Lördagen den 12 april. Om minnen som betyder liv.
Alfons. Det är så konstigt att ditt liv skulle bli såhär. Att det skulle komma att bli så kort. Det är bara sex år sedan jag väntade dig, och ändå har du redan varit död i mer än ett år. Som jag längtade efter dig. Hur jag och Christian byggde vårt liv kring dig och hur det var tack vare dig som vi fick en framtid tillsammans. Det är mycket som var och är tack vare dig; Alma, Vera och vår nya lilla flicka.
Nu i efterhand så är jag glad att vi hade vår tid; livet på Möllan, i Malmös parker, sommarturerna till Ribban när du på väg hem somnade på cykeln. Dina första steg på Simrishamnsgatan, utanför vårt hem.
Vårt friska liv levde vi med dig i Malmö. Så köpte vi huset där jag växt upp, i en grönskande by, för att leva utan avgaser, nära naturen. Hur paradoxalt det blev när vi tre veckor senare stod med en cancerdiagnos i medvetandet? Vi längtade efter gräs under dina och Almas fötter, utan att vara rädda för glasskärvor. Det fick vi, men med gifter i din lilla kropp. Vi som tidigare undvek att ge dig alvedon; vi litade mycket till kroppens eget försvar.
Så minns jag våren för tre år sen, utan att riktigt kunna förstå att det redan gått så lång tid.
Jag minns hur feber och öroninlammationer kom och gick, varje månad. Jag minns hur du hade ont i magen; du sa att det stack. Det beskrev du med egna ord redan som 2,5-åring. Jag minns känslan av hypokondri som jag ofta fick försvara på barnakuten, och jag minns den där dagen i juli när jag fick nog. När du äntligen undersöktes av en överläkare som förstod att det var allvar. Jag minns fortfarande hans namn.
Jag kommer ihåg de morgnar som jag fick tvinga i dig den lilla frukost som var, för att du skulle iväg till dagis. Jag minns hur jag talade om för dig att du måste faktiskt äta upp, annars kommer du att vara hungrig igen redan när vi kommer dit. Jag förmanade, tvingade och trugade. Jag minns hur jag undrade vad det var som var fel när du sen kräktes upp maten. Alltid detta morgonillamående. Jag minns hur jag tröttnade på att ringa till dagis och till Christian på jobb, för att du sen, välmående och glad, mötte pappa när han kom hem.
Jag minns och jag förstod, likt du, när vi fick svaret: Men det vet jag mamma. Tre år gammal visste du. Som treåring bekräftade vi dig, din kropp och det du visste. Jag är glad över att vi fortsatte med det. Det var din trygghet.
Vi var din trygghet. Och du, min stora kärlek, var min.
Mamma
Alfons på Utredningsavdelningen, Mas den 7 juli 2005. Vi har just fått veta att han har en tumör i buken som mäter 11 gånger 12 cm och är 8 cm tjock. Ändå är allt som vanligt. Alfons är Alfons.
Kramar om dig, kära syster. Kramar om dig.
Fint skrivet, men så fel, så j-a fel. Alfons skulle ju varit med å tagit emot en lilla nya.
Kram på er!!
Stor kram. Så fina ord.
Varmaste! Vackra, vackra och fina ord. Stora varma hjärtekramar till er alla. En extra till Alma-Lee!!!
Det rinner tårar längs mina kinder nu... stackars lilla Alfons.
Kära, kära ni. Vilken sorg ni måste leva med och så orättvist det är.
Tänker på er! Många varma kramar E
Ni bekräftade Alfons. På ett fantastiskt sätt, det har jag sagt till dig. Ni är underbara!
Kramar
Du skriver så varmt... Dina ord är så mycket kärlek, jag ryser. Blir så otroligt gripen av Alfons liv, så fruktansvärt ledsen och arg över att det blev som det blev!!!
Ni är i mina tankar dagligen...
Hoppas ni får en fin helg tillsammans
Kram Johanna
Bland det finaste och sorgligaste jag läst. KRAM
Många kramar, jag har inga passande ord.
Ingen tröst är det men jag kan inte tänka mig några bättre föräldrar till Alfons.., låter helt självklart, men ni förstår nog vad jag menar! Kram
Så väldigt vackert du skriver om Alfons och er liv, Catarina.
Det är verkligen fel att det blev så här. Men Alfons har verkligen de bästa föräldrar man kan tänka sig.
Hoppas ni har en fin helg i det underbara vädret det blev nu.
Många kramar
Tanker pa er allt som oftast!
Stora Starka Styrkekramar fran Charlotte
Nä, jag blir bara så ledsen. Det finns inga ord. Vad jag önskar att det fanns ord som tröstar, läker och tar bort all sorg.
Men din sorg är så vacker när du klär den i ord. Så vacker att det gör ont.
Mina tankar finns ofta hos er och som så många andra har skrivit, så berör ni mig. Vi som inte ens känner varandra. Varmar kramar och tankar skickar jag er som vanligt och idag känns de extra futtiga.
Vilken fin bild på Alfons!!! Kände nästan inte igen honom där :-) Söt go 3 åring :-)
Kram på er
Hej Catarina. Har försökt skriva flera gånger den sista tiden men finner inga ord för mina tankar och känslor. Går igenom en jobbig tid själv med en när vän som har kort tid kvar att leva pga cancer och lägger all min omtanke och positivitet på denna vän. Men det betyder inte att jag inte är här och kollar era uppdateringar och vakra ord. Historien om Er familj griper tag i en och man klarar inte släppa taget. Hoppas av hela hjärta att du har fått bra hjälp med att sortera känslor och tankar och kan se framåt även om det innebär ett liv med Alfons i himlen. Han finns där hos er i tankar, saker och minnen. Ta vara på dom vackra minnen och plocka fram dom och gläds åt dom. Ett till barn är en egen person och kan aldrig ta just Alfons plats. Kan nog vara omtumlande att göra plats för ett till barn i er familj. Hoppas Alma-Lee kan tänka på Alfons med ett leende och minnas. Alfons kommer alltid att finnas hos er. Många kramar
Åhh villken sorg och ångest du förmedlar med detta inlägg.
Vet ej vad jag vill skriva men skickar en tanke till er alla.
Vad söt han är på bilden lille Alfons
Livet blev alldeles för kort för sötnosen Alfons. Lycklig men kort.
Kram.
Du skriver stora ord. Tunga ord. Stor kram till er
(Förresten, har du sett denna? Det är nästan ett måste till er vagn! http://www.tradera.com/Vintage_retro_babylift_i_manchester_Emmaljunga_Fin_-auktion-61941986)
Ja... lilla, lilla Alfons.
Tänker på er.
Lilla, lilla gumman... Så jag minns de där dagarna, när allting höll andan i väntan på mera besked, så att vi kunde förstå... När kroppen förstod - alla steg var tunga som bly - men hjärnan var hopplöst förlamad... Så minns jag det. Och mitt i allt detta Alfons, som lekte som vanligt där i korridoren på Flens, som jag inte besökt sedan Mikael låg där som nyfödd för mer än trettio år sen... Min förstfödde. Och din förstfödde - med en tumör i magen. Jag tänkte mig den som en ärta, och så var den så stor! Men han lekte bekymmerslös i sandlådan - solen genom hans blonda hår och med de blåa ögonen helt fokuserade på leksakerna - medan du och Christian fick träffa en kurator, som skulle ha ett första krissamtal med er... Jag hade lyckats somna Alma, som var så liten och så mammig att hon skrek bara man kom nära...
Gång på gång återkommer jag till de där dagarna, minns förvirringen och att vi handlade på citygross, tröttheten, overklighetsskänslan. Och tvärs igenom: minnena av Alfons, som lekte som vanligt, som pratade och körde med sin stora bil - var kom den ifrån??? - och ändå var ganska oberörd. Hur vi smög in och pussade honom på pannan sedan han somnat, kände tumören under handen när vi smekte honom över magen, pratade om hur svettig han var.
Lilla, lilla Alfonskillen, gång på gång försöker jag tänka på dagen innan, dagen då vi ännu var ovetande, när vi trodde att du bara hade problem med magen. Älskade pojken, inte ville jag att du skulle försvinna så från oss... Jag älskar dig och jag saknar dig. Fortfarande kan jag inte förstå, vill ju ha dig här. Hos oss.
Många kramar genom natten.
God sömn önskar jag er alla.
Jag kan inte läsa dina ord utan att gråta. Du har verkligen en fin gåva att kunna uttrycka dina känslor och tankar. Antar att det är ditt sätt att bearbeta, att överleva. Du berör mig, även fast vi inte känner varandra. När jag läser dina ord blir jag så oerhört tacksam för att jag har två små friska pojkar men samtidigt så himla rädd för att livet är så skört.
Varmaste och pussar i kalla morgontimman. Tankar!
Varmaste medkännande tankar från en annan mamma.
fina, fina alfons! och sa lika hans systrar ar honom!
jag sander massa kramar och styrka
och hoppas att varvadret lyckas varma i alla fall lite.
Hej, fina ni och fina Alfons som känns igen. Det blonda håret, de stora blå med busig blick och rosiga kinder...Jag kommer ihåg när du berättade och jag kommer ihåg att jag tänkte att "kan Alfons få cancer så kan alla få cancer"...Han berör oss alla och finns i våra tankar när vi ser de våra kasta en jacka i våren och springa med vårspring i benen efter bollar och katter och glassbilar. Han finns med oss när vi go´nattar och jag är säker på, att i Alfons minne så pussas det och kramas lite extra med de barn vars föräldrar har följt er resa.....
Kram Janina
Varmaste! Solen skiner och vi har fikat ute för första gången på jobbet...underbart!
Fina, fina tankar och stora kramar!
Så fint skrivet! Och vem kan ana att den glada, pigga pojken på bilden skulle vara död 3 år senare. Så orättvist. Sånt får bara inte ske.
Många kramar till er!
Kramar om
Jag har i flera veckor försökt läsa igenom er blogg, men gråter så att jag måste ta pauser.
Så mycket kärlek ni har för era barn, och så mycket bus och fantasi. Det är få barn förunnat att ha föräldrar med så stor närvaro, er fantastiska Alfons hade tur som hade er.
Jag vill önska er all lycka i framtiden, för er och alla era barn, både de fysikst närvarande och för honom som finns i era hjärtan.
Älskade, saknade vän,
tänker på dig ofta. Jag känner att jag fattas ord och stöd att finnas vid din sida och säga bra saker. I helgen som kommer är jag ledig och vill gärna komma och krama dig och lyssna. Och prata om du orkar och vill lyssna.
Jag vet varför jag känner mig stum, för att jag vet att det inte finns någon tröst att erbjuda. Det finns inget som kommer att få Alfons att komma tillbaka, inget som kan ta bort de ärr och den sorg som cancern förde med sig in i era liv. Tiden läker inga sår, den lär oss bara att leva med dem. De finns alltid kvar, vi bär dem med oss, och eftersom såren även ger oss minnen av dem vi älskar kommer vi att fortsätta gråta och sörja de vi förlorat.
Just nu läser jag Marianne Fredriksson, för att jag kände att jag borde ha läst något av henne. Boken jag har valt är "Den som vandrar om natten". Den handlar om två barn med samma far men den ena mamman är en slav som dör älskad och saknad och den andra är hustrun som är avskydd och fruktad. I sorgen över förlusten av den goda kvinnan lär sig det ena barnet av sin mentor att gråta, medans det andra barnet får lära sig av fadern att inte gräva ner sig. Men i mötet med mentorn och den sörjande brodern gråter även det barnet.
"De tre satt länge på stranden och även Eneides lärde att det inte finns tröst i livet."
Den meningen sa så mycket, den gör ont men är sann. Vi måste få gråta och sörja, sakna. Allt går inte att pussa och blåsa bort. Vår glädje finner vi i andra saker efterhand, men det mörka och smärtsamma finns alltid med. Kanske är det just det som gör att vi kan uppskatta det vackra och fina så mycket mer, som ett nytt liv, en syster. Förlusten kan visst hindra oss, men jag föredrar att känna att den gör oss mer måna att ta hand om och älska det vi har.
Jag skickar många kärleksfulla kramar till er alla i det vita huset i Sätaröd,
Kajsa
Finner inga ord. Bara många många tankar genom natten till er alla, mia.
Oh så fint skrivet jag får tårar i ögonen. Varma kramar från en som bara råkade poppa in här.
Tänker så ofta på er..
Jag önskar så att fått stanna kvar...
Fina Alfons..
Kram Tess mamma till Liam & Leo
Tänker så ofta på er..
Jag önskar så att fått stanna kvar...
Fina Alfons..
Kram Tess mamma till Liam & Leo
Tänker så ofta på er..
Jag önskar så att fått stanna kvar...
Fina Alfons..
Kram Tess mamma till Liam & Leo