Söndagen den 29 juli. Om promenad till Alfons.
Igår promenerade vi ner till Alfons. Vi gick längs med gamla järnvägen och båda barnen fick åka vagn. Det blev fint väder och vi hade packat med lite fika och muta i form av banan. 
Alma-Lee fick äta sitt lördagsgodis på vägen ner och valde nogrannt ut tre bitar till Alfons också.
Vi stannade på järnvägsbron för att läsa tidning och kasta stenar i vattnet. Det är ett sådant lugn längs med järnvägen. Så få bilar, människor och hus. Destomer natur, lugn och ro. Jag går med nöje de nästan sex kilometerna till Alfons istället för att köra bil. Dessutom kommer vi ut och gör någonting, hittar svamp och massor med björnbär.
Väl framme hos Alfons hittade vi en ny liten sjörövargubbe på plats. Tack Jennie och Magnus för den. Alfons hade säkert tyckt om den. Vi planterade om och gjorde fint. Efter allt regnande så blir allt väldigt jordigt.
Alfons plats innan omplanteringen, fortfarande något upphöjd.
Alfons plats efter omplanteringen och borttagning av jord.
Jag har fått förlika mig med att vi måste så gräs där jorden syns nu. Förlika mig med tanken på att de kommer att köra med en gräsklippare där han ligger begravd. Som om det vore vilket gräs som helst. Det är ett öppet sår inom mig och för mig har det såret hela tiden symboliserats i form av den nakna jorden hos Alfons.
Men nu ska där växa gräs. Han gillade ju gräs. Jag älskar gräs. Jag ska ligga där hos honom när såret blöder som värst. Då är jag som närmast honom.
Catarina
Det ändras på graven. Det är nästan så att jag inte känner igen den trots att det bara är lite drygt en månad sedan vi var där! Det känns vemodigt. Det var ju inte den typen av förändringar som man tänkt att man skulle behöva följa. Barn som växer och andra förändringar räknar man med, det är naturligt. Men det finns inget naturligt med att se en gravplats förändras istället för att se ett barn växa upp. Det gör bara inte det.
Jag och barnen åker till mormor nästa vecka, men vi ringer veckan därpå och kanske kommer upp om det passar. Luna har förresten beställt en lillasyster som ska heta Alma. :-)
kram till er
Varmaste mina vänner. Fina bilder. Och vad stor Vera har blivit. Gott med björnbär, det finns inte här uppe tyvärr.
Tänker på er och kramar i tankarna.
Puss!
Christian och Catarina, älskvärda fina människor. Jag gråter så jag skakar när jag läser vad som hänt er det senaste halvåret. Det var Miia (som ni bytte lägenhet med på Möllan) som undrade hur det var med er och Alfons som gjorde mig påmind om att jag faktiskt inte visste om hur ni hade det. Sen kom jag ihåg bloggen här och i går kväll började jag läsa. Det gjorde ont i mig att följa er smärta och livet kändes plötsligt orättvist. När jag sedan satt på min systers veranda tillsammans med en katt, en kanin och ett får och lyssnade på regnet gick mina tankar hela kvällen till er. Underbara fina människor, jag önskar att ni sluppit allt detta och att den jävla cancern aldrig kommit in i er värld.
Hej!
Åhh vad glad ja blev när du skrivit till mig!
Vi kommer ja att vara på avdelnigen nu 5 veckor framör! Så jaghoppas verkligen att få träffa på er :-)
Så fin Alfons grav blev!
Kramar Karolina m Felicia
Hej fina familjen!
Det ser ut som ni haft en skön promenad.
Det var så länge sedan jag var hos Alfons, men när jag ser bilderna på graven känner jag att jag vill dit, snart. Bara vara där lite.
Massa kramar till er
Jättefina bilder!
Kram
Varmaste till natten.
Vackra tankar och stora kramar.
Puss!
Vad underbart fint ni gjort det.. Cola sjörövargrejer han har.. Sköt om er.
Vad fint Alfons har på sin grav, tänker på er och tänker på Alfons varje gång jag snurrar på mitt HOPE halsband.
Hej vänner, så fint det blivit (och alltid varit) hos Alfons. Tilda sa tydligt men lite förläget "varsågod Alfons" när hon satte sjörövaren på plats, hon vet så väl att det är där han är och brukar vinka och säga "hej Alfons" när vi åker där förbi.
Snart måste vi ses igen, tycker jag.
Puss och kram Jennie
...kanske på en da capo på promenaden längs gamla järnvägen. Det är nåt visst med att gå på gamla banvallar, tycker jag och det är nåt visst med er så det passar ju alldeles utmärkt. Puss! Jennie
Vad fina bilder ni tagit.
Stora kramar till hela familjen!
Vill bara ge er den största kramen... Saknar ord just nu ****KRAM****
Vill bara säga jag följer er och lider med er saknad av Alfons. Kram.
plötsligt bubblar alfred i leken med nya kompisen: "vet du vad ett ärr är? det är som en glad mun som man har på magen. alfons har ett ärr på magen". ofta, och alltid med glädje finns alfons i hans lek. kramar!
vi har varit i tjolaho landet där man kan äta germknödel och se fina höga berg med massor av snö på.....Vi fann en oerhört vacker mega gammal kyrka där vi gick in och njöt av allt det vackra som fanns där(ojdå låter som om jag är kristen)...Vi tände som alltid vid de vackraste platser vi besöker ett ljus för Alfons så när han seglar omkring kan han dyka ner och kika lite och se om det är något att ha....
När jag läser eran blogg förundras jag var gång av er styrka. Er styrka att leva med och ändå utan ert underbarn.....Ni är otroliga och jag tror innerligt att er Alfons seglar omkring i det stora blå med en oerhörd stolthet i sig, dvs stoltheten att ha er som föräldrar.....
maria
Varmaste. I dag har det mullrat ordentligt. Då skulle ni varit här, ni åskälskare. Men i dag var jag inte så rädd faktiskt.
Många fina tankar och kärlek.
Det blev en tur till IKEA idag, liksom många andra också hade valt att göra... Men det var mysigt.
Tänker på er tills vi ses. Det är lite mycket nu, som ni vet, men nån gång ska vi få ihop det.
Kram och godnatt
Jennie
Jag vill att ni ska veta att jag ofta tänker på er. Vi ses snart och det ser jag fram emot!
Kramar
Saknar ord just nu. Tänker på er och läser er blogg ofta. Ni är verkligen starka! Jag förstår dig verkligen det du skriver om gräset!
Åter igen säger jag: tack för de fina bilder! De berör!
Må så gott och var rädda om varandra!
Kramar
jag älskar almas letaigodispåsenblick! jag älskar förstås henne också, och hela hennes familj.
kramar
Jag önskar att jag skulle finna orden. Ord som berättar att ni och Alfons lär mig glädje och tacksamhet varje dag. Att jag gråter så många tårar varje gång jag läser här, och önskar att det kanske, kanske kan lätta er sorg för en sekund.
/K