Onsdagen den 20 augusti. Om bröllopsminnen och likheter. Om begravningen och sammanbiten sorg.
Sen dagen då Lykke föddes har den ena insikten efter den andra kommit. Det är meningen att just hon kom. Hon är ett fantastiskt barn, och jag kan inte se mig mätt på henne. Hon blir mer och mer lik Alfons för varje dag. Ibland tänker jag att det är så eftersom jag saknar Alfons, och då tar jag fram bilderna från sommaren för sex år sen, bara för att försäkra mig. Och visst är hon lik honom, såsom sina systrar, med den lite trubbiga näsan, "skalman-halsen" och det där sneda leendet. Hennes minspel liknar det Alfons hade; tydligt och bestämt.
Jag pratar med henne om Alfons, sjunger samma sånger som jag sjöng för både honom, Alma-Lee och Vera.
Jag hör Vera berätta om Asons och ser henne stolt visa den ännu ovetande och sovande lillasystern var han ligger begravd. Vera vet mycket och allt det berättar hon för Lykke. Vera säger min och mitt om allt, utom när hon pratar om Lykke; då säger hon mjukt och insiktsfullt: vår bebis mamma.
Alma-Lee sitter länge, länge hos henne och följer henne i grimaserna hon gör. Så tittar hon på mig och säger det är tur vi har henne mamma.
Det är tur för oss att vi har våra barn. Alla fyra.
Det är overkligt längesedan Alfons sprang i trappan, åt fil-med-kanel-och-socker till frukost, fick en lillasyster-tumör, badade i bassängen, bråkade om dinosaurierna på lekrummet, bad om eld i kaminen, åkte i bilen, ville till IKEA, ville något alls förresten, fick nål i porten eller bara kramade mig med sina händer djupt instuckna i mina armhålor.
Man ska inte begrava sitt barn. Man ska inte begrava sitt barn. MAN SKA INTE BEGRAVA SITT BARN! 
Vi har själva sänkt ner kistan med Alfons kärleksfullt nerbäddad i,
Christian, jag, Tobbe och Darek. Vi sitter hos honom och väntar. Väntar till
dess att alla runt oss lagt sin hälsning till Alfons. Väntar på alla de blommor,
sjörövarpengar, sjörövarväskor, foton, nappar och vantar lagt sin skyddande
hand över vår pojkes döda kropp.
2007-03-22 klockan står still på 14.09.
Jag saknar sammanbitet. Det finns inga ord som skulle kunna förklara.
På tisdag är det två år sen vi gifte oss. Vi alla i vår lilla familj. Vi firar på IKEA, med middag och bara minnen från förr...
Kärleksringar på fingrar, sovande morfinpåverkat smärtansikte under böljande
äppelträd, den allra sista sensommaren. 26 augusti 2006. 
Vi tillsammans för alltid inom oss själva och varandra. 26/8 2006.
Blivande familjen Löv. 26/8 2006.
Ännu en gång: Tack till alla som var hos oss! Tack!
Catarina
god natt, mina fina. ni finns hos mig. alltid.
du är helt underbart fantastisk du berör mig rak in i själen du kan bli och göra vad du vill du klarar allt...underbara du...
Det finns INGEN som kan uttrycka sig så oerhört talande som du. Orden griper verkligen tag i oss som läser. Mina tankar finns ofta hos er, hoppas livet och glädjen segrar över det mörka. Alfons har finfina systrar som han säkert är mycket stolt över - för att inte tala om hur stolt han måste vara över sina underbara föräldrar.
Sköt om er allihop!!!!
Dina ord får mig att känna kärlek till er - hela familjen Löv.
Jag sitter med tårfyllda ögon och tror mig veta precis vad du känner; tyngden av smärta som ligger över dig, ligger i läsandets stund även över mig. Som en grå, tung och blöt yllefilt som hotar att kväva mig och jag får svårt att andas.
Jag instämmer i dina ord - MAN SKA INTE BEGRAVA SITT BARN!
Den gråa himlen utanför fönstret ser med ens mer dunkel, grå och trist och jag känner med er.
Tack för dina fina och känslosamma ord. Du berör mig långt in i själen.
Varma kramar och tankar till er.
Så fina bilder! Vet att jag tänkte mycket på er den dagen som Alfons blev begravd. Lite är så orättvist och det skulle ju vara Alfons som med börjar F-klass nu i augusti. Tänker på er ofta ofta!
Många varma kramar Elin.
Sorg och liv och smärta och kärlek. Det är verkligen så att i samma ögonblick som man skaffar barn så ligger hjärtat plötsligt helt exponerat för vilka känslor som helst. Man kan aldrig stänga av eller värja sig! Och vi, hela Alfons hejaklack, skulle önska att ni hade sluppit uppleva den där begravningsdagen. Den fina pojken och storebrodern borde vara hos er, allt annat är ju bara vansinnigt. Livet är så svårt att förstå ibland. Många kramar från Christina.
Det är många som är med dig i din sorg, Catarina.
Ni är så fina & det lyser av kärlek runt er.
Många kramar
ni finns ständigt i mina tankar. för man ska inte begrava sitt barn.
Fan.
all kärlek till er.
Sååå fint du skriver! Jag får tårar i ögonen.
Hej
Vet inte vad jag ska skriva bara att jag vill skriva.
Kära Catarina fast jag inte känner dig eller din familj, mer än på nätet, berör du mig så.
Tänker ofta på er
Många kramar
från
Susanne
Hej igen!
Vilka ord du skriver..
Du skriver så underbart vackert,man kan ta på känslorna bakom orden..
Du verkar vara en fantastisk mamma..
Många kramar!!!
kramar om...er alla
kram Helen i Lomma
Jag vet ingen som skriver så bra som du. Jag gråter och håller med. Funderar. Undrar varför livet är så orättvist. Tänker på er,
KRAM
Sitter bredvid och håller om
Kram
Det gör ont i halsen och tårarna svider i ögonen. Du skriver så orden fastnar innanför huden.
Lycka och sorg. Glädje och hjärtskärande saknad. Hand i hand.
Livet!
Jag värjer mig för dina ord. Vill inte läsa. Du skriver så naket, så ärligt. Vill inte att det som står ska vara sant. Men det är det. Tvingar mig att läsa. Tvingar mig att inse att jag egentligen inte vet någonting om något. Vad lite vi alla vet. Vad lite vi egentligen behöver veta. Viktigast av allt är att älska. Här och NU. Imorgon kanske inte finns. Det är det enda vi behöver veta.
Och så oändligt älskad Alfons var och är av er, sådan kärlek önskar jag alla. Tänk vilken lycka för honom att få vara hos er de korta åren som blev hans liv. Tänk. Omgiven av kärlek. Av föräldrar som älskar. Honom, varandra, hans systrar. Älskade, älskade Alfons som du fattas dem.
OM du finns därute någonstans så tror jag att du både ser och känner hur du fattas dem. Men också att du känner den enorma glädje och lycka och kärlek som finns inom dem. Som finns inom dem just för att du funnits i deras liv.
Vi har aldrig träffats. Men du, Alfons, har berört något i mitt inre, något har väckts till liv. En insikt. Om vad som är viktigt och framför allt vad som inte är det. Och du Catarina - dina nakna ord, så fyllda av känslor. De berör. De berör så att det spränger i mitt bröst.
TACK!
All lycka till en alldeles underbar familj!
Så vackert, ledsamt, kärleksfullt.... Du får med så mycket i dina ord Catarina.
Varje gång jag läser blir jag lika påverkad, berörd och tårögd. Ingen annan människa har fått mig att känna så...
Trots att jag aldrig träffat er eller Alfons så finns han i mina tankar varje dag, det bara är så.
22 mars... min födelsedag.... Känns hemskt att det är Alfons begravningsdag. Men man väljer inte sina dagar, man väljer inte att ens barn dör. Ens barn ska leva... leva friskt och busigt, lyckligt och utvecklande.
Tack för alla fina bilder du visar....
Kram Johanna
Å Catarina. Jag ser det framför mig där ni sitter ovan kistan. Det var en hemskt tung och vacker dag.
Rio med sin favoritpinne som han vill lägga ner i kistan men när han går fram så ångrar han sig men han lägger den ändå tillsammans med en teckning av Alfons och morfar Gunnar i en sjörövarebåt (låt det vara så att de lever rövare nånstans och att det är dit ni kommer sen allihop, vilken fest och vilken lång kram det skulle bli)
Tack för senast, det var mycket mysigt och gott. På vägen hem hade vi en fantastisk himmel i rosa och orange. Rio undrade hur gammal Alfons skulle vara. Jag sa att de skulle vara lika gamla. ÅÅÅ, då kunde vi ju leka StarWars. Ja det skulle ni nog. Det är för jävligt. Han borde vara med. Han finns ju där överallt och jag förstår att du skymtar honom ibland. Han skulle springa med oss andra med vind i håret och en pinne till lasersvärd.
Jag ska försöka skicka dig lite finfina bilder från finfina dagen!
Kram till er alla från oss alla!
Fanns med er i tanken hela dagen den 22ndra, liksom många många andra dagar. Era ord tränger in och, som många här säger, gör det omöjligt att värja sig. Det som var då är fortfarande så fel så fel att man undrar hur det egentligen kunde hända. Alfons skulle ju vinna den sista stora striden... Livet är orättvist och svårt att förstå sig på. Styrka kärlek och respekt till er alla i familjen Löv.Och tankar genom natten, mia.
Catarina! Jag har inte kommenterat i din blogg på evigheter men följt er länge. Det du skriver går rakt in i hjärtat och jag känner så med er.
Sluta aldrig skriva!
Kram
Nettan
Åh, du skriver så man nästan förstår....och ändå är det så ofattbart.
Kram Helena
Åhh vad fint du skriver. Läser med tårar i ögonen. Skickar en massa kramar till er.
puss på er. Jag älskar er!
Som vanligt så berör du på djupet Du skriver så fint om det hemskaste.
Fina bilder på er fina familj!
Cyberkramar
Kommer ihåg båda dagarna. Den 26 augusti med blandade känslor, glädje för ert bröllop och sorg för Alfons återfall.
Den 22 mars är det bara sorgliga känslor.
Hoppas att ni får en bra dag på Ikea. Skall ni äta älgmakaroner?
Kramar
Allt du skriver får mej att beundra er familj.Att kunna ge sååå mycket till oss bloggläsare, det går rakt in i kroppen på mej. Det känns som om jag siter där hos er och är med i er familj , att jag känner er väl och träffat er alla även Alfons. Det finns ingen främmande familj som jag känner sådan värme och glädje över som er.
Den bilden när ni siitter på huk efter att ni sänkt ned kistan med Alfons säger allt , så mycket smärta.Sen ser man blderna från ert bröllop och där är så mycket kärlek.
Tänk att det finns sådana människor som er i denna annars ofta hårda / grymma värld.
Syster, kära du. Man ska inte begrava sitt barn, jag önskar att Alfons hade fått leva.
Vill trösta, vill gråta, vill förbanna cancern!
Ditt ansikte vid graven! Hur ska någon hitta ett tröstande ord? Det finns inga men o vad jag skulle vilja uppfinna något som skulle kunna ta udden av smärtan som river i era bröst!
Har suttit i timmar(igen) och läst bloggen från början. Så märkligt att "känna" och tänka på er som jag aldrig träffat. Alfons, din fantastiska familj och du berör så mycket.
Dina ord griper tag i mitt hjärta och vrider om, det är så intensivt på något sätt, jagkan inte sn tänka mig smärtan och glädjen ni känner! Men jag fäller tårar för er!
Kram Ida
Du skriver helt fantastisk.
Kram Jenny
Ingen kan sätta ord på känslorna som du Chatarina!
Alfons och hans systrar har en makalös familj! Jag kramar om er alla genom cyberrymden!
Susanne
Läste på text-tv att forskare har funnit den ärftliga genen som orsakar neuroblastom!
På sikt kommer man troligtvis kunna undersöka de barn som är i riskzonen och behandla sjukdomen innan den gått för långt!
Hurra för forskare! Ett ljus i mörkret!
Varma kramar och tankar till er!
Jag vill bara önska er en fin bröllopsdag tillsammans. Njut av IKEA, köttbullar, värmeljus och framför allt varandra.
Stor kram Johanna
Oh vilka fina, sorgliga och kärleksfulla bilder på fina familjen Löv, som alltid kommer att vara en familj med 6 personer.
Vad fint du skriver.
Kramar till alla.
Önskar ett ni får en bra bröllopsdag tillsammans med flickorna och Alfons i era hjärtan. Tänker på er!
Många varma kramar Elin.
Jag hoppas ni får en fin bröllopsdag idag
Grattis på er bröllopsdag idag
kram Helen i Lomma
Har följt er blogg länge men aldrig kommenterat älskar att läsa dina fina ord du skriver fantastiskt. Grattis på er bröllopsdag. Sluta inte skriva du skriver som att man skulle känna er personligen fast man inte gör det TACK
Idag kom jag av en händelse in på Alfons blogg. Min 4-årige son Lukas satt i mitt knä vid datorn och ville gå in på Alfons (Åbergs) hemsida. När han sedan sprag iväg och tittade på Alfons Åberg-filmen, så gick jag in igen på bloggen och började läsa. Jag har gråtit hela dagen sedan dess, varit inne och läst och gråtit mer. En sån fin familj, så fina barn och en så fantastiskt innerlig blogg om något så svårt ... och hemskt ... och fruktansvärt. En mardröm. Catarina, jag har känt din smärta hela dagen, och jag önskar att jag kunde göra något för dig. Det bästa i livet är nu, och att du och din man är så varma, starka och oerhört närvarande föräldrar som ger så mycket kärlek till era barn. Jag förstår att Alfons var ett lyckligt och mycket älskat barn. En bättre mamma än du Catarina, kan ingen liten få ... All kärlek och medkänsla till dig och din familj. Jag önskar jag kunde få lägga en blomma på Alfons grav från mig och mina barn. Varma hösthälsningar från Christine i Sundsvall