt sjukdomstillstånd". Resten av dagen mår han bra.
Jag rådfrågar vår bvc-Lotta och hennes ord lugnar för stunden.
I min värld finns ingen cancer.
6 juli 2005.
Morgon.
Jag håller på att duka fram en sen frukost. Klockan är efter nio på morgonen och Alma-Lee har precis vaknat. Alfons sover fortfarande. Han är väl trött efter gårdagen på Zoo, Alma-Lees ettårsdag. Jag går i tankar om Alfons. Tröttheten har blivit mer och mer tydlig, liksom svettningarna. Igår ramlade han flera gånger och slog sig ordentligt. Han var så trött och ledsen. Jag funderar över varför han inte kan springa så fort, att han ofta ramlar eller snubblar. Är det övergående. Kommer det också senare? En bättre balans?
Så ropar Christian på mig inifrån barnens rum, Alfons har ont i magen. Jag blir irriterad; jag vill äta nu. Vad är det nu då, tänker jag. Förstoppning igen? Det har kommit och gått i mer än ett års tid nu.
Jag möter Christian i dörröppningen med Alfons i famnen. Han är ledsen och Christian berättar att "nu har han så ont i magen att han inte ens kan räta ut benen". Min irritation går över gränsen och jag bestämmer direkt att "nu får det väl ändå vara bra, nu åker jag till barnakuten och kommer inte hem igen förren de kan hjälpa honom med förstoppningen".
I min värld finns ingen cancer.
Förmiddag och lunch.
Framme på barnakuten, som vi besökt flitigt hela våren, är Alfons bra igen. Jag frågar om han har ont i magen och har försäkrar mig att det är helt borta. Detta är första gången jag ber honom att komma och sitta still i mitt knä. Jag ber honom att sluta vara glad och leka. Jag känner på mig att det är någonting. Jag vet att det är något de måste hjälpa oss med.
I min värld finns ingen cancer.
De kommer fram till förstoppning. "Det är mycket avföring i tarmen. Den är hård och det sitter hela vägen upp vid revbenen." Jag inbillar mig en Alfons med stomipåse. Jag tänker att förstoppningen har förstört tarmen.
Han blir inskriven på utredningsavdelningen två trappor upp. Vi tar hissen upp. Alfons får lavemang. Det ger inget resultat. Vi tar hissen ner. Cyklar hem. Vi ska vara tillbaka imorgonbitti för ännu ett lavemang.
I min värld finns ingen cancer.
7 juli 2005.
Strax innan lunch.
Telefonen ringer och jag svarar. Det är Christian och han berättar om Alfons; nytt lavemang men ändå inget resultat. De ska göra ett ultraljud över magen och jag suckar av lättnad. Jag tänker att "nu kommer dom att se".
Jag återgår till min nyinköpta bok: "Ro utan åror." Jag läser och Alma-Lee ligger och vilar middag. Jag väntar inte på att telefonen ska ringa. Jag väntar på att Christian och Alfons ska komma hem så att vi kan äta lunch och senare gå till Folkets Park för att åka karuseller. Läser och väntar. Väntar och läser i ungefär 40 minuter innan telefonen ringer. Det är Christian. Orden är suddiga: Alfons har en stor tumör i magen. Det är sant. Är det sant? Jag blir förbannad på honom. Jag säger åt honom att "sån´t skämtar man inte om, det var faktiskt inte roligt". Det är is i kroppen. Jag är kall. Jag fryser. Min kropp börjar okontrollerat skaka och jag tänker att det är bra att Alma-Lee sover eftersom jag inte skulle kunna hålla henne. Mina händer domnar. Jag mår illa. När vi lagt på kräks jag på golvet. Först en gång. Så igen och en tredje gång. Jag är yr. Hungrig. Förvirrad.
Vi bestämmer att jag måste komma. Läkarna vill ha ett möte med oss någon gång under eftermiddagen. Jag ringer mamma och ber henne komma ner; hon kan komma först vid 17-tiden. Mikael och Rakel kommer efter mitt samtal dit. De möter upp på sjukhuset. Jag vet inte hur länge jag då varit där.
Dagen blir lång. Vi blir informerade och ger information. Alla är trötta och förvirrade.
I min värld tar de bort tumören så att vi kan få åka hem igen. Sådär hokos-pokos.
I min värld finns ingen cancer.
Catarina
Älskade. Du ringde och skrek i telefon; Alfons har en tumör. Aldrig ska jag glömma de fasansfulla ord du sa och den is mitt inre frös till. Jag gick upp, från köket och barnen, tänkte gång på gång; det måste vara nåt fel, det kan inte stämma, det måste blivit nåt fel. Än idag är det just det jag känner, kräkfärdig, det måste blivit nåt fel...Det är så djävla fel. Och jag är så djävla ledesn över att ni inte får ha Alfons varmt sovande hos er och att han inte finns och att mina ord aldrig räcker till. Kvällen Ebba sov hos mormor och Hannes hos farmor och farfar var tomheten enorm och ändå visste jag var de fanns. Jag grät många tårar för er den kvällen. Ring om du behöver. Jag älskar dig oändligt.
Jag beundrar dig och din familj, för att du och Christian orkar att skriva om det, att vi får läsa om det och hur hemskt det är. Det är så orättvist och fel, det ska inte vara på det här sättet.
Kramar till er allihopa
All min styrka och kärlek och värme till er alla fem, genom en sommarnatt där regnet som så ofta, faller. Och mina tankar till er och Alfons.
Min värld rämnade då, där på perrongen i Malmö stationshus när du sa att ALfons hade en stor tumör i magen. Jag kommer precis ihåg hur det var när du berättade Catarina, vad som var fel med Alfons. Hur jag grät, att tårarna rann men jag var tvungen att koncentrera mig på det du berättade. Att du grät så mycket och pratade och pratade, att jag tänkte att jag var tvungen att vänta med att gråta tills vi hade lagt på, för att jag inte skulle kunna sluta och jag ville verkligen höra vad du hade att säga.
Just då, där vid bussen, så kändes det så stort, främmande och farligt och att en så fin liten oskyldig ungen som Alfons inte skulle kunna drabbas av något sådant och kunna överleva. Jag trodde inte att han skulle klara sig. Mindre än 50% lät så förskräckligt lite. Men det räckte med att träffa honom, krama honom och se vilken kämpe han var för att mitt hopp skulle komma tillbaka.
Den där dagen, sista dagen på min semester kommer jah aldrig att glömma, men det är bara just de där minutrarna från att telefonen ringer på tåget när det håller på att stanna och fram till att vi lagt på och Mattias håller om mig när jag gråter förtvivlat på busstationen. Jag vet inte om det var samma kväll, tror det, som jag kom över till er och tittade på Alfi där han sov i sin säng. Du Catarina visade hur stor tumören var och var den syntes.
Jag önskar så att jag aldrig behövt höra de där orden, få det där beskeddet. Det gör så ont i mig att tänka på er, vad ni fått genomlida sen de där dagarna som du beskriver Catarina, all förvirring, ångest, rädsla och sorg.
.
Efter den där dagen tappade jag aldrig hoppet, dels för min skull, men mest för Alfons skull. Om han skulle orka kämpa och ta sig ur cancerhelvetet så måste alla runt om kring tro på honom, på att det skulle gå! Inte ens när min hjärna registrerade de dålig värdena efter den sista stora MIBGn gav mitt hjärta upp tron på Alfons och hans styrka.
De där dagarna när det kom fram att Alfons inte skulle klara sig så var det inte så lätt att tänka längre. Jag tror att hjärnan la av, hjärtat slets sönder och en stor trötthet lade sig över mig. Det är svårt att vara arg, fast det är det jag mest vill vara, men vem kan man vara arg på? Det går ju inte. Är så trött, och de där stunderna när tröttheten blir för mycket, eller sorgen eller något annat, som gör att mitt hjärta och hjärna står helt öppet då drabbas jag av en så stark förtvivlan. En förtvivlan över att ALfons förlorade, det är så jävla fel, han skulle inte ha förlorat det slaget. Det är så orättvist! Det är så hemskt att ni, som hans föräldrar skulle behöva berätta det för honom, behöva prata med och förbereda honom inför döden.
.
Nu gråter jag bara, kan inte skriva mer. Älskar er, saknar era barn. Allihop!
Kajsa
Jag minns det som igår, och samtidigt känns det som om hundra år förflutit; hur jag var på jobbet och förberedde mig för en intervju med Kristianstadsbadet. Hur jag letade efter några papper och samtidigt rutinmässigt svarade i telefonen, som ringde trots att´jag stängt av den... Dina ord (Alfons har en tumör. I magen. Kan du komma...) nådde inte in. Jag fattade inte vad du sa. Tumör? vaddå!?! Inte heller i min värfld fanns någon cancer.
- Jo, svarade jag vagt, ännu med intervjun som det helt dominerande i mitt huvud. Jo, jag kommer när jag har avslutat en del saker här på jobbet...
Och intervjun gick bra och journalisten tog bilderoch det jag tänkte på var hur de skulle bli i tidningen... Efteråt gick jag in till min jobbarkompis Anna och sade till henne att jag nog måste gå tidigre, för du hade ringt och sagt att Alfons... Inför hennes reaktion insåg jag plötsligt allvaret, att "tumör" var något utöver det varnliga, något att få tårar i ögonen av, något som får en att stanna upp och hålla om för att trösta... Med hennes armar om mig kände jag en ilning av den skräck, som senare skulle komma att följa mig / oss genom dagar och veckor, tills den blev till vardag och tung förtvivlan.
När jag satt på bussen till Malmö ringde du, Catarina, och sade att de nog måste operera bort ena njuren... Jag minns att jag grät och samtidigt tänkte att detta ska vi klara. Hur innerligt gärna kan han inte få min njure, om den passar...
I min värld hade det inte funnits någon cancer och - trots tårarna - hade jag en naivt godtrogen bild av vad cancer var. Hur hundrafalt mycket svårare det skulle vara för honom - och för er / oss alla runtikring - hade jag inte den blekaste aning om.
Tungt styrde jag stegen mot barnkliniken i Malmö. När jag kom fram berättade ni att han skulle till Lund men att de först skulle göra en datortomografi för att se hjärnan... Rädsla och illamående.
Så minns jag de där dagarna i Malmö, innan han på måndagen skrevs in i Lund: Tunga steg, rädsla och illamående. Jag gick fram och tillbaka mellan barnkliniken och er lägenhet på Möllan... Somnade Alma, mammiga lilla Alma-Lee, i vagnen... Vi var på Citygross och handlade till Almas ettårskalas och mina ben bar mig knappt, aldrig så tunga steg som då... Och du sade bestämt, Catarina, att jo, vi ska visst fina Almas ettårsdag på lördag... Och jag tänkte du var galen, men jag höll inne med det. Det var första gången du / ni visade prov på det, som sedan burit er genom dessa två tunga år: Modet att ta tag i det som är och nämna saker vid deras rätta namn. Modet att inte blunda.
Som ni har trotsat lidande och hotande död under de här två åren: Det blev ett ettårskalas för Alma-Lee! Och det blev en Vera! Och resor, till både Lanzarote och Lalandia och Kolmården! Och det blev bröllop, så som ni ville!
I vår värld finns både livet och döden. Och under en fint smyckad kulle, med tallarnas kronor till tak, ligger en älskad liten pojke, som inte ens fick bli fem år. Hur ska man kunna fatta det???
Älskar er och tänker på er. Minns, att jag finns, alltid, även om jag har mycket just nu. Som alltid.
Kram och godnatt,
Mamma, Mormor, Svärmor
Nu känns det som att vi med cancersjuka barn gick genom samma redan innan vi fick veta sanningen. Jag är så ledsen och arg samtidigt. Min dotter hade samma problem innan vi åkte på akuten. Svullen mage, mode illa ofta, ville inte dricka flaskan och sövde jätte doligt på nätterna, vaknades hela tiden och skrek så mycket att inget kunde lugna henne. Några dagar sen fick vi besked att vårt lilla flicka har leukemi AML och livet ändrades helt och hållet. Vi hade tur att hon mår bra nu och lever vidare med oss, men aldrig ska man kunna slappna av och leva normalt igen. Jag är så rädd att cancer kommer tillbaka och tar henne från oss.
Nu i augusti bli det ett år efter vi fick veta att hon är sjuk.
Livet är så orättvist. Tänker på Er varje dag och sörjer med Er.
Lilla Alfi hoppas att du har det bra uppe i himmelen.
Kram från Danijela
Jag hittade hit till Alfons blogg när jag satt och "surfade" runt på nätet. Fastnade på en gång och har nu läst alla inläggen och följt eran resa. Den berör mig otroligt starkt! Jag har själv en lillasyster som haft cancer men under hela hennes sjukdoms period (ca 3 år) med behandlingar, operationer, och sjukhus vistelser har jag aldrig riktigt kunnat tillåtigt mig att känna. Min roll som storasyster var att stötta och uppmuntra och få henne att glömma bort sjukdomen.Efter mkt tuff behandling blev hon slutligen friskförklarad. Biverkningarna över att ha levt som hon gjort påverkar henne naturligtvis, men hon kämpar på. Jag kan inte minnas att jag grät särskilt mycket under den sjukdommsperioden. Antar att allt som jag inte tillät mig att känna då kom nu. Tårarna sprutar, snoret rinner och jag känner både sorg och glädje när jag läser era inlägg och ser bilderna. Känner igen mig mycket i era ord. Minnerna som jag förträngt kommer över mig och ja.. vet inte vad jag ska säga, tack kanske. Tack för att ni skriver och jag beundrar er verkligen. Ni är så starka! Det ni skriver betyder så otroligt mycket. Önskar er all lycka i framtiden. Stor kram från mig.
Ja, jag minns också när jag första gången fick veta det hemska. Jag kan fortfarande höra Christians röst när han säger orden: "Alfons har cancer". Och hur tomt och snurrigt allt blev när han sen var tvungen att lägga på eftersom han pratade på andra linjen. Det gick inte att fatta och det gör det nog fortfarande inte.
Grattis i efterskott på födelsedagen fina Alma! Hoppas att prickarna inte kliar för mycket. Vi firade också på din dag, min morfar fyllde 92 och Sirius blev två månader.
Hoppas få träffa er till helgen! Jag vill så gärna ha er där.
stora kramar
(inga prickar här än förresten...)
Jag vill skriva så mycket men inga ord jag kan komma på passar sig. Men jag finns här, inte långt borta. Behöver ni så finns jag, så finns VI här.
Många kramar Jennie
Varmaste och finaste tankarna.
Stora varma kramar och puss!
Hej! Mina första tankar när jag läst dina rader var att "Gud give att ingen skulle få behöva ha det på det viset." Men när jag sedan vill försöka få ner tankar och önskningar på pränt så lyckas det inte alls. Jag beundrar er, Catarina och Christian" för den styrka ni har, för ert tålamod med omvärlden, för er kärlek till varandra och era barn (alla TRE!) och för er ork att delge era tankar till oss andra som endast finns långt ute i periferin och som, ibland av en slump, läser era och Alfons sidor här i datorn. För även om jag vet att det skär i mitt innersta så kan jag ändå inte låta bli att läsa, stycke för stycke tar jag mig in i er Cyber-värld (kan man väl kalla den delen som jag kan ta mig till) och läser om er ångest, oro,förtvivlan och naturligtvis även hat till denna otäcka-djävulska sjukdom som heter cancer och som har mördat Alfons. Mitt inre darrar vid blotta tanken att det skulle lika gärna kunna ha drabbat mig och mina barn, jag tror inte jag skulle kunna vara lika modig och visa upp samma styrka som nu har gjort. Därför har ni all min beundran! Jag önskar bara att jag kunde göra något för att få hela denna verkliga mardröm ogjord, liksom jag tror att alla andra som känner er (på riktigt eller genom denna blogg) tänker och har tänkt tusentals gånger under dessa två åren. Har det verkligen inte gått längre tid, det tycks mig som om ni kämpat i evigheter mot mördarcancern. Dagligen passerar jag Alfons viloplats, tänker på honom däruppe på skeppet (kan han inte få det att sluta regna?) som seglar runt och lägger till där det passar honom och hans morfar. Har på sistone också fått nys om att det finns en liten Matilda däruppe också någonstans som kanske kan behöva lite leksällskap och vägvisning. Livet är så fruktansvärt orättvist ibland! Mina varmast tankar och kramar till er fyra i Sätaröd, Eva. PS. Var vattnet i Bosarpssjön inte kallt? DS.
Catarina. Så läser jag igen, ryser; "...under en fint smyckad kulle, med tallarnas kronor till tak, ligger en älskad liten pojke, som inte ens fick bli fem år". Illamåendet, mardrömmen kommer tillbaka efter att panikartat försökt hålla den borta sedan den andra mars. Det sägs att man inte riktigt kan förstå att någon dött förrän efter ett år och en dag, när alla födelsedagar, högtider och dödsdagen passerat en gång. Det ligger väl något i det, men det ligger ännu mer i det som du gjort inatt. Att klara av att ta fram de dagarna där detta helvete började. Att höra Alfons röst ur din mobil och veta att den låter precis likadant i mitt huvud varje dag var ljuvligt och förfärligt, att veta att han inte kommer tillbaka är obegripligt. Älskar dig så, du som är så utsatt för omänskliga prövningar i detta jordeliv. Stor kram Malin
Jag gråter... detta är så fruktansvärt... Lilla söta vackra Alfons
Varför varför varför
När jag städade ur skafferihyllan härom dagen hittade jag en liten lapp som kilat sig fast bak ena hyllplanet. På den stod det "neuroblastom -- i autonoma nervstystemet".
Jag minns när jag skrev den. Och att jag var tvungen att skriva för att jag inte hade något som helst att hänga upp det nya ordet på. Jag tror jag skrev "autonoma nervsystemet" för att jag ju faktiskt vet vad det är, för att få ordet "neuroblastom" att ta en plats i något som jag åtminstone visste vad det innebar.
Nu vet vi allihop - med stor sorg och i stor förtvivlan - vad neuroblastom i autonoma nervsystemet kan vara. Och vad det blev för Alfi. Vår allra käraste Alfi.
Kärlek.
/Jessica
Brukar kika in hos er o hoppas att allt e så bra det bara går!
Ja vet hur det där första samtalet va! Att bara höra att någon säger att ens barn har cancer!!
Näää det kan inte va sant! Vi va ju på Vård centralen dagen innan o dom sa att det va förstoppning! Men det visade sig vara en högrisk med njurtumör som spridit sig till lungorna!
Våra fina barn!
Massa kramar från Karolina (mamma till Felicia på avd 64:a)
Just nu finns det inga ord inom mig! Tycker att ni är enormt starka som orkar delge oss era svåra minnen.
Önskar att jag kunde krama er personligen någon gång- det är ni värda. Ni som är en fin familj. Jag tänker på er ofta!
Finns helt plötsligt inga ord när jag så gärna vill skriva.
Jag tänker på er varje dag ... kollar bloggen varje dag, ni är så starka som orkar dela med er.
Så skönt för er att ha bloggen att kunna gå tillbaka och läsa. Många kramar till er alla från en okänd Jossan
Catarina och Christian. Nu bara rinner tårarna och orden flyter bort med dem... Lille fine Alfons. Hans kamp var en sådan orättvisa från början till slut. Ni förtjänade så mycket bättre än det som drabbade er. Jag blir verkligen väldigt ledsen för er skull.
Kära alla ni - visst minns vi - men vill egentligen inte - nyss hemkomna efter några dagars ledighet - ett samtal - ruggigt, kallt och isigt kylande - det värsta av allt - ille Alfons är sjuk- lite procents chans - vad ska hända - hur klarar vi honom. Christian hade lång utläggning att det finns forskningar som de går efter och kanske....
Det var fruktansvärt... Stackars lille Alfons vad
du skulle gå igenom, en liten pojke - vad du måste ha varit rädd, vi var fruktansvärt rädda ...
Mitt i allt eländet flyttade ni från Ystadgatan. Jag tog på mig det digra jobbet att städa er stora lägenhet- för att ni skulle slippa "grovjobbet" - där stod jag och packade ner era grejor. Så konstig känsla man får -precis som när min mor dog - allt i en låda - sen är det slut. Men då mitt i allt - fanns en låda - då brast jag helt - Catarina du hade klippt av Alfons hans fina hår och lagt i en liten ask med datum på när du klippte av det. Jag packade och grät, det var grymt hans små ljusa lockar i en liten ask. Vi saknar våra käta barnbarn så mycket.
Farmor
detta var ett av de mest gripande inlägg du gjort.
stor kram till dig C.
/du vet vem jag är
I natt önskar jag så att det hade fått fortsätta som du skrev Catarina." I min fanns ingen cancer"... Önskar att det inte fanns någon cancer överhuvudtaget. Att ni och alla andra fått leva ett liv utan det stora tomrummet i hjärtat. Många många tankar genom natten, mia
vad jag beundrar er hela din familj...
många varma kramar linda
Varma tankar och kramar till er som vanligt, idag genom tårar. Det är så orättvist!
Oj vad det var jobbigt att läsa... Men självklart värre att uppleva.
Varför finns denna hemska sjukdom ??
En stor kram till Alla som finns och fanns runt Alfons och hans älskade Familj.
Nej, just det: bara inte cancer. Ordet hade inte ens svävat förbi i min tanke. Och världen rasade. Som Magdalenas mamma skrev: den där första upplevelsen är så lika för oss. Hur marken dras undan fötterna. Och sen alla tankar på om man kunde reagerat tidigare. Hur kunde vi inte förstå att det var allvar? Och sen, hur allt passade in. Vaknätter, trötthet, blekhet...
Det är så förbannat att det blev så här. Vad jag önskar att Alfons också fick upptäcka allt som frisk igen. Nu blev det inte så. Lille, lille Alfons.
Jag vet att ni tar hand om er. Vi skickar våra tankar.
Kram,
Anna
Du skriver och förklarar på ett sätt som jag känner så väl igen. "I min värld finns ingen cancer". Men tyvärr...vissa hamnar just i denna världen, så fruktansvärt så att det går inte att beskriva. Det finaste, det bästa man kan göra är precis det ni gjort. Fortsatt att leva och göra allt fint ni kunnat och gör. Jag beundrar er för er styrka och er sätt att se på liv och död.
Kram från mig
Det du skrivit är väldigt fint skrivet, det går kalla kårar längst min rygg och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Detta med att "I min värld finns ingen cancer" tror jag vi som har/är drabbade alla kan skriva under på. Man står så handfallen och allt rasar för en. Jag har läst och följt Er under lång tid men har kanske inte skrivit så många inlägg i bloggen.
Krama om Era barn och ta hand om varandra.
Nej, cancer ska inte finnas i någon människas värld. Varför ska den det? Varför ska man behöva tänka att någon nära och kära kan bli drabbad av det? Eller en själv...
En av mina mostrar hade cancer i magen för många år sedan, då fattade jag inte allvaret. Hon mår bra idag. Min faster fick diagnosen cancer i levern för ca 4,5 mån sedan. Hon gick bort för 1 mån sedan. Men hon hade ju hunnit leva ett ganska långt liv. Men ett barn, det finns ingen acceptans för att ett barn ska behöva genomgå all smärta och sorg som Alfons och andra små barn har fått göra.
När jag första gången läste här på er blogg kände jag er inte alls. Jag visste att det fanns en pojke på Zackarias dagis som hade fått ett återfall i en svår typ av cancer, men jag förstod inte allvaret förrän jag läst allt ni skrivet. Och kanske egentligen inte då heller. Ingen vill väl inse att ett litet barn kanske inte ska få finnas hos oss här??!! När jag såg er på dagis ville jag så gärna försöka säga något "klokt" och stödjande, men istället så var hjärnan som bortblåst - man blev helt förstummad. Hade inte ni varit så spontana och härliga hade jag kanske än idag inte "vågat" säga något till er. Varför blir man så rädd och feg när det är något som man inte är van vid??
När Jockes mamma fick veta att Alfons gått bort sa hon att det hade varit mer rättvist att hennes pappa (som då varit dålig ganska länge - mycket pga hög ålder) fått gå bort och att Alfons fått leva sitt liv. Hur sker selekteringen egentligen??
Det känns skönt att läsa alla inlägg här och veta att ni har jättegoa vänner och släktingar som stöttar er!
Kramar Annelie
Pussar o kramar i hast. Ja och så lite varmaste förstås. Ska i väg till jobbat efter lunch bestående av en hårdbrödmacka. Usch vad jag slarvar.
Tänker på er! Hoppas vattkoppan har blivit bra. Min ros håller nog på att vissna. Hurra!
Vad finns att säga. Ni är fantastiska. Djävla djävla cancer.
Tiden är konstig, två år låter så kort och det är svårt att förstå hur mycket som kan hända på två korta år. Hur de för er måste ha gått aldeles för fort och samtidigt segat sig fram. Kram!
Vet du att jag gråter när jag läser det här. Har läst många, många inlägg på bloggen nu, och ni är så starka som skriver om det.
Den 7 juli sitter som ett datum i mitt huvud. Det datumet 2000 begravdes min kusin som omkom i en trafikolycka som 21-åring den 3 juli. På grund av den händelsen och på grund av en stor operation jag gick igenom för fyra månader sedan, har jag väldigt lätt att ta till mig och beröras av andras berättelser. Min sjukhusvistelse och alla turer hit och dit gör att jag så lätt lever mig i andras öden. Och jag bloggar också om det, om min operation och allt kring den. (http://skolios.blogspot.com)
Det är långt, långt, långtifrån det ni genomgått och genomgår med Alfons, men själva bloggandet... Att ni bloggar tror jag är jättejätteviktigt. Man får ur sig väldigt mycket funderingar och det är till stor hjälp för andra som genomgår samma sak.
Jag finner inte tillräckligt många ord, men massor av styrkekramar till er!!
Tomt i huvudet, som vanligt. Jag tänker inte ens försöka skriva, det blir bara raderat till slut. Känslor jag inte kan beskriva... jag hoppas och tror att ni vet hur och vad de är. Tänker på er gör jag såklart, så helt tomt är det inte.
Puss och kram Jennie
Varmaste och godnatt.
Fina tankar och stora kramar.
Pussa på Alma-Lee från mig!
Tårarna rinner nerför mina kinder när jag läser ditt inlägg Catarina. Det känns så länge sedan men ändå så nära. Minns att jag träffade Christian och barnen några dagar innan sjukhusbesöket och han berättade att Alfons var dålig och vi suckade -igen, stackars Alfons som hade ont i magen och var trött så ofta. Ingen kunde väl ana odjuret som växte i hans kropp. Och när ni berättade, hur overkligt det var och hur självklart det var att han skulle klara sig, övervinna inkräktaren och nu, två år senare så finns han inte längre, fysiskt,med oss längre. Det är så oerhört svårt att förstå och jag är skakad av er styrka. Ta hand om er, många kramar!
Hej Familjen Löv!
Jag tänker på er alltid, det är så hemskt att det inte finns några ord. Kramar Elisabet
Jag har läst ditt inlägg flera gånger och jag försöker hitta några ord att skriva, men det finns helt enkelt inga.
Du är så väldigt bra på att skriva och att uttrycka dina känslor. Det är så svårt att förstå hur ni har det och vilken smärta ni går igenom.
Ni finns ofta i mina tankar.
God morgon familjen!
Ville bara säga att jag älskar er.
Pusspuss och kram
Du skriver så himla fint Catarina, och detsamma gäller Kajsa och mormor.
Jag tänker på er familj ofta! Stora kramar!
Hej så här på tisdagskvällen... skickar mina tankar på detta sätt. Jag vill göra mer men jag respekterar och avvaktar. Förstår till fullo (nej, det gör jag såklart inte).
Jag, Tilda och Oskar var hos Alfons idag och sjöng Sjörövar-Fabbe. Det är verkligen som du sagt Catarina; Alma pratar mycket om Alfons, även med Tilda. Hon i sin tur pratar mer och mer om honom och undrar och grubblar. Aldrig blir väl hennes varför-frågor så "rätt" som då. Det ena varför föder nästa, för det kan man fråga sig tills man storknar.
Saknar er, puss och kram Jennie
Jag hittade denna blogg så sent som ikväll. Och från 21 någonting har jag bara sträckläst hela bloggen. Och gråtit. Gråtit för att det är så orättvist. Min lillasyster fick beskedet i oktober förra året; hon hade cancer. Så jag kan förstå lite. Hur det är. Att hjälplöst bara hoppas att det funkar, att medicinen slår bort cancern. Leukemi hade hon. Hon har varit så deprimerad, och när hennes lungor kollapsade var det illa. Idag mår min älsklingssyster bra och hennes huvud har nu blivit lurvigt igen av allt hår som växer så snabbt. Och jag kan inte ens tänka på hur det skulle vara att förlora henne, min finaste syster.
Jag tycker att ni har så söta barn och jag önskar er all lycka i framtiden.
Varmaste o godnatt. Känns som om jag jobbat hela dagen till nu. Men, men turisterna måste ju ha sitt.
Stora varma kramar och finaste tankar.
Kärlek!!!
Hela familjen Lööv, vad jag tänker på er varje dag.Många kramar i regnet.
Varmaste! Åter en dag med bullar och hungriga turister. Jobbigt, men roligt. Sol i dag.
Tänker på er med stor värme och kärlek. Hälsa Alma-Lee att jag tänker på henne varje dag när jag mockar.
Stora varma nattkramar! Puss!
Hej vänner! Kul att träffa er både igår och idag. Och allra mest; vilken energikick att se Tilda och Alma busa ikväll. Vilka skratt från två tokstollar! Sköt om er, vi hörs.
Kram Jennie
Tänker på er mycket och ofta!
Många styrke kramar till er. Ni berör så mångas liv så ni kan nog inte ana hur mycket.....
Varmaste o puss o kram på morgonkulan.
Snart ledig i två dar. Hurra!!!
Pussa flickorna dom små söta från mig och massor med finaste och vackraste tankar från mig till er.
Bara några tankar till er... Jag hoppas vi ses imorgon. Tills dess; sköt om er!
Godnatt och kram Jennie
Det är så gripande att läsa dina rader Catarina. Jag tänker på Alfons varje gång jag kör förbi Möllan och tänker att här har du Alfons och din familj levt lycklig innan en ohygglig verklighet kom ifatt på ett grymt vis. Precis som du beskriver Catarina så var det väl helt naturligt att planera för att ge sig iväg till folkets park en varm dag i juli 2005, istället bar det iväg till sjukhuset för konsultation kring tumörbehandling. vilken overklig tanke.
Jag fortsätter att följa denna fantastiska hemsida och har lärt mig att ta vara mer på varje dag. Jag ser så mycket i min vardag som jag tycker symboliserar lille Alfons i form av mod och styrka, han finns med i många sammanhang även för många av oss som inte känner er familj. sköt om er.
Du skriver så fantastiskt vackert, och idag var det omöjligt att hålla tårarna borta. Jag är så ledsen över att ni inte får ha er vackra son hos er.
Puss o kram o varmaste!
i min värld finns det INTE sjuka BARN!! dom har inte gjort något..deras liv har nyss börjat..
www.majazippert.blogg.se
Det är snart exact ett år sedan som jag hittade till Alfons blogg. Jag minns att jag grät då. Jag minns att jag ringde till en vän jag hade, som också hade Neuroblastom som liten. Sedan dess har jag följt bloggen.. Ibland skrattat, ibland gråtit.
Ni är otroligt starka! Allihopa. Även Alfons.
Jag hoppas att jag får läsa en bok av er. Om Alfons fantastiska dagar på jorden.
O All lycka till er o eran familj!
Varmaste! Dagarna bara rusar iväg. Hinner ingenting så här på sommaren. Baka, baka och le mot folk. Men det är roligt. (Sade hon med ett ansträngt leende på läpparna)
Tänker så mycket på er och mest på Alma-Lee. Tala om för henne att jag finns här och att hon finns i mitt hjärta.Hoppas ni får fint kalasväder på lördag. Måste väl sluta regna nån gång.
Stora varma tankar och stora fina kramar. Slår en pling endera dagen.
Puss o kram till er alla!
I Er värld fanns cancern och tog Alfons liv
i många av oas andras liv pratas det bara om den
vi vet inte så mycket, vi vet inte så mycket lidande
och sorg den för med sig! Jag drömmer om en värld utan cancer och att alla barn får växa upp och vara friska.
Så till Er alla här, skänk så mycket Ni kan till Barn-cancerfonden och/eller Cancerfonden, till vilka insamlingar det är spelar ingen roll, bara forskningen löser denna hemska gåta/gåtor. Låt ingen mamma och pappa få ett sådant besked mer, fast tyvärr kommer många att få det innan forkningen når sitt mål men utan allas vårt stöd, så kommer cancern att skörda och skörda liv efter liv.
Låt Alfons minne leva och skänk pengar, forkning är en mycket dyrbar historia och man kan ju tycka att staten skulle/borde stå för den men tyvärr är det inte så! Jag blir så oerhört ledsen över alla Alfons och Stinor och .......
Genom att skänka och stödja forskningen visar vi också att Alfons betydde något inte bara för familjen utan för alla som kommit att följa denna så tragiska, så tragiska blogg men ändå skriven så oerhört vackert!
Det är så lätt att vi rycks med och sedan går livet vidare men låt oss samla oss kring cancern och hjälpas åt på alla sätt vi kan för att den inte ska få ta våra barns eller någras liv!
Jag beundrar Er styrka, undrar många gånger om jag själv skulle klarat vad Ni gått igenom men man har inget val men smärtan måste vara outhärdlig och jag kan inte ens tänka mig den, hur jag än försöker. Jag kan ej heller skriva några tröstens ord hur jag än försöker för vad ska jag skriva? Jag kan bara skriva att vi tillsammans måste hjälpas åt så att det inte blir fler Alfons och fler...........
NU är jag äntligen tillbaka i Skåne! Vi ses snart, älskade vänner och familj! Som jag ska kram och pussa på er!!! Kärlek till er allihop!
K
Nu har jag läst det här inlägget varje dag sen du skrev det..har påbörjat en kommentar varje gång men inte hittat rätt ord att skriva..Har väl inte hittat orden nu heller men jag skriver några ord ändå..Du/ni skriver så vackert om någonting så svårt..Ni berör verkligen med era ord..Kram Louise..
Catarina, jag har en sån fin bild på näthinnan. Vi möts i korsningen N.Skolg/Spångatan. Jag hade nog hämtat Rio från dagis och du kom gående med Alfons och Alma sittandes mittemot varandra i en liggvagn. Vad mysigt dom har det, minns jag att jag tänkte. Ni strålade alla tre i nyklippta korta luggar. Rio smög på Alfons bakom mitt ben och du och jag pratade nästan i munnen på varandra om att vi hade köpt hus ute på landet.
Nästa gång vi pratade med varandra var på telefon, när du ringde, från er renoveringsyra till vår och berättade att det var sant det som jag redan hört, att det var en dum tumör inuti i Alfons och att chansen för honom att överleva var oviss men självklar såklart. Det var ju Alfons vi pratade om. Glada, spralliga, rosenkindade buspojken. Är det nån som skulle klara det så var det han. Han ser ju så frisk ut. Och stark.
Inte en dag har gått utan att vi tänker på er!
Kramar i sommar från Janina med familj