Söndagen den 14 oktober. Om Alfons. Om Vera. Om saknad.
Den senaste veckan har saknaden blivit så stark att jag har svårt att fungera. Jag måste fokusera på det allra vanligaste och tankarna måste vara här och nu. Jag har svårt att minnas konkreta saker som hände när Alfons levde. Jag inser att det återigen handlar om överlevnadsinstinkt och att det är ett försvar.
Jag är så ledsen över att ni, Emma och Robin, Jennie och Magnus, aldrig fick träffa och lära känna Alfons. Att vi pratar om honom och att det alltid måste sluta med ord eller tankar om att han inte fick vara kvar. Att det ni säger till oss inte kunde bytas ut med ord som tänk att det gick bra, tänk att han var så stark att han överlevde. Istället så är vi självklara som fyra. Inte undra på att jag inte känner mig hel.
Det är så fruktansvärt svårt att acceptera att tiden fortsätter att gå. Det är så svårt att leva utan Alfons.
Jag minns med hjälp av de fina bilder som vi tog förra hösten på Alfons och liten Vera. Hon liggande i storebrors famn medan han försiktigt plockade bort fjäll från henne. Jag minns och kan då också gråta.
Det är en stor rikedom, bilderna på våra barn. De hjälper oss nu. De kommer att hjälpa oss sen.
Catarina
Era bilder... de kommer alltid att se levande ut, bilderna på Alfons och självklart alla minnen är det finaste och värdefullaste som finns för er.
Dina ord smärtar... smärtan över att vara utan Alfons, att aldrig mera få ha honom hos sig, känna doften, höra rösten... det måste vara en obeskrivlig smärta...
Mina tankar om Alfons finns dagligen i min vardag, trots att jag bara fått känna er genom denna blogg. Alfons kommer alltid att finnas inom mig, nu och för evigt... Denna fantastiska och starka lilla kille som förlorade kampen har berört mig mer än ni kan ana...
Jag gråter ofta när jag läser om Alfons, gråter av smärtan ni får uppleva, smärtan Alfons fick uppleva, glädjebilderna som är fantastiska att se på hela er familj, allt om familjen Löv.
Nu gråter jag igen....
Undrbara bilder på Alfons och Vera... era fina ungar :-)
Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna...
Kram Johanna
Och det gör så ont att vi inte kan säga de orden till er. Att vi är här och ni är där. Att ni inte kan få dela den här känslan som vi är så uppfyllda av i vår vardag, den här glädjen. Men jag tänker också att stark var han, Alfons, så urstark. Bara att den jävla cancern var starkare. Och det slutar aldrig att göra ont.
En stor kram från oss,
Anna o Micke
...äh, jag vet inte vad jag ska skriva. Det spelar ju ingen roll, han kommer inte tillbaka hur många vackra och tröstande ord man än försöker formulera. Helvetes sjukdom som tog ifrån er den fina, fina Alfons. Ett sådant förfärligt och chockerande slöseri med liv.
Jag hatar cancer. Den gör inget annat än förstör familjer. Ni miste er underbara Alfons. Men att se honom på bilderna med Vera får mina ögon att tåras. Hela er familj har en underbar skyddsängel i alla fall. Massor av styrkekramar till er.
Hälsningar Cissi
Å Catarina, jag börjar rysa och skaka av det du skriver. För mig är ni och kommer alltid att vara fem i er familj. För mig är Alfons, när vi träffas, både påtagligt frånvarande och påtagligt närvarande. Ni skapar bilden av honom, så som vi kommer att minnas honom. Och det är så sorgligt att han "bara" blir ett minne; jag hade så obeskrivligt gärna lärt känna vinnaren Alfons, han som var så stark att han överlevde.
Min kära vän, vad jag önskar att ditt skratt, som jag så ofta hör, kunde få vara hjärtligt och glatt ända inifrån hjärteroten.
Stor kram Jennie
Som vanligt finner jag inga ord. Vill bara lämna ett litet spår efter mig denna gång. Vilka fina, fina bilder ni har på barnen. Så vackra de är, så fridfulla och bilderna andas av ömhet från storebror och lillasyster som bara ligger och njuter.
Stor kram
Vilka fina bilder på Storebror och minsta Lillasyster! Trots att jag varken känner er eller Alfons så finns han ofta i mina tankar. Som tex i fredags på Maxi och vi skulle handla till tacos. Har aldrig innan haft ananas till det, men då handlade jag det och serverade det idag till gästerna. Provade själv och gott var det, så nu får vi ha det varje gång! Varma höstkramar Elin
Varmaste! Finns här...alltid. Stora kramar och mycket hålla om. Pussa på "tjejorna"
Ja vilken stor sorg att inte Alfons finns kvar hos er.
Men vilken tur att man har alla fina bilder och filmer kvar, så att ni kan drömma er tillbaks till tiden ni var en hel och lycklig familj.
Kramar till Er.
Mitt namn kom inte med ( se ovan )
Vilka fina bilder på Alfons och hans lilla lillasyster! De bilderna utstrålar verkligen kärlek.
Jag förstår att det är en enorm sorg att Alfons inte finns kvar hos er...
Alfons och ni fyra finns ofta i mina tankar.
Kram
Din och er sorg river i mig och har gjort ett så stort avtryck i mig och i min vardag.
Jag går ofta in på mina barns rum när de somnat och sitter en stund och bara tittar på dem.
Så glad över att de finns...så glad att jag inte behöver brottas med den sorgen som ni har i er vardag.
Ni finns ofta i mina tankar.
Jag går in på bloggen varje dag, men kan inte alltid finna ord att skriva. Allt känns så futtigt. Tänker på er och övriga familjen. Tänker på Alfons när jag ser Rasmus ligga och sova, föreställer mig att han inte skulle vakna igen och blir fullständigt skräckslagen. Ni har fått mig att se på livet med andra ögon, fått mig att inse vikten av att leva här och nu. Många kramar från Carina
Vad fina bilderna är.
Stora kramar! Tänker på er!
Innan var cancer inget större hot för mig. Jo jag visste väll någon eller kände någons mamma som dött i cancer...Alltså cancer var inget vidare hot eller medförde någon större rädsla för mig.
Sen kom ni och genom eran ändlösa kamp har ni infört en rad massa känslor om cancer för mig....
jag Hatar, fruktar och avskyr cancer.....Så fel att ens kropp börjar producera detta omänskliga monster med svarta prickar, tumörer eller vad man nu vill kalla det.
Jag önskar att man kunde sätta dödstraff på cancer...att det liksom dödades innan det kom....
jag sörjer Alfons, Matilda, Noel och alla de andra barnen som man har fått äran att få läsa om och njuta av dock alldeles för kott tid?.. Som de fanns där hos er föräldrar att ta på, lukta på och kännas vid.....Om deras kamp som var den starkaste i hela världen.....men ändå räckte det inte till....
Tänk vad ni berör! Och tack för att internet och bloggar är så vanliga så att även ni kan läsa om liknande situationer, känna styrka och få kraft av varandra.....Att veta att man inte är ensam...fast man ändå är ensammast i
hela världen.....
Det är fel att ni ska vara utan Alfons och det är fel att barn dör.....oavsett varför är det bara fel, sorgligt och totalt oacceptabelt.....
Kageback
Jag förstår er saknad och sorg efter eran son,Alfons. Men han kommer alltid finnas kvar i era tankar och hjärtan.Jag tycker ni är jätte starka som orkar skriva om nått så djupt. Lycka till
Varma hälsningar
Det gör så ont att förstå hur svårt ni har det. Ingen ska behöva känna sådan smärta och saknad. Sänder en stor varm kram genom rymden till er. Hoppas den värmer lite lite grand.
Kraaaaaam....
Jag är också så otroligt ledsen över att vi inte fick lära känna Alfons. Jag önskar att samtalen fick ett lyckligt slut. Vi träffar er fyra men det känns så tydligt att ni borde varit fem. Alfons är en viktig del av er och jag håller med Jennie om att han är så närvarande men samtidigt frånvarande. Ständigt i era tankar. I våra tankar. Men HAN är inte här. Det borde han vara.
Igår tänkte jag på att jag ofta tänker på Alfons och hans kamp. Jag tänker ofta på hur stark han var och på hur starka ni är. Jag tänker på er flera gånger om dagen. Alfons, Alma , Vera, Christian och Catarina, alla er. Det slog mig att det var länge sedan jag berättade det för er. Jag vill att ni ska veta att det är så.
Vi är väldigt ledsna över att vi inte fick lära känna Alfons och väldigt glada över att vi får lära känna er. Jag hoppas ni vet det.
varma kramar Emma
Han är så fin när han pysslar om Vera. Han ser så koncentrerad ut och medveten om att han ska vara försiktig. Han ser så mogen och förståndig ut. Och hon ligger där och sover så lugnt, det lilla knytet. Trygg i storebrors famn.
Stor kram till er alla.
Vilka fina barn ni har! Och vilken fantastisk storebror Alfons ser ut att vara! Tänker på er ofta, ofta fast jag inte känner er. Kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i det helvete ni går igenom. Ni är fantastiska som orkar! Jag beundrar er. Stor kram till er alla!
Så bra du skriver...Kan bara säga det. Du har förmågan att skriva ner allas känslor för cancer och att barn dör..Kram.
Blir alltid lika berörd av Alfons blogg.
Ni skriver så ärligt, enkelt, vackert och så himla naturligt. Ingenting verkar konstruerat, utan orden flyter på som tankarna själv.
Ni är så insiktsfulla att jag ryser.
Tänk vad mycket jag har att lära av Er.
Varje gång jag går in på sidan lär jag mig något nytt.
Tack.
Tack för att ni vågar dela med er av alla era sammansatta känslor.
Oh, vad jag önskar att Alfons fick leva kvar nere på jorden hos er, hans underbara familj.
Väldens bästa familj för just honom.
Men, han finns kvar det är jag helt övertygad om.
Kramar i natten till er alla från lilla mig.
Varmaste!
Är på väg ut i stallet. Becksvartet vräker sig på. Nisse,Salle och Mats har just dragit till Borlänge där hon tar bussen till K-stad.
Stora kramar och pussar till er alla.
Vilka underbara bilder på en fin och omtänksam storebror,
hittar inga ord idag men jag ville visa att jag läst..
Styrkekramar till hela fina familjen Löv..
Hela mitt hjärta skriker av vilja att hjälpa Er. På något sätt. Men det jag vill hjälpa till med är omöjligt, orimligt och alldeles underbart. Tänk om jag fick hämta ner Ängeln Alfons från himmelen.
ibland känns det som att varje steg är ett steg bort från alfons, bort från det som var. att i varje andetag fortsätta leva är för mycket. jag vill inte ha den här verkligheten, och jag blundar hårt för att slippa. låter bli att svara i telefonen och försöker låtsas att allt är som vanligt i Sätaröd, att vi vaknar ur mardrömmen snart, att det kommer en jul till, en vår till, en sexårsdag och en skolstart. jag blundar och låter tårarna falla och önskar att hjärnan fungerade sämre, att verkligheten inte var så definitiv, så verklig. händerna
mot stengolvet och det blir kallt och det blir mörkt och det gör ont.
det gör så jävla ont.
Vilka underbara bilder på dem, så söta ihop.
Tänker mycket på er och alla andra som mist någon.
Vet hur hemskt det kan vara.
Kram Maya
Så som Alfons fattas ikväll har han inte fattats mig tidigare, nu när vi kommer närmre och han inte kan komma ner och mysa vid kakelugnen och bli kär i Ebba igen. Jag älskar er så och hoppas på många roliga kalas och loppisar i gårdbutiken. Stor varm kram Catarina och Christian!