Onsdagen den 30 maj. Om Lund och Möllan.
Bilderna på Alfons under hans sista dagar i livet och när döden kom, är framkallade och ligger i en prydlig hög på köksbordet, redo att packas ner i väskan. Vi vill visa för Dr. Ingrid och kontaktsyster Anna på avdelningen, om hur livet snabbt försvann ur Alfons. Jag har tittat på bilderna säkert hundra gånger när de bara funnits på datorn, men att få dom i min hand blev så oerhört konkret.
Nu, snart tre månader efter Alfons död, kan jag börja inse att han faktiskt tynade bort. Hur döden kan vara så nära, alldeles intill i så många dagar. Så häpnas jag över livet och hur starkt det är! Hur stark Alfons var, under en så lång och många gånger mycket svår tid. Att man till trots lever sålänge det finns liv och när man tar sitt sista andetag så finns döden där för att ta vid. Döden är inget hot. För Alfons var den en befrielse, oavsett hur mycket jag ibland kan uttrycka mitt förakt gentemot den. Det är så oerhört svårt att förstå att det är så definitivt.
Idag har jag varit i Malmö med en ny, mycket varm och god vän. Efter ett antal timmar på IKEA ville jag visa var Alfons är född, berätta och visa vårt "gamla" liv. Livet där en 2-årig Alfons jagade duvor över torget och köpte sesambröd på Nansis bageri på Simrishamnsgatan i Malmö. Livet som innebar långa cykelutflykter till stadens alla hörn, även med en höggravid mamma med Alma-Lee i magen. Livet där en fin Alfons inte ville gå och lägga sig förren han knackat i väggen till grannen Margareta varpå dom öppnade sina dörrar för varandra och sa ett blygt och kärleksfullt godnatt. Livet som gav oss njutning genom Alfons och Alfreds skratt och bus. Livet där alla våra vänner fanns runt oss och vi bland dem.
Också grannarna i den lilla Thailändska affären Krung Themp under vår lägenhet med fransk balkong. Alfons låg, satt och hoppade ovanför deras huvuden och skrek alltid så hjärtligt och kaxigt till dom; hallå grannarna och grannarna var är ni? Så kastade dom glassar till varanda och Alfons fick alltid mer godis än var hans föräldrar tillät.
Idag var jag åter i den lilla affären. Idag utan Alfons och inför deras frågor hur har det gått? Det var tungt idag. Mycket tungt. Mycket tomt. Med en stor sorg i mig körde jag sen från stan.
Catarina
Christian, Alfons, Catarina och Alma-Lee.
Nyförlovade. Nyhusägare. Vår gård på Ystadsgatan, Möllan, Malmö. Fotot taget den 9 juli 2005.
Två dagar senare läggs Alfons och vi in på avd.64 i Lund.
Vi igen...
Fina killarna... Kärlek!
Och en klassisk bild såklart... Christian, Alfons, Alma-Lee och Catarina.
Tårarna rinner inför er sorg... Så underbara foton, från en vad jag förstår lycklig tid. Saknade måste vara så oerhörd, till och med vi okända på andra sidan datorn känner den som en stor klump i magen och kramp i hjärtat. Tänker på er varje dag, ibland mer ibland mindre, och fylls av en stor sorg över att ni inte kan vara tillsammans, och tacksamhet över min familjsom finns runt mig. Lycka till imorgon, hoppas att det blir såsom ni önskar. Många tankar genom natten, mia.
Ibland gör det så ont. När minnena dränks i saknad och den där ljuva alfonsrösten helt försvunnit ur tankarna. Stereon spelar sång till friheten, och det känns som om det var igår vi satt där i kyrkan och lyssnade till Wiehes röst. Jag har vaga minnen från den dagen; någonting om blommor, tårar och ljummet kaffe. Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka, insupa varje ögonblick jag haft med Alfons. Varje gång vi lekte på gården, badade i badkaret, matade duvorna på möllan. Hur jag saknar den tiden, hur jag saknar honom, vår fina kille... Och jag saknar er, fina ni.
Om och om igen har jag i natt spelat Mikael Wiehes och Björn Afzelius' Sång till friheten... Om och om igen har jag återupplevt Alfons' begravning... Hans sista tid...
Att han dog... Jag kan inte acceptera det! Jag ser honom hans plats i raden
av kusiner som jagar varandra genom födelsedagskalasen i familen, jag hör hans stämma i kören av kusiner, jag ser honom i Vera, så otroligt lik sin storebror...
Älskade Catarina och Christian... det finaste och det dyraste, blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror, mina händer och mitt hjärta.... Friheten är ditt vackra namna...Framtiden borde vara ditt ansvar...
Om du hade fått leva... du skulle ha sovit över hos din mormor, badat i mitt badkar, lekt på min balkong, gått med mig under röda förstamajfanor, vi skulle ha talat om framtiden, om solidaritet och rättvisa och kamnp...
Alfi-Alfonso, du är det dyraste i världen... Jag har blivit stum, måste låna ord av andra för att uttrycka det jag innerst känner.
Tag emot mina ord, tag mina händer, varhelst du befinner dig... Innerligen önskar jag, mot allt förnuft, att du kan ta emot mina utsträckta händer...min kärlek... att du nu är med Gunnar, min - genom all smärta - älskade pappa. Hos honom kan du vara trygg. Och dín mormor kan vara trygg i det, för han representertar för mig K Ä R L E K E N, så som jag försökt att föra den vidare till mina barn - och därmed mina barnbarn... Genom all smärta - vad annat är lvet ---
Nära står vi varandra, låt oss fortsätta med det, tillsammans, inför de nya svårigheter som tornar upp sig... Alfons ville livet - länge kämpade han emot det omöjliga. Låt oss fortsätta hans kamp... trotsa döden där det är möjligt - han hade gillat det! - Låt oss - i trots
mot döden - leva - tillsamman, alla mina kära barn och barnbarn och svärsöner och ex... Jag älskar er alla och vill--- livet, glädjen, gemenskapen....
Det är något speciellt med er, som får mig som inte känner er, att ofta ofta vandra iväg i tankarna till Sätaröd.
Varma kramar och tankar till er, finfina familjen Löv.
Ord känns överflödiga just nu men jag skickar massor av kramar till er alla!
DÄR!! i bilden på christian och alfons. där är den alfons som finns i mitt hjärta. utan cancer. utan sjukhus. bara pojke med spring i benen och skratt i blicken. älskade lillbarnet, jag vill bara skrika "kom tillbaka"!! jag förstår inte... nån måste ju bara stoppa tiden och ge tillbaka dig för det här är inte verkligt. så här får det inte gå till!! det är bara inte rätt.hur kan tiden fortsätta gå när det har blivit fel?
Vilka otroligt fina bilder på en fin Alfons och en fin familj. För mig som inte känner er känns det ofattbart att han inte finns kvar, hur ska det inte då kännas för er? Det går inte att föreställa sig.
Hoppas ni får en bra dag i Lund idag. Jag ska tänka på er. Jag ser bort till sjukhuset härifrån mitt jobb i Lund, så ni är inte långt borta!
Många kramar
Catarina & Christian
I veckan har jag varit i Stockholm.Igår satt
jag på ett stojigt och stökigt Debaser vid Slussen, inbegripen i ett samtal med en väns vän, som jag träffade för första gången. Han plockade av en händelse upp en plastkasse med ballongdjur, som han gjort och berättade att han övade inför när sommaren då han ska jobba som pirat på TT-färjorna i Trelleborg.
Det var som om det plötsligt blev paus, uteserveringen blev stilla och alla andra färger försvann utan hans, och ballongdjuren. Jag bad honom säga det där en gång till, och han upprepade.
Jag tog det som ett tecken, berättade om er och om Alfons, och undrade om han inte skulle vilja pirata på sjukhuset i Lund, till Alfies minne. Catarina, han blev jätteglad, superrörd, och ville också ta med sig en piratkompis för att underhålla barnen. Det var så fantastiskt att se att Alfie inte bara rör vid mig varje dag, utan att också se honom röra vid en pirat i Stockholm. Vi kom även överens att Antipiratbyrån var alla piraters största fiende.
Snälla, kan vi inte ordna en piratdag för alla fina piratbarn, både de som är här, och de som är med sina morfäder?
Kramar, många
Hanin från Ung Vänster
Hej.
Det är verkligen så avgrundslöst sorgligt.
.. tänkte skriva något mer men hittar inga ord...
Jag saknar er mycket!
Ni får ta med Alma-Lee och Vera till bosarpsjön nu när sommaren är här.
Kärlek och massor med varma kramar och tankar. Ni finns alltid med mig! Alla fem!
Puss!
Många, mångar kramar och tankar till er alla!
Du skriver så fint Catarina! Och så fina bilder!
Jag tänker på er, ofta och mycket. Även då en B-uppsats om Sverigedemokraterna tog upp det mesta av min hjärnkapacitet. :)
Stora kramar till er!
Ni är saknade i Malmö ska jag tala om, önskar verkligen ni bodde kvar så att man var er lite närmare. Så många fina bilder ni har lagt in. Tänker på er varje dag var jag än befinner mig i landet, världen. Tiden springer iväg men samtidigt står den stilla, för allting stannade när Alfons gick bort. Känns som det var igår vi sa farväl.
Hoppas att vi kan träffas snart, på riktigt och inte bara i mina tankar.
Kram
Therese
Hej hej! Ja, många gånger har vi konsterat hur fint ni skriver. Att lsa om er tid på Möllan gjorde mig extra berörd. Nästa gåg ni är här får du hemskt gärna ringa, jag bor ju nära torget nu för tiden. Ni är alla välkomna, det vore fint att se dig.
Jag har nummer 0739-600870.
Kram till er. Bilden på barnen som hänger upp och ner är sanslöst fin!
//Kajsa S
Vi pratade om Alfons på väg hem från Verkligheten förut. Vi pratade om hur konstigt det känns att det bara är några månader sedan han dog - så nära, men ändå så långt borta. Och vi pratade om hur fint och bra det känns att han fortfarande är en del av er familj, att han får finnas kvar för oss alla. Han bara bor där inte längre med er och vi kan inte få träffa honom, men han finns fortfarande med oss.
Vilka fina bilder, vilken fin familj.
Jag sörjer med Er.
Kramar.
Catarina!
Du har många lyckliga personer runt omkring dig, som jag tror är oerhört stolta och lyckliga över att få känna just Dig!
Du är så fantastisk, skriver så vackert om dig, din familj och erat liv... Man känner för dig och med dig, du underbara mamma!
När jag läser din blogg får man uppleva alla möjliga känslor som man bär på. Jag ser fram emot att få läsa Din bok - vad den än kommer att handla om så kommer den att bli fantastisk!
Jag har många bilder från igår i mitt huvud och det är konstigt; om jag tänker tillbaka till där vi gick igår så är det inte alls svårt för mig att se Alfons framför mig i färd med att jaga duvor eller hojta på grannen. Jag, som aldrig hann lära känna Alfons tycker mig känna honom genom era fantastiskt fina och målande beskrivningar. Det gör mig så ofantligt ont att han inte fick vara kvar hos er.
Tack för en gårdag, som jag inte ens ger mig in på att beskriva. Det klarar jag ändå inte. Men den betyder mycket för mig.
Många kramar Jennie
Varmaste! Alltså, den sista bilden är såå underbar. Tror jag ska ha den som skärmsläckare om det går för sig.
Stora kramar med mycket värme.
Puss!
F-n vad livet är orättvist!!!!
Ni finns ofta i mina tankar och jag går dagligen in och kollar på bloggen.....Ni har berört mig mycket och det intrycket sitter kvar för evigt.
Många kramar Mahlin i Asmundtorp
Vill bara ge er många stärkande kramar..
Ni uttrycker era känslor och strider med så enkelt språk, och det skär in i mig att ni levt sidanom cancern. Känt dess andetag ch puls så nära...att se Alfons innan han blev inlagd, att cancern kan vara så tätt inpå utan att synas. Catarina, jag önskar din familj en underbar sommar. Hoppas ni får avnjuta många fina sommardag i solen vid havet. Solen är en stor källa av kraft
Vackra fina familj och Vidriga fruktansvärda cancer. Jag finner trots allt någon slags förtröstan i vad du skriver Catarina - döden är egentligen inget annat än en förlängning av livet. Det är bara det att man står så ensam kvar med all sorg och saknad. Och den där glittriga buskillen på bilderna ser ju inte ut som om han ens vore i närheten av vare sig sjukdom eller död. Så lite man vet... Jag önskar er allt gott och hoppas att ni kan hämta kraft och ork från den kärleksfulla omgivning ni verkar vara välsignade med. Många varma kramar.
Också jag minns den tiden. Den glada. Besöken hos er i eran lägenhet med dem två bussiga små killarna som åt spaghetti och lekte med Alfons milliontals leksaker. Det var et barnparadis Ni hadde där uppe. Med dem två pojkarna som nådde varandra intuitivt: det var också kärlek. - Och nu är det bra minnen... Som inte behövar att ta slut. Som inte är definitiva.
Kramar och tankar ifrån mig.
Så underbara bilder, så fina ni är och så oförklarligt att det inte skulle få fortsätta att vara så. En lycklig familj och Alfons så fin och levande och glad precis som barn skall vara. Det är overkligt även för mig som inte känner er personligen, men berörts av er blogg, ert liv och era tankar.
Jag tänker ofta på er Alfons och andra barn som jag lärt känna genom bloggar - hur skört livet kan vara och hur man själv alltför ofta tar det för givet. Ni föräldrar till dessa barn är fantastiska - ni på något sätt utplånar er själva för att till 110% ta hand om era älskade barn och det är förstås så man gör som förälder helt omedvetet. Man vill ju göra allt så bra det bara går när barnen verkligen behöver en - i vardagen och i sjukdomen.
Jag hoppas ni får en fin stund i Lund i morgon.
KRAM
Idag fick jag mitt HOPE-halsband med posten. Från och med i dag kommer jag att bära det till ära och minne av alldeles speciella och fantastiska barn som kämpar och har kämpat färdigt mot denna horribla sjukdom.....Utan er blogg hade jag aldrig fått tillfälle att lära känna så fantastiska människor och hade förmodligen inte heller varit lika ödmjuk för vad livet har att erbjuda. Alfons och Noel samt deras familjer har via dess bloggar kommit att betyda mycket för mig. Mina tankar går ofta till er och jag som för er är helt okänd berättar för så många jag bara kan om HOPE halsbanden och vad vi icke drabbade kan hjälpa till med. Även om det för er del är försent så skickar vi vidare Alfons minne genom att berätta om honom och Er blogg. Tack för att ni finns där bakom min bildskärm för att öppna mina ögon och mitt hjärta!
Hälsn Mahlin i Asmundtorp
Varmaste, lite sent men i alla fall. Har ju börjat med cafeèt i dag och då kommer jag inte till datorn för morgonhälsningar. Men jag tänker på er. Mycket!
Puss på er alla.
Gråter med er. Vackra bilder, så mycket värme och glädje i dem. Tänker på er och er lilla familj även om jag inte känner er. Ni är så duktiga på att förmedla era känslor och inersta tankar. Ni verkar vara så varma, engagerade och fina människor. Ta hand om er!
Vill bara skicka några godnattkramar via blogg. Snart ska jag gå och lägga mig efter en konstig och omtumlande dag.
Ni är så fina på bilderna.
Vi hörs snart.
Många kramar Jennie
Jag bor på Möllan,
jag handlar mitt bröd på Nansis...jag har ingen aning om vilka ni är, men jag följer er och jag ser ibland Alfons på Möllan...så klart inte...men när jag läser om när ni beskriver hur det var...då ser jag honom...han betyder allt för er och ni får honom på något sätt att leva och betyda något för mig, som aldrig ensc räffat honom, som aldrig ens vetat hans existens innan han var borta...Ni är så starka i er sorg!
Tack för att jag fått tillfälle att läsa er blogg. Dela er glädje och sorg med era fantastiska barn.
Är så ledsen över Alfons öde, fruktansvärt att en sjukdom bara kan förstöra ett underbart barn.
Jag som så många andra har köpt HOPE-halsband just för att jag har fått chansen att läsa och följa många stackars sjuka barn.
Vill bara än en gång säga tack...
Stor kram Johanna
Varmaste! Mina rader försvann i går. Hmm? Tänker på er i dag som alla dagar, men den andra blir det alltid med lite extra värme. Kärlek till er alla från ett underbart och soligt Månsta.
Puss o kram!!!
surfar förbi och skickar några styrke kramar till er
Underbara fina ALfons, jag känner inte dig eller din familj, men det som dina mamma och pappa berättar om dig gör dig väldigt levande i allra högsta grad. Så rolig och påhittig, jag blir rörd till tårar. Ni är otroliga allihopa som orkar så här efteråt.
Jag tänker mycket på er!
Kram Christina på Värmdö
Jag hoppas/gissar att ni påtar lite i trädgårdslandet eller bara busar och njuter i er fantastiska trädgård. Ni finns så ofta i mina tankar och då tänker jag också hur glad och tacksam jag är att ni lyckats komma in i mitt liv!
Många kramar till hela familjen,
Jennie
Ni, familjen Löv, så långt borta i andra änden av landet.. Jag gråter med er och jag ler åt era fina minnen. Ni verkar vara en underbar familj och ha en alldelens särskilt underbar mormor.
Ni lyfter min dag.
Tack!
/Petra
Varmaste till natten. I natt drömde jag om er och vi hade såå trevligt. Tänker på er med värme och kärlek. Pussa flickorna och puss o kram till er alla.
Ett kvartal, och juni. Alfons månad.
Tre månader, och jag har fortfarande inte kommit längre än till den där sista dagen.
Tre månader, och jag stirrar mig förblindad på bilderna jag vet inte är verkliga.
Tre månader.
Det finns en film i min dator. På skärmen lever han ännu. Jag kan höra hans röst, se hans kropp och undra vad det egentligen var som hände. Hur det kunde gå så fort, och ändå så olidligt långsamt. Jag förundras över hur slutna mina ögon måste ha varit för att inte kunnat se revbenen genom huden och döden i hans ögon. Det finns ju där nu; i bilderna, i minnena, i drömmarna jag omöjligt kan sova igenom. Det finns som en tyngd i varje andetag. Varje gång vi går längs kanalen minns jag hur han såg ut och hur han skrattade längs samma väg. I varje samtal hör jag hans röst. Solstrålarna minner mig om dagarna då vi tog vägen genom pildammarna, mot ribban. Chokladbollarna på kallbadhuset, trehjulingen på innergården.
Ett kvartal, och juni. Alfons månad.
Tre månader, och jag har fortfarande inte kommit längre än till den där sista dagen.
Tre månader, och jag stirrar mig förblindad på bilderna jag vet inte är verkliga.
Tre månader.
Det finns en film i min dator. På skärmen lever han ännu. Jag kan höra hans röst, se hans kropp och undra vad det egentligen var som hände. Hur det kunde gå så fort, och ändå så olidligt långsamt. Jag förundras över hur slutna mina ögon måste ha varit för att inte kunnat se revbenen genom huden och döden i hans ögon. Det finns ju där nu; i bilderna, i minnena, i drömmarna jag omöjligt kan sova igenom. Det finns som en tyngd i varje andetag. Varje gång vi går längs kanalen minns jag hur han såg ut och hur han skrattade längs samma väg. I varje samtal hör jag hans röst. Solstrålarna minner mig om dagarna då vi tog vägen genom pildammarna, mot ribban. Chokladbollarna på kallbadhuset, trehjulingen på innergården.
Det är otroligt fina bilder av en familj vem som helst före det "omöjliga" hände. Bor ju i det området ni beskriver. Tittade upp mot den franska balkongen och tårarna kom igen... sakta rann dem. För mig har Alfons berört mig mer än någonsin. Barn bör inte få ett sådant öde. De ska ju leva, leka, skratta och busa som barn gör ibland. Kanske får Alfons oss att reflektera hur bra vi har det, samtidigt som vi bör ta vara på livet medan vi har det.
Sköt om er!
Kramar!
Så länge sen, men Ni ska veta att Ni finns i mina tankar, ofta ofta... Kramar till Er från mig i Lund
sitter och tittar på era fina bilder igen, och tänker på din vackra, starka kropp, catarina. kroppen som burit och gett liv åt tre fina barn. idag kan jag se bilderna utan att gråta. jag tror inte på gud, det vet ni. ändå kan jag inte låta bli att tänka att ni kommer att få vara tillsammans igen, allihop. det måste finnas ett sätt, för barn kan väl inte helt och fullt lämna sina mödrars kroppar. jag känner fortfarande ekot av mina barn i mig, och detsamma måste du göra. jag vet inte riktigt vad jag vill säga. jag tänker på er.
Varmaste till natten. Det var skönt att prata med dig i dag Christian.Det blir mycket bak och sånt nu så det får bli lite tätare mellan våra samtal.
Stora varma kramar och finaste, finaste tankar. Pussa på flickorna!
Så fint du skriver. Så fin han är, Alfons. Och ni allihop.
Igår var det 11 år sedan jag förlorade min bästa vän i cancer. Hon skulle fylla 24.
Livet är så kort, ta vara på det.
Kramar!
Skickar många varma kramar och tankar till er genom natten. Till er i familjen, till mormor och moster och alla andra som fick gåvan att känna Alfons och nu saknar och längtar. Livet är orättvist... mia
Varmaste! Klockan är tjugoett och fåglarna för ett himla liv ute. Kan fortfarande ha dörren öppen på baksidan. Allt är så grönt och fint och våra syrener har just börjat blomma. Det är så sagolikt vackert. Tänker på er och kramar er i mina tankar.
Pussa på "tjejorna" och god natt.
Jag återvänder ofta hit för att läsa om hur det är med er. Fast jag inte känner er så känner jag mycket med er. All värme, kärlek och positiv energi i världen till er fyra.
Hej Alfons!
Jag hoppas du tycker om blommarna jag satte hos dig, efter vad jag har förstått av din mammas ord tidigare någonstans i denna spalt så tycker du om blommor. Jag var ju och hälsade på hos dig och tänkte att du kanske ville ha några av alla de vilda blommor som finns runt omkring oss, jag tycker själv att de är så vackra. Du får förlåta att jag föll i gråt vid din sida, jag kom att tänka på min pappa när jag satt och pratade med dig. Om du träffar honom får du gärna ge honom en kram från mig, jag saknar honom mycket - men det vet han nog redan om. Han skulle nog bli glad om han får följa med på skeppet ett tag, han har alltid tyckt om att åka båt och känna havsluften mot sitt ansikte. Hoppas att du har det bra, vi är många, många som tänker på dig. Kram, Eva
God middag och varmaste. Solen vräker sig fortfarande ner över oss och Dimma har gått ut. Då kan jag gå ut och kratta i hagen. Nytta och nöje. Rent blir det i hagen och jag blir brun och förhoppningsvis lite fläckfriare.
Tankarna ligger hos er och som brukligt kramar jag er.
Pussa på Alma-Lee och Vera!!!
Vilka underbara bilder - man ser då dem både med glädje och sorg...
Hoppas ni får all den kraft och tröst av varandra som ni behöver...
*kramar*
Har en fin nationaldag tillsammans med min familj och vi har skänkt er en extra tanke idag eftersom vi håller på att förbereda inför Frejas femårsdag på söndag. Det går ju inte att undvika tankarna på en annan femårsdag som kommer att firas på ett helt annat sätt. Mitt hjärta värker för er men jag hoppas att Alfons är i planerartagen på piratskeppet. Säkert finns det älgmakaroner ombord också...
Många kramar.
Sveriges Nationaldag, ett av de finaste länder att leva i men ännu klarar vi inte att bota cancer. Vi är ett så rikt land, så tillsammans måste vi hjälpas åt så att Alfons inte blir en i mängden av andra nya Alfons.
Alfons var Er älskade son, en son som bara fick se och uppleva så lite. Jag ska tänka på honom då jag försöker ta mig runt Vättern på min enhjuling för Cancerfonden på måndag. Han, min kusin och Simon ska ge mig krafter att klara mig runt så att det kommer in nya pengar till båc Cancerfonden och Barncancer-fonden, som många gånger gör forskningar ihop, så för mig som insamlare spelar det inte så stor roll var pengarna hamnar, Bara de räddar framtida liv. Barns, som Alfons och Simon och vuxna som min kusin Lasse som dog som en äldre tonåring.
Jag förstår Er oerhörda smärta, jag lider med Er och jag hoppas att cancergåtan (gåtorna eftersom det är så många olika sorters cancer) snart ska lösas. Alfons ska inte ha dött förgäves, hans minne ska leva inte bara hos ER, hans närmaste utan även (det är en önskan) som ett av de sista små barnen som dog av cancer. Tänk om det kunde vara så! Det hjälper inte ER att få tillbaka Alfons men Ni kan känna gemenskap med många som deltager i Er stora m ofantligt stora sorg! En sorg som vi inte kan förstå , vi som inte erfarit den. Kämpa vidare, en dag i taget!
De varmaste hälsningar till Er ALLA i familjen!
Roland
förstår verkligen hur det är att förlora någon så oplanerat.
Kramar till er alla ledsna / Jessica
Jag blir så mållös bara.. jag vet inte vad jag ska säga för har absolut ingen aning om hur det känns.. men jag tycker du/ni är så starka som orkar prata och skriva om det.. känner två familjer som förlorat sina barn i cancer.. ha det super!
Föjler er genom dagár och nätter, för er del genom er ofattbara saknad och sorg, och för min egen del genom sorg efter Alfons som inte fick leva klart (önskar att alla barn fick leva långa varckra liv) och tacksamhet över mina barn och min familj. Önskar så att vackre pojken på foto nr 2 fanns kvar, för
Alfons och för er som då hade levt ett liv utan tomrum. Kan inte för förstå HUR ni känner Christian och Catarina men kånner så med er. Tankar genom sena natten, mia.
Hmm blev lite fel. Menar bild nr 2 i förra inlägget. Den är så vacker.. Kram mia
Hej!
Hittade hit via Matildas hemsida. Känner er inte. Men vilka bilder, vilken text! Du borde skriva en bok om det här. Du skriver så otroligt bra! Du skriver om de där vardagliga saknerna som iallafall jag som mamma känner igen så väl. Det där att varje kväll innan man går och lägger sig att man går till barnens säng och känner på deras ben eller så. Det gör jag varje kväll också. Bara för att man liksam måste! Hoppas ni kan hitta tillbaka till det lyckliga liv ni hade innan ni forlorade Alfons./Pernilla