Söndagen den 2 september. Om Alfons dag. 1/2 år utan Alfons.
"Godmorron Alfons, vet du att det är morron nu?
Alfons skakar på huvudet till svar.
"Vet du vad det är för dag idag?"
Alfons skakar på huvudet.
"Idag är det fredag."
Alfons nickar.
"Och vet du vad jag ska göra ikväll?"
Alfons skakar på huvudet.
"Ikväll så ska jag bära ner dig till soffan och så ska vi ha myskväll, vill du det?"
Alfons nickar.
Ungefär 45 minuter senare ligger Alfons i vår famn och tar sitt sista andetag. Han andas lungt in, men aldrig ut igen. Vi gör honom iordning och läser sagor för honom, gråter hos och ligger brevid honom. Flera gånger stoppar jag om honom lite extra; han känns så kall. Så kommer jag på att han är död. Så nytt detta var. Så nytt det fortfarande känns. Under ett par avsatta timmar fram på eftermiddagen kommer den närmaste familjen och två vänner. De sitter hos honom. Tar honom för den Alfons han är. Visar honom respekt i det stora helvete han fick utstå. Sörjer och förtvivlar över att han inte fick vinna. Förbannar cancern till dess att någon kommer på att "nu är den ju äntligen död!".
Söndagen den 2 september 2007.
Jag gjorde fint hos Alfons igårkväll; tände nya ljus medan Christian läste Barabapapas Vinter för alla tre barnen.
Det känns skönt att veta att det är fint där idag. Jag undrar så hur han ser ut nu, om han torkar eller ruttnar. Jag vill veta, samtidigt som jag har ro med att veta hur han såg ut den sista gången jag såg honom den 22 mars.
Jag saknar honom så att det bedövar mig. Det finns inga ord för den saknaden och smärtan.
Idag ska vi åka hem till nyfunna vänner, leka och äta Tacos. Tacos, Alfons. Alfons, tacos.
Jag avslutar med en tacos-Alfons och en höggravid mamma, juli 2006. En bra minnesbild, bland de alla de svåra.
Catarina
Finns inga ord. Tänker på er. Kram
Tacosbilden på er är så fin, Catarina! Man lär så länge man lever och ALDRIG att jag lagar tacos till någon längre utan att ananas finns med. Tack Christian, din totalt oförstående blick när jag första gången sa att jag ingen ananans hade "ska man ha det?" frågade jag. Numera har jag det och varje gång finns du, ni och framförallt Alfons med i tankarna.
Ett halvt år av saknad, ett halvt år utan Alfons, ett halvt år sedan piratskeppet kom. Känns overkligt.
Jag bestämde just att vi också ska ha Tacos ikväll. För Alfons.
Stora kramar till er alla. -anki i lund
Kram på er idag. Hoppas det blir en mysig tacos- och lekdag idag. Sköt om er.
Jennie
Tårarna rinner... lilla Alfons!!! Ett halvår sedan ganska exakt på klockslaget om jag minns rätt... Ett halvår är så långt men ändå har evigheten precis börjat...
Tacos är för alltid förknippat med Alfons, när vi äter det finns Alfons ännu mer i mina tankar än vanligt.
Hoppas ni får en fin dag tillsammans med era vänner, en fin dag i Alfons tecken.
Tänker på er så ofta...
Kram Johanna
Hade jag inte vetat om vad som ligger bakom bilden så hade den varit en bland alla andra.MEN nu är det en j-a cancer som förstör ett en vacker Alfons! Men i ögonblicket som bilden är tagen så ser ni ut att ha en lycklig, mysig stund. Jag antar å hoppas att ni haft många såna. För även om sorgen tynger över er så måste man glädjas ibland. Jag hoppas att Ni får mera av dessa glimtar.
Ni är så fina på bilden.
Tänker på er!
Kramar Jessica
Varmaste! Som vanligt har jag svårt att formulera orden när det känns svårt. Men jag vet, att ni vet vad jag känner.
Stora, stora och varma kramar.
Puss!
ni är starka! läste en bok om en som det hände en liknande sak med, hennes dotter gick bort på samma sätt... grät mig genom hela boken och så slog det mig att det hände så med er med, men ni hade ju dessutom en massa syskon att ta hand om! alla mina tankar är hos er, och just på hur starka ni är!
Den saknad man känner gör ont, väldigt, väldigt ont..........Den stryper en, den förlamar en, den gör att hela marken gungar, känns som om man inte har fotfäste någonstans..........VARFÖR får vi inte ha er här? Våra älskade barn
Bilden på er är så vacker tycker jag.
Kramar
Vilken härlig bild med grönsakerna i framkanten ;)
Tänker på er, ni är starka och ta hand om er nu när hösten kommer och mys mycket!
Varför fick han inte leva??????
Kram till Er från Danijela
Sänder en varm hälsning till er! Idag har jag inga ord. Förbannad cancer!
Kramar i massor
Tänk om det tändes ett ljus varje gång någon runt om i landet tänkte på Alfons och familjen Löv - då skulle det aldrig bli riktigt mörkt! Nu går jag och sätter på kaviarlåten som en liten hedersbetygelse. Kram från Christina.
Varmaste till denna natt. Hoppas att ni åt gott!
Fina tankar och stora kramar!
Kära familj...
Jag har inget att säga...det är smärtsamt att uppleva vad ni gått igenom..det gör ont..för finns det ngt att säga när det mest fasansfulla har inträffat? Jag önskar jag kunde ta bort den stora svåra sorgen...o fina fina Alfons kom hem igen..!! Hoppas ni har en trygg axel att luta er emot då sorgen blir allt för svår... De allra varmaste kramar av omtanke till er alla// Kram Maggan
Rakel säger spontant: "så länge sen?"
Den andre mars förlorade tiden sin form. Den bara är. Otydlig, diffus. Dagarna går, och veckorna ("och aldrig kommer de till dörren", säger Rakel...). Och hon har helt rätt -- aldrig når den fram till något. Den bara rör sig bort från. Ibland oändlig, ibland som ett ynka ögonblick.
"Oändligt långt bort" suckar Rakel.
Ja, oändligt långt bort.
God natt, mina kära, god natt.
Jag har suttit och läst inläggen från februari, om veckorna och dagarna innan ni fick det definitiva beskedet. Och det blev så konstigt; det kändes som att jag, medan jag läste, väntade på ett glädjande besked, som om "manuset" skulle ha skrivits om. Även för mig, som knappt ens hann träffa Alfons (eller är det kanske därför?) känns allt så overkligt och suddigt.
Jag vill gärna att vi gör om eller fortsätter på det vi gjorde igår, Catarina, fast utan barn runtomkring, som pockar på uppmärksamhet.
Puss o godnatt
Jennie
Förstår att du,ni så otroligt väl behöver honom. Att paniken kryper i kroppen och förlamar allt stundtals, vart gör man av dessa känslor? Blandat med vördnad för att fått uppleva Alfons, levt med honom, kramat honom, busat med honom, läst för honom, ätit tacos med honom mm. Ni finns i så många människors liv och tankar. Jag sitter här uppe i Norrland och funderar på hur ni har det. Måste ständigt gå in på Eran/Alfons sida. Ni ger oss andra en sån märklig styrka att det inte går att förklara. Kramar.
Många kramar idag, en dag som måste vara fruktansvärt svårt för er.
Det var en tung tung dag idag. Saknaden är stor, sorgen gör så ont efter den söta fina Alfons. Idag har jag tänkt mycket på mitt sista fina glada minne av honom. Hur han log mot mig, ville att jag skulle jama och den kramen jag fick när jag skulle gå. Söker i mitt minne efter hur närvarande cancern var den dagen, och den fanns där. I hans trötthet, hur ont han hade och hur försiktigt han rörde sin kropp. MEN, det var fortfarande ljuvliga, kluriga och busiga Alfons som hade övertaget! Inte cancern. En månad levde han efter den dagen. Så mycket smärta en månad kan innehålla.
Vi ses snart älskade vänner!
Kärlek,
Kajsa
Det har varit en tung dag, sedan jag kom på att det idag är 6 månader sedan... Jag har tittat på gamla foton och foton från den där veckan, när tiden stod stilla och snön bäddade in huset i tystnad och avskildhet. Och jag kan inte förstå... När jag ser Alfi på korten, så mager och så trött, kommer jag på att vi ju inte gav honom någon mat... Och skuldkänslorna väller upp - innan jag kommer på att de sade i Lund att vi inte skulle...
Så onaturligt, så grymt, att inte ge mat, att bara vänta på d ö d e n... Jag tänker på nätterna jag vakade över honom... Så svårt han hade det och så lite som han ändå klagade. Hur han bara gnydde lite när han behövde mera morfin... Så onaturligt att ge ett barn morfin...
Älskade lilla Alfons, imorgon ska jag hälsa på dig en stund, innan jag hämtar Hannes och Hugo på dagis och förhoppningsvis får en kram av lilla pineschan, din allrakäraste syster. Sitta en stund hos dig i gräset och prata med dig så som jag kan göra när jag är själv... Tyst formulera det jag inte lyckas fånga på papper eller dataskärm...
Du finns hos mig inatt, Alfi, liksom alla nätter och dagar. Det börjar bli höst, regnet piskar mot rutan och vinden viner... Du ska ju vara inne då! Och ändå: det känns bra att veta att du alltid har ett ljus tänt på din grav. Inte ska du vila i mörker...
Många varma tankar till er alla i Sätaröd inatt.
Känner med er. Jag har en nära släkting som just nu går igenom den där omänskliga väntan där döden känns som en befriare.
Tröttheten varvas med ångest och rädsla och jag är så ledsen.
Varma kramar och tankar till er.
Ett halvår redan eller bara.....
Ibland känns det som om det var flera år sedan.
Det du skriver får mig att tänka.... och att gråta förstås.
Mina barn åkte till Farmor i 2 dagar eftersom jag jobbar så långa dagar och min sambo skall jaga.
Jag grät i flera timmar efter att dom åkt.... Då tänkte jag på Er som inte får träffa Alfons igen, och kände mig dum.
Slutsatsen är Jä..a Cancer.
Styrkekramar till Er.
Varmaste i den kyliga morgonen. Alltså, bilden på dig, Alfons och hickeflickan är så jättefin. Och så blir jag hungrig när jag ser den.
Nu semester och jag har inget planerat utom hästskötsel och lathet. Hurraaaa vad skönt.Hmm,undrar om jag ska baka lite Haha, gick du på den. Aldrig, aldrig på evigheter.
Mycket med fina tankar och stora kramar till er alla. Och så lite fina pussar till Alma-Lee!!!
En så fin bild på er. Stora kramar!
Hej
Vill bara att Ni ska veta att jag tänker på er, fast jag inte känner Er
Tänk att det redan är ett halvår sedan ni förlorade Alfons... Tiden går fort.
Vilken fin bild på er när ni ska äta tacos. Jag önskar att det hade funnits fler sådana myskvällar för er med Alfons.
Många kramar
Vad fina ni är på fotot Chatarina när ni äter tacos du och Alfons!
Jag tycker om namnet Hickeflickan...underbart!
Ni är så fina, så fina!
vikken mysig bild på er.....
tycker du skriver så bra...är som att läsa en bok..
många kramar tiller
Godnattkram till er fina!
Jennie
Varmaste och god natt. Tänker lite extra på dig Christian. Lycka till på jobbet i morgon.
Puss och stora kramen!
Lycka till imorgon Christian!!! Hoppas det blir en bra dag!
Kram Johanna
Det Ni har fått utstå, kan aldrig någon förstå, som inte upplevt detsamma, Er vanmakt, Er outhärdliga sorg, Er saknad. Ni beskriver den så exakt, så träffande att Ni bara måste göra en bok om Alfons och hans cancer. Den kan dels vara en hjälp till Er själva, dels vara en stor hjälp för andra som hamnar i Er situation samt sist men inte minst som en informationsbok om en vanlig men ändå i Era ögon en mycket ovanlig och speciell pojke, som så oerhört tappert kämpade till sista andetaget.
För mig är min insamling till Cancerfonden ett avslutat kapitel i och med att jag nått mitt mål men efter att ha fått så mycket tragisk information under den tid som jag bedrev min insamling, kommer jag att göra en insamling för Barncancerfonden. MIn dröm är att springa de 225 milen från Treriksröset till Smygehuk helt utan service och med en joggingvagn med min campingutrustning mm. Det är i så fall möjligt att vi blir minst två, då en god vän också vill ställa sig bakom detta inamlingsprojekt. Ett projekt där inga barns namn kommer att nämnas utan blir en påminnelse att cancern finns och att den kan slå till när man minst anar det. M a o, vem som helst kan drabbas och slutligen får det bli en slags minneshyllning till alla barn som kämpat så tappert mot cancern men förlorat.
Jag kan inte garantera att mitt projekt blir verklighet för jag måste nu träna oerhört mycket för att kunna springa 6 - 8 mil/dag men jag ska försöka.
Annars får jag göra en insamling till Barncancerfonden på något annat sätt!
Ett halvt år kan tyckas vara en evighet för en lycklig men som en blinkning för en olycklig!
Må tiden, högre makter, vänner och bekanta få
Er att komma bort från den värsta sorgen!
Har följt er blogg en längre tid. Vill inget annat än ni ska veta att jag tänker på er. Kram.
"Döden är slutet på ett liv men inte en relation"
Så fint ni dokumenterar. Jag blir glad och ledsen på samma gång. För allt som varit och för allt som inte blev. Jag är förundrad och full av beundran.
Godnatt Sätaröd, godnatt Alfons.
Cecilia Kristianstad.
"Döden är slutet på ett liv men inte en relation"
Så fint ni dokumenterar. Jag blir glad och ledsen på samma gång. För allt som varit och för allt som inte blev. Jag är förundrad och full av beundran.
Godnatt Sätaröd, godnatt Alfons.
Cecilia Kristianstad.
Ni har så vackra barn! Tittade tillbaka i bloggen ikväll... Så många fina bilder med kärlek som strålar, mellan er två vuxna, föräldra-barn och syskonkärlek. Hittar inga ord inatt. Blir bara så ledsen för er skull... Kramar och tankar genom natten till er som älskar och saknar, mia.
Varmaste! Fortfarande kaaalllttt! Fast man vänjer sig väl. Fördelen är att Dimma går ut tidigt på morgonen i stället för att stå inne och slöa hela dagen.
Pussar på er alla!!!
Hoppas ni har haft en bra dag idag:-)
Kram Susanne
Hej fina vänner...
Hoppas det känns bra med jobbet, Christian. Tänk Catarina, nu skulle vi ju kunna ha såna där mysiga mammadagar igen. Om det inte vore för MITT jobb..!
Puss o kram Jennie
Varmaste och godnatt och stora kramar till er alla.
Vad konstigt. För bara en halv timme sedan, när jag plockade av efter dagens kvällsmat, bestämde jag att vi skulle ha tacos imorgonkväll. Satte mig sedermera framför datorn och naturligtvis även in på Alfons sida. Vad läser jag om inte - tacos (fast jag undrar verkligen om jag vill prova ananas till - verkar verkligen minst sagt udda)! Jag håller med om att det är en underbar bild på er. Tänk så fantastiskt (roligt/sorgligt/ensamt) det ändå är att ni har alla dessa bilder att titta på och förundras över. Ni behöver ju inte dem för att minnas men kanske att man kan få en annan synvinkel på bilden när man tittat på den mer än tusen gånger. I vilket fall som helst önskar jag er allt gott. Önskar er en lugn återgång till vardagens ensamma lunk, där små saker verkar viktiga utan att vara det trots allt. Kram, Eva.
Godnattkramar till Sätajöd..!
Nu är det läggdags för en sliten mamma; det känns att det är torsdag.
Sköt om er!
Jennie
Varmaste! Kallt, regnigt och grått.
Tänker på er och då blir det lite varmare i hjärtat.
Puss o kram.
tårarna rinner och jag känner er saknad efter en av era tre solstrålar, lille Alfons. Så medveten man blir av det grymma som kan inträffa, så hårt det slår och så hårt det har drabbat er. jag känner stor smärta å era vägnar och skickar de varmaste tankar till er alla. Ikväll blir det tacos, med ananas, och ett ljus tänt för Alfons.
Hej familjen Löv. Idag skiner solen här i Göteborg och jag hoppas att den slösar med värme på er också. Jag besökte min kompis på kyrkogården igår och tänkte att på många sätt är hösten den finaste årstiden just där. Löven som singlar ner och lägger sig tillrätta gör att det känns som om någon lägger en extra filt över gravstenarna, stoppar om lite noggrannare inför vintern. Det luktade så gott också - lite mustigt och jordigt som i min mormors matkällare. Jag hoppas att Alfons fina plats också pryds av höstfärger. Många tankar och kramar till er alla.
Varmaste o godnatt! Puss!
Jag har nu läst och tittat igenom er blogg. Ibland glömmer jag att det har ett ansikte...att verkligen se hur hjärtgripande det är. En väns man har fått sin diagnos ett tag sedan, han har inte långt kvar. När jag ser och läser, jag känner en sån stor sog över allt och det är bra. JAg stannar upp och kommer ihåg, istället för att glömma. Stiger ut ur mig själv, mitt stressade jag och ut ur mina vardagliga generaliseringar och ut ur den giftiga tankens värld. Och bara kommer ihåg, minns att livet är så sårbart. Att läsa om att du öppnar medaljongen och visar Alfons att du
kör om lastbilen, att du grips av de olika tankarna så spontant...om inte den här bloggen kan väcka människors vilja att donera pengar till barncancer fonden vet jag inte vad som kan. LIvet är konstigt, i Oktober åker jag till Bangladesh och som du säger så finns det så mycket hemskt att det är svårt att jämföra. 2 lastbilar i Dhaka som har kappkörning mitt i stan och en rikshaa kommer ivägen och blir mosad. Så lätt så snabbt men inget liv kan jämföras.
För er är Alfons en människa en vän en släkting ett barn och ni har varit närmast honom alltid...Jag sörjer Alfons öde, sörjar att Alfons ett barn måste lämna en så underbar familj som älskat honom till sista stund och för all framtid kommer att sakna honom.
Jag försöker stänga ute, men när jag ser och läser er blogg minns jag och ni skriver så som livet är. Tack
Älskade vänner!
Så länge sedan och ändå så nära. Livet som bara snurrar på dagar blir till veckor och veckor som blir till månader.Saknad och längtan som är stor. tänker ofta på er. Fin bilder med både ljus, värme, längtan och sorg i. Tjejerna har blivit så stora.
POK
Godnatt till er säger jag, som fått ha en härligt lugn och mysig hemmakväll med familjen. Har ätit nötter och mörk mintchoklad till bristningsgränsen. Inbillar mig att det är bättre än lösgodisträsket..! Nytt för mig är det iaf.
Sköt om er, kära vänner. Jag ringer snart.
Kram Jennie
jag känner en så stor sorg i att jag inte har kunnat vara där för er som jag har velat. inte bara nu, utan också under alfons sjukdomstid. det är så märkligt, jag väntar fortfarande. väntar på att tiden ska gå tillbaka, på att alfons ska komma tillbaka, på att vakna till det riktiga livet som inte är så här. att telefonen ska ringa och att vi ska bubbla om nästa möte, spelkväll eller besök. jag önskar att jag kunde vara som alfred som på ett så fint sätt inkluderar alfons i sin vardag, små tankar och meningar här och där, på ett glädjefullt sätt precis som när han levde. jag är så full av sorg att det bara tar över hela tiden. jag fattar inte att det har gått ett halvt år, den där dagen i mars känns som igår. det känns så maktlöst. jag vill bara
sätta i hälarna och slå bakut och få nån att fatta att det inte kan vara så här. jag är så van vid att när nåt är fel så kan man leva jävel om det och få rätt, få felet tillrättat. så går det plötsligt inte. det gör mig så vansinnigt arg. och tom. och ledsen. men i alla fall, kramar från mig ikväll. den värme som finns kvar går till er i natt.
Vi körde förbi ert hus och er mysiga trädgård ikväll. Har varit på släktträff hela dagen och hade bråttom hem med trötta barn. Nu ligger de i sängen och en av två sover, snart lär det vara "full utdelning".
Hoppas ni myser tillsammans denna helg. Så snart Tilda har somnat blir det filmkväll här. Mysmys.
Saknar er väldigt.
Kram Jennie
trevligt att träffas en stund förra veckan o prata speciella familjeförhållanden....Vi jagade nog upp magen för på natten fick vi åka in till förlossningen o på fredagmorgonen kom en liten pojke. Nu ligger vi o myser i soffan, men ska strax gå o lägga oss.Hoppas allt är bra med er! Kramar från oss 4!
Jädra piss.
:'(
Ibland är livet så jävla obarmhärtigt! Hur kan en liten fin pojke som din Alfons förgås vid en så ynken ålder? Vilken bortkastning! Jag är säker på att han vakar över er och att ni en dag igen kommer få träffas och äta tacos i soffan. Finns inga ord hur jag känner för er! Och jag vet att ett barns bortgång är det värsta som någonsin kan hända i en människas liv. Du är så stark att jag bara kan ta till mig av den kraft du har och försöka förstå hur lycklig jag faktiskt är! Sluta aldrig kämpa, kämpa för dina barns om du inte längre kan kämpa för din skull!