Torsdagen den 21 februari. Om att få komma hem.
Text om hur det var att få beskedet om att det inte fanns något mer att göra för att få stopp på Alfons cancer. Dagen idag för ett år sen. Dagen som jag minns den; med en konstig panikartad ro.
Vi väntar på att dom ska komma. Vi ligger på ett av de sista rummen av korridoren; rum 5 isoleringsrum. Vi turas om att gå ut för att möta upp, allt för att inte störa lugnet inne i rummet. Där är ljuset dämpat och livet håller andan. Vi har väntat hela natten på ett svar, och när våra blickar möts i korridoren vet vi. Vi sätter oss i soffan utanför rummet: jag, Christian och syster Anna. Mittemot oss står de tre läkarna som vi haft tätast kontakt med de senaste 6 månaderna sedan återfallet. De står upp men ser ut att sjunka längre ner än där vi sitter. Jag tycker synd om dem. Jag vet vad de ska säga, och när de gör det så är det en lättnad. Jag lyssnar, vi tittar på varandra och tillslut gråter jag. Tårarna kommer av lättnad; i nitton månader har jag väntat på ett slut. Mitt hopp om ett lyckligt slut rann ur sanden ett par dagar tidigare.
Vi går in i rummet och efter oss följer läkarna. Vi ber dom att av vördnad komma och titta på vår sovande prins. De ser ledsna ut. Sorgen tränger genom alla sjukhusväggar och vita rockar.
Vi packar alla saker; det hänger fullt av teckningar, halsband, och figurer på väggarna. Allt läggs hullerombuller i väskor, lådor och papperskassar från avdelningens matsal. Vi vill skynda oss hem och få ro till att landa. Att få ro till att invänta döden. 
Januari 2007.
Min fina Alfons. Jag saknar dig här hos oss. Jag älskar dig och du fattas mig så oerhört.
Catarina
Onsdagen den 20 februari. Om ett äkta kvinnokollektiv, med våra gener.
En liten flicka med en stor mun. 19 februari 2008.
Det blir en flicka! Förmodligen ännu en liten hickeflicka, eftersom hon brukar börja de flesta dagar med en omgång hicka. Vi fick äran att vara försökskaniner till vår fina barnmorska Lotta, eftersom hon håller på att lära sig om ultraljud. Det kändes självklart att hon skulle vara med. Hon tog det lungt och försiktigt och vi hann se alla synbara organ flera gånger om. Finast var nog vår fina flickas händer, fötter och stora mun. Hon känns redan igen.
Tack alla ni som fortsätter att följa oss på bloggen, ni som skriver brev, kort och e-mail. Jag förstår att vårt liv har berört och berör många, detta må vara den svåraste tiden. Det stora ljuset i vår tillvaro just nu är den lilla flickan, den nya lillasystern som växer i min mage.
Catarina
Fina systrar väntar på den nya lillasystern. Lite prutt på magen som tidsfördriv.
Söndagen den 10 februari. Om fyrtorn och maskar i naturen.
Vi har hunnit och orkat avverka både min 29-årsdag och den dagen som blev den sista för Alfons att åka till sjukhuset i Lund, den 5 februari. Nu inväntar vi ultraljud den nittonde, liv, och Alfons dag den andra mars, död.
Jag och barnen den 30 januari.
9 februari: Vera har plockat krokusar till Alfons.
9 februari: Alma har fint plockat lavendelkvistar som överlevt den milda "vintern", krokus och snödroppar.
9 februari:Fina systrar, sida vid sida.
9 februari: Vårfint hos Alfons.
Jag och Alma var i Kristianstad under förmiddagen. Vi hittade en djuraffär och gick in för att titta på djuren, men hittade först denna fyren: "Ska du ha den i ditt akvarium" frågade kvinnan i kassan. Alma tittade oförstående på henne och svarade som tur var bara "Nej."
Inom mig kunde höra en hel radänga från henne och se framför mig hur den stackars kvinnan fick gå hem och sjukskriva sig. I akvariet, pyttsan!
9 februari: Vi hittade en maskkompis i jorden hos Alfons. Vi som gillar naturen kom överrens om att den nog bor hos Alfons och passar honom i kistan. Det känns bra.
En nöjd Alma-Lee och mamma efter en bra dag. Den dagen har vi väntat länge, länge på.
Catarina