Lördagen den 29 september. Om höstregn hos Alfons.
Löven har börjat falla på graven. Idag blandades de tre lyktornas ljussken med de fallna brandgula lövens färg. Tillsammans med en regngrå himmel över mig så kändes det som om naturen äntligen förstod min sorg. Det kändes med ens som om det alltid varit meningen att stenen med Alfons namn skulle vara där och ingen annanstans. Som om att jag har gått till Alfons grav varje höst. Jag hade, trots försök, svårt att minnas hur den såg ut när den låg hemma vid huset. Jag vet att jag vet hur det var, men kunde ändå inte minnas. Ibland förvånas jag över hur stark min överlevnadsinstinkt är.
Jag tycker om att komma till Alfons grav. Oftast så kan jag inte förmå mig att ta in att han verkligen ligger i jorden under mina fötter. Jag sitter och pratar lite med honom och gör lite fint. Stryker min hand över jorden, på samma sätt som jag stryker min hand genom håret på Alma-Lee och Vera. Samma hand. Samma mamma. Samma jag.
Nu öser regnet ner hos oss. Det blåser hårt. Brasan är tänd och jag bestämmer mig för att avsluta fredagskvällen som blivit lördag. Jag går och lägger mig, sluter ögonen och låtsas att Alfons skulle kunna ligga intill mig och lyssna till smattrade regn mot rutan. Befriad från allt. Tillsammans här med mig.
Catarina
Du skriver så fint... så varmt och kärleksfullt...
Önskar hela din familj en skön helg tillsammans.
Stor kram från ett lika regnigt och blåsigt Göteborg!!! / Johanna
Du skriver så oerhört gripande och vackert om ert liv och om barnen. Jag önskar också att Alfons hade kunna ligga brevid dig och lyssnat till regnet...
Jag kan förstå dina tankar om att naturen förstår din sorg. Hösten är ju lite sorglig till naturen, allt går in i vila och ide inför vintern.
Hoppas ni får en fin helg tillsammans
Många kramar
Dina ord ger mig just nu tröst. Igår kväll fick jag veta att en av mina närmsta kompisar hade dött. Han hade ett hjärtfel och igår eftermiddag orkade han inte mer.
Ena sekunden var han levande, precis som vilken människa som helst, för att nästa sekund vara död. Jag kan inte förstå! Det gör så ont!
Ta hand om er!
Emelie
Du har ett fantastiskt språk. Om inte du själv samlar ihop dina texter en dag och ger ut en bok så hoppas jag att du låter någon göra det. Det är den vackraste poesi.
Varmaste!Här är kallt, grått och snö i luften. Olle och jag har varit och hämtat spån till hästarna och nu luktar det så gott i stallet.Finns ingen godare doft än spån. Det luktar så rent.
Många tankar och dom finaste jag har skickar jag ner till er i skåneland.
Puss och kram till er alla.
Du skriver verkligen jättevackert och målande. Jag kan aldrig förstå eran sorg men det är något speciellt med att få ta del av den lite på avstånd. Har följt eran resa sen i januari.
Jag kan heller aldrig förstå sorgen ni bär på, men på något sätt verkar ni hantera den på bästa möjliga sätt, att minnas eran son, prata om och med honom. Jag beundrar er styrka!
Hej på er!
Jag läser här hos er ibland.
Jag blir lika rörd varenda gång, och nyss fällde jag en hop med tårar... Du skriver så fint, Catarina, om era tre fina barn. Du får mig att inse att man ska ta vara på varenda sekund man får med sitt barn, och att det inte gör något om hon (min dotter heter Tove och blir ett på lördag) kladdar mat på väggarna eller om hon bär runt våra smutsiga skor i huset. Vad gör det liksom???
Jag känner Jessica, vi har läst på logopedprogrammet ihop. Det var hon som först berättade för mig om Alfons. Om du nu undrade hur jag hittade hit alltså.
Tack för att jag får läsa här när jag vill.
Varm kram från Sara
P.S. Grattis Vera i efterskott! D.S.
Hejsan !
Tänkte bara säga att jag nu startat upp mitt skolföretag där jag säljer smycken och skänker en viss del av pengarna till barncancerfonden. Det är till Alfons minne :) Titta in på min sida vettja :)
Kram
www.madewithlove.se
Vet du, jag tror inte du behöver låtsas.
Han ligger säkerligen intill dig, och lyssnar på regnet mot rutan. Han är befriad från allt. Han är tillsammans med dig.
Blunda så känner du honom!
Man finns så länge någon minns en.
Alfons kommer alltid att finnas!
Du skriver så fint och gripande.
Vi känner inte varandra, men jag önskar så att jag kunde hålla din hand. Jag blundar och minns killen jag lärt känna från din blogg och dina bilder. Alfons finns, Alfons är någon man minns!
Stor kram
Du skriver ju så otroligt vackert.
Det känns precis som om man var mitt i eran vardag när man läser dina inlägg.
Jag har drömt om er familj inatt, drömt om Alfons.
Så fort jag vaknade så kände jag mig märkbart berörd av att Alfons funnits i min dröm. Drömmen är suddig för mig nu, men jag vet att drömmen var verklig när jag sov. Vet att drömmen handlade om det som jag läst här på bloggen, innan Alfons dog, innan smärtorna blev för hemska och plågsamma...
Jag vet inte vad jag vill säga med detta... eller jo... det jag kom att tänka på är att familjen Löv finns så "nära" mig... nära känslomässigt och nära levande...
Vi känner inte varandra... men era ord berör så otrolig mycket...
Kram till er allihopa
Varmaste och puss o kram på söndags eftermiddagen.
Du är inte bara en kärleksfull och beundransvärd mamma Katharina du är också ett språkligt fenomen värd att ramas in i guld. Aldrig har någon berört mig som du!
Breathtaking. Mitt hjärta stannar upp att slå för några sekunder när jag läser dina rader, Catarina.
Så mycket sorg men ännu mer kärlek. Dina barn har väldens bästa mamma!
Många stora kramar/ Birthe
Varmaste och kram till natten. Pussar på er alla!
Jag tror att kärleken till dina barn som du skriver om finns lika stor och stark hos många föräldrar( önskar att den fanns där hos alla som fått barn). Din stora begåvning är att göra alla känslor rättvisa i ord. Att kunna hitta och beskriva stämningar och längtan, saknad och glädje så att vi okända här ute (som ju faktiskt inte känner er på riktigt) skrattar och hoppas, saknar och sörjer med er. Alla sinneslägen du beskriver liksom studsar ut genom dataskärmen och rakt in i en. Ofta blir jag förundrad över hur starkt jag, och många med mig berörs av dina ord. Oftast brukar jag skriva tillbaka som för att tacka för att ni delar med er av ert liv. Er blogg har kommit att bli viktig för mig, jag läser och känner tacksamhet för mitt liv såsom det ser ut. Med svårigheter och glädjeämnen, fyllt av kärlek. Ni har fått mig att vakna upp och leva NU. Och jag hoppades så, att du skulle fått använda dina ord till att skriva ord om hur er kamp lyckades. Att ni vunnit den sista striden.
Så skönt att Alfons grav är en plats som ni finner ro vid. Med stenen så full av minnen. Är det Ok att komma en kort stund till Alfons? Eller vill ni ha den till en plats för er själva?Vill inte på något vis tränga mig på. Många tankar och kramar genom natten, mia.
Ja... Vad ska man säga om sånt här egentligen? Allt jag kan säga är att allt är väldigt vackert och värdigt. Både bilder och text.
Mvh
Daniel
Det är okej.
Varmaste. Regnet öser ner men jag tog en prommis i alla fall.Krama varandra från mig.
Tankar och puss!
Vaknade i natt vid två-tiden av att min sexåring kröp upp i vår säng och lade sig bredvid mig och stoppade in sin hand i min armhåla, för att vara så nära man bara kan.
Tänkte så på bilden av dig och Alfons när ni ligger likadant och jag fylldes av en sån stor sorg över allt som ni är tvingade att vara utan.
Stunder av närhet och kärlek. Alla mina varma tankar och kramar till er.
Vad fint du skriver och jag tycker att det låter bra, men jag är säker på att Alfons låg bredvid dig och lyssnade på regnet.
Massor av kramar till Er, fina familjen.