alfons

Diagnos Neuroblastom IV 7/7 2005. Följ min och min familjs kamp för livet. Vi ska vinna!

Fredagen den 5 oktober. Om sju månader utan Alfons. Om den ordlösa saknades vardag. Om helvetet utan min allra finaste son.

Vi begravde Alfons.

Vi har firat hans femårsdag. Vi firade Alma-Lee, Christian och även Veras allra första födelsedag. Vi har varit på kalas för kusiner och vänner, sjungit "ja må du leva uti hundrade år" och hurrat. Vi har varit på utflykter, gungat i trädgården, planterat och skördat. Vi har köpt nya soffor, suttit däri för att trösta, gosa och läsa sagor. Vi har hämtat Christian på jobb, åkt ut till Ikea för att äta älgmakaroner. Vi har varit på Möllan för att hälsa på våra gamla grannar. Vi har burit ved, sorterat ut för små kläder och tagit fram en ny större storlek. Vi har badat på badhuset och stänkt vatten på varandra.

Allt utan Alfons.

Vi leker inte sjörövare så ofta längre. Vi ropar inte "skepp ohoj, fegisar" till varandra; det som förut var vår busvardag. Vi åker inte till Lund för att sätta nålen i porten, få cellgifter eller ta prover. Vi sövs inte. Vi får inte tröstande klappar på kinderna, eller välbehövliga kramar i korridorerna. Vi är inte fem här hemma längre. Vi har inte längre tre barn att titta till efter nattning. Vi har en stol mindre vid bordet och vi dukar bara till fyra.

Allt sen Alfons dog.

Sorgen finner inga ord. Min sorg efter mitt barn.

Jag och Alfons åker pariserhjulet i Folkets Park, Malmö. 9 juli 2005.

Catarina

Fina fina syster...
Din enkla och alldeles för verkliga ord får mig att gråta. Det var länge sen, och det kanske är nu som jag förstår vad som faktiskt hänt. Vi har begravt Alfons. En gång när ni var i Malmö och jag pratade med dig på telefonen så kom jag på mig själv med att nästan bli förbannad över att ni åkt utan Alfi, att han var ensam kvar. Och visst hade det varit otänkbart, om det inte vore för den verklighet i vilken Alfons inte längre finns. Den fysiska, det konkreta.
Och hela min kropp protesterar; säger att den saknar kramar, saknar rop, saknar skratt och fullständighet. Saknar Alfons och hans hand i min armhåla.
Jag älskar dig, syster. Dig och hela din familj, alla fem.

Jag kan bara skicka många varma kramar till dig och hela er familj. Har följt er på den här sidan och har, liksom många andra svårt att finna ord.
Du skriver så vackert och enkelt om det oerhörda, ofattbara, det som aldrig aldrig får hända. Eran Alfons,hans sjukdom och död, har påverkat mig jättemycket och jag försöker verkligen fånga dagen tillsammans med min familj. Njuta av det vardagliga och försöka strunta i oväsentligheter.
Ni får aldrig Alfons tillbaka men jag tror att hans korta tid på jorden var bättre än vad många får uppleva under en lång livstid. Ni verkar vara helt fantastiska föräldrar med helt underbara barn och det värmer, mitt i allt det svarta och fasansfulla.
Många varma kramar till er alla.
//Isa

Min vän, jag är utan ord. Tänker på dig.
Stor kram

Smärtan när jag läser är stor, ändå är det ingenting mot vad du och din familj känner. Den fruktansvärda smärta och saknad som inte kan mätas eller beskrivas, den bara finns...
Vet inte vad jag ska säga eller skriva... finns inga ord som kan trösta er. Mina tårar bränner i ögonen men vad hjälper det...
Skickar många kramar och önskar en bra helg till er allihop.
Ta hand om er!
Kram Johanna

Hej!!!!
Jag skickar varma kramar och tankar till er.
Kramar/Elisabet

Och som vanligt så tåras mina ögon och klumpen i halsen kommer när jag läser vad du skriver. Så enkla ord, så korta meningar och så otroligt mycket innehåll. Du slår huvudet på spiken, liksom. Men du vet så mycket, som vi andra inte ens kommer i närheten av. Skickar lite styrka.

Ja tänk .. 7 månader har rullat på och
livet fortsätter,
fast inte Alfons finns kvar. Konstigt men ändå skönt...
Hur kan det komma sig ?
Massor av kramar till Er.

Du beskriver en vardag. Var-dag. Varje dag ni får vara utan Alfons. Vad kan jag säga...?
Mina varmaste kramar till er alla! Birthe

Man får tårar i ögonen när man läser, har läst från första inlägget till idag nu, ni skriver så fint.

Innan ens ångest, sorg eller saknad hinner slå mig till marken av dina ord, smäller mitt sinne upp en järnridå. Det är för jävla hemskt och jag kan inte acceptera det idag. Idag mår jag alldeles för bra och vill njuta av livet, av min framtid. Bygga planer och njuta av det där ovissa spännande i samband med nya tankar och känslor.
Och det är då, där i de tankarna som sorgen hittar en väg in. För det finns ingen framtid för Alfons, familjen Lövs framtid som den kunde varit i tankarna för två år sedan finns inte. Inte heller den som fanns förra sommaren. Ni har en ny framtid att förhålla er till, en utan Alfons i fysisk form. En framtid där ni måste kämpa med att hålla hans minne vid liv för er själva och mest av allt för hans små systrar. Så att de känner sin storebror, som inte fick växa upp med dem, som dog i cancer.
Och när jag tänker det, då skriker jag i mitt huvud
JÄVLA SKITCANCER! VARFÖR JUST ALFONS?
Jag kan så många fula ord och jag använder alla på cancern. Men för att inte bli bitter, så vänder jag mitt sinne mot alla fina, och en del sorliga, minnen av Alfons. Hur han älsade min lilla tygkatt, tänke rpå hur lång tid det tog för honom att lära sig att säga Kajsa, på alla fina versioner han hann gå igenom innan det blev rätt. Jag tänker på sista gången jag var med honom på dagiset och han visade mig runt överallt och hade berättat för personalen att jag brukar jama.
DÅ brister mitt hjärta av saknad. Varför ska det vara så världen ser ut? Att små barn kan plågas så, att de kan kämpa och kämpa för att sedan ändå förlora deras viktigaste kamp...
Jag älskar dig så mycket Alfons! Ända sedan jag visste att du var ett litet gryn och så länge jag lever! Du finns alltid i mitt hjärta!
Kärlek och kramar till er överlevare i familjen Löv!
Kajsa

Jag läser ditt inlägg och gråter. Du skriver mkt fint. Jag har genom kajsa följt er kamp, smärta och även era glädjestunder. Jag tänker på er ofta.

Klockan är 03.24. Jag fann din blogg och blev trollbunden. Kunde inte sluta läsa, fast det är mitt i natten. Har inte hoppat över ett endaste inlägg eller endaste bild. Du skriver så vackert och mitt hjärta gör så ont så ont och mina ögon är svullna av alla tårar. Vilken fin familj ni verkar vara med så mycket kärlek och glädje i allt det hemska och svåra. Tack för att du får mig att förstå hur skört och värdefullt livet är. Tack för en underbar blogg.

Varmaste! Under nollan ute och inne eldas det för fullt. Mats har just släppt ut Lilleman, Dimma ville inte just nu men går nog ut senare.
Skickar ner mina stora kramar och mina tankar och pussar på er alla.

Dina ord gör att man tänker på hur mycket man har att vara tacksam för.
efter att ha läst ditt inlägg ringde mina döttrar bara för att tala om för dem hur mycket jag älskar dem.
Varmaste kramar
Maya

Så otroligt fin sten Alfons fått vid sin grav! Så vacker.
Kram till hela familjen
Susanne i Östersund

Åhhh vilken fin bild på er. Det enda som är fel är sjukuhusarmbandet som Alfons har på sig. Helvetesresan har börjat.
Pariserhjul är läskiga och ni är världens modigaste. Alfons fortsatte att vara världens modigaste hela vägen !

Varmaste! Nu har vi firat Malins 40-årsdag med köttgryta och senare lite räkpaj.
Drömde om er i natt.
Godnatt, puss och kram till er alla

DU ÄR SÅ JÄKLA STARK CATARINA! GE ALDRIG UPP!

underbara människor det finns i denhär världen. underbara alfons. hela mitt hjärtaa till eeer!

Du skriver alldeles rörande. Så många fina ord och så sanna. Så verkligt och overkligt.
Hoppas ni har fina höstdagar tillsammans. Har lärt mig mycket genom er fina blogg och ta till vara på stunder.
Skickar er alla kramar!

Varmaste och puss på er alla.

Tänker på er.
Många, många kramar.

Så många av mina tankar finns hos er och hos Alfons. Sorgen över ett förlorat barn är så svår att förstå och samtidigt så lätt att förstå. Livet rullar på men något fattas - någon fattas.
Har själv förlorat en son i fosterstadiet och han fattas mig. Han fattas mig så förbannat mycket och jag tror och känner att ingen annan kan förstå hur stort detta hål i mig är - detta tomrum som ingen annan än HAN kan fylla. Detta tomrum som finns i mig och i alla andra föräldrar som mist sitt barn på ett eller annat sätt.
Men livet GÅR vidare.... Och jag tänker så mycket på er.
Kramar från Umeå

Hej. Hittade hit till er sida från supermanHenriks sida. Jag hade han som förskolebarn när han var 1½ år. Tänker mycket på er och vad ni fått gå igenom och vad ni går igenom nu! En väldigt fin men sorlig blogg som berör många känslor och mycket eftertanke hos mig. Tänker på er extra när vi passerar er lilla by på väg ner till Malmö. Många varma kramar från mig.

Godmorgon... Vill önska er en bra måndag och en skön vecka. Tänker på er, hela familjen Löv finns i mina tankar...
Kram Johanna

jag tanker pa er och skickar stora varma styrkekramar till er alla fem!

Varmaste på morgonkulan.
I dag har jag varit ute i svartet och släppt ut kreaturen. Det blåser en del så Lilleman tyckte att det var ganska läskigt. Dimma lunkade på som vanligt. Det är bra att det är svart ute för då ser hon inte om det är några flygfän.
Ha en bra dag och jag finns här och täker varma tankar.
Puss och stora kramar!!!

Catarina, vad jag skulle vilja trösta och lindra! Jag beundrar dig för att du så naket delar med dig. Du låter oss som aldrig ens har träffat er få uppleva Alfons. På riktigt. I verkligheten. Om än aldrig personligen men så personligt.
Styrkekramar från en mamma till en annan.

Du skriver så rakt av, det gör så ont när jag läser.Tänker på er! Kram

Det är första gången som jag skriver här. Har läst och fällt många tårar över orden och bilderna i bloggen. Det är tiden efter som man behöver klapparna och kramarna. Då när alla tror att nu är det bra. Jag har inte mist något barn men har själv cancer som nu spridit sig. Men det är när folk minst anar det som man behöver kramarna och klapparna som mest.
Hälsnignar Cissi

Varmaste till natten.
Vackra tankar och stora kramar!

Varmaste och godmorgon! Fortfarande kallt och på torsdag ska vi få snö...hurra!!!

Puss o kram och bästa vackra tankar.Lite extra till Alma-Lee!

Som vanligt skriver du så att det går rakt in i hjärtat. Du har verkligen en speciell förmåga att uttrycka dina känslor i ord.
Hoppas ni får en bra vecka tillsammans i det fina höstvädret. Det var kallt imorse, bara 1 grad när jag körde hemifrån.
Kram

Har inga ord till dig..men jag vill att du ska veta att jag läst och känt...å det gör ont!!!

Många kramar Camilla

Catharina & Christian, jag vet inte hur många gånger jag läst bloggen från början till dagens datum. Varje gång jag läser hoppas jag så att ni ska fixa det här, att Alfons ska besegra cancern. Det är konstigt, i vanliga fall brukar jag faktiskt tro att det ska gå bra, jag inser inte förrän i slutet av bloggen att det faktiskt inte kommer att göra det. Idag var det helt annorlunda. Redan första inlägget insåg jag hur det var att det inte skulle förändras. Tårarna flödade redan efter de första orden, det känns som att jag först idag förstod, kunde ta in, vad som verkligen hänt. Det är så orättvist, så sorgligt, så förbannat jäkla fel. Jag är så ledsen för Alfons skull. För er skull. För min skull. Trots att jag inte känner er, att ni inte vet vem jag är så känns det som en stor tung förlust.
Ni finns i mina tankar varje dag.
Tack för att ni delar med er.
Många kramar, Josefine

Älskade du,

tack för stunden ikväll.
Och jo, jag läser bloggen, varje dag, men saknar ofta ord... Sju månader, sju tunga månader, detta sorgens år 2007. Detta kampens och sorgens år, borde jag väl skriva; kampens, sorgens och det stora allvarets år 2007.

Kram till er alla genom natten...

Läser Er blogg varje dag..men jag hittar oftast inga ord att skriva,
ville bara visa att jag följer Er och tänker på Er..

Ni skriver så vackert och fint..Ni berör med ert sätt att skriva..

Kram Louise

Varmaste.
Många kramar och braiga tankar!

Puss!

Jag vill skrika ut min sympati för Er. Ni som upplevt/upplever det allra, allra, allra värsta som kan hända en förälder. Dina ord i bloggen är fantastiska - att du bara kan finna ord överhuvud taget? Hoppas att bloggandet ger styrka och på antalet kommentarer ser man att ni har oerhört många läsare och ALLA vill ge dig/Er en bamsekram.
Vi finns alla i tanken nära, nära Er.

Varmaste! I morgon ska vi få snöstorm...usch och attans.
Som vanligt käraste tankarna och många kramar till er alla.

Puss!

Varmaste! 5 minus...brrrr.Enda fördelen med kylan är att Dimmsen är sååå lycklig. Går ut så glad och alert. Själv tycker jag det är lite ruggigt.

Men varma sköna fina tankar har jag och dom skickar jag till er.

vilken bil. man blir helt tagen :(

Otroligt verkligt! Allt blir verklighet när man läser er blogg. Och det berör, långt under skinnet, sorgligt och samtidigt vackert. Mest av allt en påminnelse om hur livet är, märkligt!

Stor kram Anniz

Ofattbar är sorgen. Det måste vara som ett svindlande fall. Att hänga med och att orka. Tiden går, tiden kanske förlösar? Jag vet inte. Men jag hoppas.

Stora kramar!

Varmaste! Skridskodags. Jättehalt och samtidigt geggigt. Usch, detta väder tycker jag inte om. Hoppas ni har kvar ert fina höstiga. Nisse kom i går och det är roligt. Mats har dragigt ut i skogen igen, men i dag var det segt.

Kramar i stora mängder och kärlekstankar.

Puss till er alla.

Massor, Massor och Massor av kramar till Er.
Tänker på er ofta.

Hittar inga ord. Många tankar till er alla genom dagarna och nätterna, mia,

Hej vanner!
Saknar er, och Sverige. England ar ett valdigt fuktigt land...
Tanker pa er ofta, vill garna halsa pa snart.
Nar jag gjorde tatueringen tankte jag pa Alfons nar det gjorde som mest ont, men det var helt fruktansvart! Den kortvariga smartan som jag sjalvmant utsatte mig for kunde ju inte ens vara i narheten av vad Alfons fick sta ut med. Det kanns sa bottenlost hemskt vad mycket det kara lilla barnet fick sta ut med. Jag kan tanka att bara han inte haft sa ont iaf, men det gick ju inte att andra. Inte ens med elefantdoser av morfin.
Du fattas sa mycket Alfons!
.
I tatueringssalongen fanns det en broderad tavla med ett skepp och texten "Homeward bound", pa vag hem. Det ar sa fint. Och det ar sa sorgligt att du inte alls seglar hem till din familj och till oss alla som alskar dig, att du i vara tankar istallet seglar ut pa aventyr, langt bort fran cancer och smart. Langt bort fran familjen.
Jag alskar er alla, kramar
Kajsa

Varmaste!

Vackra tankar och stora kramar till er alla!

alfred fyller 5 idag. det är mycket, mycket märkligt. jag tänker på er och på alfonsbarnet som alltid kommer att vara 4 år. alfred undrar och frågar om alfons också är 5. det är sorgligt och som sagt, mycket, mycket märkligt. kramar.

Varmaste! Regnigt och urtråkigt väder! Mats kommer hem med köttet snart så jag har satt frysen på infrysning. Det blir nog inte så mycket i år. Och det tycker jag är kanska så skönt.

Stora kramar och käraste tankar.

Vill bara säga att jag saknar er.

Pussar o kramar

Jag ryser när jag läser allt som står i bloggen, det är hemskt att sånt här kan hända.

Jag känner mig helt förstörd, min dotter är tre år och att höra ordet cancer, och mitt barn, skulle vara det värsta. Kan inte förstå hur det känns, men jag tänker på er.