Torsdagen den 21 februari. Om att få komma hem.
Text om hur det var att få beskedet om att det inte fanns något mer att göra för att få stopp på Alfons cancer. Dagen idag för ett år sen. Dagen som jag minns den; med en konstig panikartad ro.
Vi väntar på att dom ska komma. Vi ligger på ett av de sista rummen av korridoren; rum 5 isoleringsrum. Vi turas om att gå ut för att möta upp, allt för att inte störa lugnet inne i rummet. Där är ljuset dämpat och livet håller andan. Vi har väntat hela natten på ett svar, och när våra blickar möts i korridoren vet vi. Vi sätter oss i soffan utanför rummet: jag, Christian och syster Anna. Mittemot oss står de tre läkarna som vi haft tätast kontakt med de senaste 6 månaderna sedan återfallet. De står upp men ser ut att sjunka längre ner än där vi sitter. Jag tycker synd om dem. Jag vet vad de ska säga, och när de gör det så är det en lättnad. Jag lyssnar, vi tittar på varandra och tillslut gråter jag. Tårarna kommer av lättnad; i nitton månader har jag väntat på ett slut. Mitt hopp om ett lyckligt slut rann ur sanden ett par dagar tidigare.
Vi går in i rummet och efter oss följer läkarna. Vi ber dom att av vördnad komma och titta på vår sovande prins. De ser ledsna ut. Sorgen tränger genom alla sjukhusväggar och vita rockar.
Vi packar alla saker; det hänger fullt av teckningar, halsband, och figurer på väggarna. Allt läggs hullerombuller i väskor, lådor och papperskassar från avdelningens matsal. Vi vill skynda oss hem och få ro till att landa. Att få ro till att invänta döden. 
Januari 2007.
Min fina Alfons. Jag saknar dig här hos oss. Jag älskar dig och du fattas mig så oerhört.
Catarina
Jag fattas ord.
Jag minns, det gör så ont i mig.
Det känns så skrämmande att det snart är ett år sedan jag såg honom sist.
Det gör mig så fruktansvärt ont och innerligt sorgsen att det skulle sluta så här.
Jag bara gråter, orkar inte skriva mer, men ni finns i mina tankar.
Alfons, du är det finaste som hänt din familj. Tack för att jag fick vara där med dig och din familj de där sista dagarna.
Älskar dig, och hela din familj.
Kajsa
Va fina dem är!!
Tårarna rinner... dina ord smärtar. Fina Alfons dagar blev ännu mera räknade, så ofattbart och fruktansvärt.
Bilden på Alma och Alfons är underbar, vilken glädje mellan två fina syskon.
Tänk... ett år sen de svåra orden och ännu smärtar det så hårt...
Fina Alfons...
Jag ryser. Och jag minns.
Jag minns dagen då vi fick beskedet. Den soliga eftermiddagen. Björn satt i stolen under äppleträdet. Jag stod på tröskeln i dörren mot trädgården när malin ringde. Jag ville inte veta.
Den kvällen tog vi joel i vagnen och promenerade i två timmar. För att försöka förstå.
Jag minns cellgifter, strålning, trombocyter, röda pölser, fiskgratäng, sond, cvk. Minns högdosbehandling. Minns min fina systerson. Jag saknar honom så det gör ont.
Jag minns beskedet om återfallet. Dagen innan ert bröllop. Jag visste när telefonen ringde vad det handlade om. Jag sjönk ner på ett cykelställ utanför lindex. Och jag grät. jag grät.
Jag minns den 20:e februari förra året. Jag och barnen var i linderöd när du, Catarina, ringde. Också då visste jag vad det handlade om. Jag minns dina ord. Om andningsuppehåll och att nu var det bråttom. Jag minns den kvällen i lund. Jag minns den och jag gråter.
Jag minns hur jag trotsade meterhöga snövallar och snöstorm. Torsdagen den 1:e mars. Alfons sista kväll i livet. Jag minns samtal om sjörövarbåt och kycklinggryta med kokosmjölk och curry.
Jag minns den 2:e mars. Jag minns telefonsamtalet. Jag minns min sista stund med Alfons. Jag minns vår pippisång vid hans säng. Jag minns ellas sjuveckors-dag.
Jag minns och jag gråter.
ja, årsdagen närmar sig, och jag minns hur jag vaknade till en ganska vanlig dag, hur ingenting kändes. jag minns hur orden inte smakade någonting, hur kort jag meddelade alfons död till vännerna här, för att sedan koka kaffe. jag minnsu hur inga broar rasade, hur inga fasader krackelerade. hur tiden bara fortsatte att gå. människorna bara fortsatte att andas. minns hur alla ljud trängde bort den tystnad som borde ha varit total. känner hur djupt mörkret fortsätter att vara. hur svår saknaden alltid kommer att vara.
och jag gråter med dig lina. gråter de tysta tårar som blivit till vardag.
Dom är så fina era barn.
Kramar
Minns att jag följde er blogg och satt på nätterna och grät. Hade precis fått vår son på alla hjärtans dag och var arg på hur livet kunde vara samtidigt som jag var överlycklig för hur livet kan vara. Ni och er fina Alfons finns i det vardagliga livet och nästa gång jag är åt era trakter så kör jag inom Alfons och lägger nån liten sak eller blomma. Många varma kramar till er genom natten!
Jag minns att jag mitt i kaoset av omorganisation på jobbet sökte mig bort till Alfons blogg, jag ville så gärna läsa att allt var ett misstag, att Alfons istället var på väg att bli frisk. Jag minns särskilt hur jag mitt i ett möte bara var tvungen att få ta del av era dagar och öppnade upp datorn. Jag minns det som igår och jag minns att det var en av Alfons sista dagar i livet. När jag gick ut från mötet kom tårarna. Jag har följt era dagar sedan dess och så många gången kännt tacksamhet för att ni delar med er. Ni är en fin familj med fantastiska små barn, alla tre och en liten
i magen.
Det gör ont att läsa... Ont. Jätteont.
styrkekramar till er pa morgonen, och alla andra dagar. ni finns i mina tankar, dagligen. alfons lever vidare, hans styrka och stora, stora mod.
tack for att ni delar med er.
varme och karlek.
Varma kramar och tankar till er. Jag är tom på ord.
Vad fint du skriver!
Känner mig hedrad som får dela dina och din familjs upplevelser!
Tänker på er alla och hoppas ni får en bra fredag!
Kram
Det fattas ord!
Alfons måste vara så stolt över sin mamma!
((kramar om))
Precis som Jenny skriver så måste alla era
barn vara stolta över att ha så fina föräldrar. Sitter just nu med tårarna rinnande ner för kinderna. tänker ofta på er
Kram
Susanne
Catarina, Kajsa & Lina - era ord skär i mitt hjärta.
Om man ändå hade kunnat mildra er smärta, saknad & sorg, i alla fall en smula.
Alfons, han är aldrig längre bort än tanken - så är det.
Många kramar, Josefine
Förlåt, Ditte, missade Dig i text men inte i tanke & mening. Kram
Alfons och er fina lilla familj finns alltid med mig - var jag än är!
Massor av kramar, Annika
Åhh vad fint du skriver om den svåra stunden.
Kändes precis som om jag var med dig.
Tårarna rinnner på kinderna och jag kan inte låta bli att läsa en gång till.
Kramar till er alla
Nu kommer tårarna igen och det gör ont i hjärtat.
Varför ???
Tänk vad denna Cancer ställer till med. Varför ???
Alfons skulle ju ha varit med och pussat på magen, vänta på sin lillesyster.
J..la Cancer.
Kramar till er.
Hej Katarina! Jag önskar dig och din man all lycka inför den väntade lilla babyflickans ankomst. Hon kommer till en av Sveriges finaste, käraste familj. Hennes två kloka storasystrar kommer att älska henne från första sekunden. Lilla modige gossen Alfons - er underbara lille son - han skulle ha varit så stolt! Inga barn ska behöva mista livet - det är bara meningslöst och dumt. Jorden fattas många kloka och kära barn - förlorade till hemska meningslösa sjukdomar. Det är så svårt att skriva ner exakt vad man känner - ni har valt att dela med er av en mycket svår tid i era liv och ni blir aldrig hela igen. Jag kan aldrig känna förlusten av Alfons på det sätt ni gör men han berörde mig! Jag tittar in lite då och då hos er och jag hoppas att vårsolen och den kommande sommaren kan ge er lite extra välgörande kraft och livsglädje.
Jag vill så gärna skriva något som lindrar er sorg. Men det finns inga ord som lindrar. Visst han finns med er i tanken och lever vidare genom er, men vad hjälper det, ni vill ju ha honom här.....Därför finns det inget jag kan skriva som lindrar, jag kan däremot visa att jag finns här. En främling som följt er i 1,5 år som gråtit många tårar och som är enormt tacksam för att ni berikat mitt liv. Genom er påminns jag om att allt är förgängligt och att lägga småsaker åt sidan för att i stället bara vara här och nu.
Kram
Varmaste! När du ringde då Catarina och berättade det så blev jag så fruktansvärt förbannad. Jag skulle ju träffa Alfons och han skulle vara bra och frisk och glad och stark. Faan, faan också.Nu bor han i mitt hjärta och jag säger hej varje morgon till hans vackra bild som hänger på kylskåpet. Hans och Almas. Veras ska snart också hänga där. Och snart en hickeflicka.
Kärlek!!!
En tanke slog mig bara...
Catarina, tatuerade du in Sjörövarskeppet?
Kram
Åh Catarina och alla andra i familjen, det var en jobbig tid, men så fin så fin han är med lilla syster, det är ofattbart att han är borta att det redan gått ett år. Många varma kramar tänker på er
Hej!
Jag läser ju här iband, och skriver även här ibland. Varje gång blir jag så oroligt rörd, förbannad och ledsen. Men de starkaste känslan är nog trots allt att jag är så imponerad av er. Ni orkar (inte) berätta. Ni sätter ord på det svåra och lär oss andra att livet är inte bara bra. Det tror jag tyvärr att många behöver. Många tar livet och barnen för givet. Ni lär oss att håla fötterna på jorden och vara tacksam för det vi får.
Grattis till bebisen i magen. Den hickar nog inte den skrattar av lycka för att få komma till en av de finaste familjer!
Älskade Syster, hela stora familjen vad jag älskar er och räknar dagar. Ofattbara snart trehundrasextiofem dagar. Jag kan inte sätta ord till och det är en lättnad när ni skriver era. Och jag minns också allt; Ångesten stillheten yrseln skriket pippi-sången mina barns tystnad och skräck, Alfons vita kalla hy, nyss levande. Hur vi samlades. Försökte förstå. Livet. Allt på en gång. Illamåendet.
Kajsa som är en pärla bland människor.
Ikväll är barnen så där extra varma igen.
Och jag saknar Alfons så.
Kan inte hitta ord för det jag känner, så jag tar hjälp av en av de finaste sånger jag vet:
When you are down and out, when you are on the street.
When evening falls so hard
I will comfort you, I´ll take your part
When darkness comes and pains are all around
Like a bridge over troubled water, I will lay me down
Go`nattkramar genom stormen ikväll
Lotta
Kan inte hitta ord för det jag känner, så jag tar hjälp av en av de finaste sånger jag vet:
When you are down and out, when you are on the street.
When evening falls so hard
I will comfort you, I´ll take your part
When darkness comes and pains are all around
Like a bridge over troubled water, I will lay me down
Go`nattkramar genom stormen ikväll
Lotta
De säger att livet är orättvist, men är det inte den förbannade döden som är mest orättvis... Många tankar till er familj.
Jag vet inte hur bloggar fungerar, skrev detta på ett tidigare inlägg:
Catarina, det du skrev för ett tag sen om att det alltid skulle växa grönt gräs på Alfons grav var det sorgligaste jag läst. Men också det vackraste. Du har säkert hört det av andra men det du skriver har sådana litterära kvaliteter så det är värt att bli en bok - Alfons bok. Då finns det där nerskrivet för alltid och inte bara i era hjärtan. Det du lyckas med är att gestalta den ultimata sorgen. Jag har inte upplevt sjukdom hos mitt barn men andra sorger. Idag fick jag mitt Hope-smycke som jag beställt från Barncancerföreningen. Jag ska bära det och hoppas med kraft för dom barn som är sjuka och deras föräldrar.
Ni känner mig inte men jag tänker ofta på er, och på den ofantliga kärlek som finns till barnet. Man skulle kunna flytta berg och gå genom eld och vatten. Det känns som att du har gjort det!
Tänker så jättemycket och ofta på er, allihopa. Det finns inga ord. Det som du, Kajsa och dina systrar förmedlar är så oerhört starkt. Känn min värme, många kramar från Carina
Matt... jag blir alldeles matt när jag läser din text...
Matt-för att jag inte ens i vildaste, värsta mardröm kan föreställa mig det Ni går igenom,
Matt-för den lycka jag känner att jag har friska barn
Matt-för skräcken jag känner att något skall hända mina barn
Dina ord, Catarina, de tar sig genom datorn och in i mitt hjärta, de river, sliter och värmer. Jag önskar jag kunde få dig att känna dig stark på samma sätt som du får mig att känna genom dina ord. Om du visste hur mycket du gett mig under detta år.. Jag - en främlig, Du - en mamma så långt bort men ändå så nära. Du har blottat ditt hjärta och gett av dig själv.
Jag tänker på Er ofta. Ofta, ofta tänker jag: "Vad är viktigt här i livet?" "Hur påverkar detta mina barn/min familj?" "Är det värt det?"
DU, Catarina, har fått mig att göra omprioriteringar här i livet. DU har fått mig att tänka annorlunda, DU har fått mig att inse att vi lever idag, vi vet inte vad som händer imorgon, Vi måste ta vara på tiden vi har med varandra idag.. Känna tacksamhet och säga "jag älskar dig lite oftare.."
DU är en fantastisk människa, dina ord berör och healar mig. De gör ont, jätteont, men de skänker mig samtidigt lycka och glädje. Vi kan inte ta något för givet här i livet.
Jag önskar dig en underbar dag, ett kraftfullt och storslaget liv; ett liv att älska i nöd och lust...
Med värme och innerlighet, från mig till dig?
Catarina och Christian, jag minns också de där sena nätterna när det kändes som om tiden stod stilla och hela huset höll andan medan vi väntade och vakade med er, långt bortifrån men ändå så nära. Så många tårar som har fallit över er modige, vackre sjörövare både här hemma och över hela Sverige. Visst har ni tjänat som en ständig påminnelse om hur förgängligt allt är och hur viktigt det är att ta vara på livet och allt det där - men det gör ju knappast någon skillnad egentligen? Alfons fick ändå inte bli kvar hos er. Det är ett alldeles för högt pris att betala för att omgivningen ska ha vett att uppskatta sin egen tillvaro!! Jag är så ledsen för er skull och önskar återigen att jag hade kunnat skicka iväg er på en lång solig resa tills alla årsdagar och gråvädersdagar var avklarade. Krama hela er fina familj, och klappa på hickeflickan.
Ditte, Lina och Kajsa; Vilka sorgliga, starka ord. Jag skulle vara glad om jag hade så fina släktingar och vänner i min närhet.
En fasansfull dag. Och ändå måste det som du skriver varit en befrielse att äntligen få ett besked som var det slutliga.
Men ändå så svårt att förstå.
Alfons var, vad jag läst här, en underbar och klok liten kille!
Och hans systrar verkar vara precis lika kloka!
Tänk vilken tur lilla pyret i magen har som får komma till er underbara familj:-)
Kram Susanne i Östersund
Den dagen.... Den dagen kommer jag alltid att bära med mig. Den förfärliga känslan av att inte kunna göra mer och den starka känslan av att se till så att ni kom hem så fort som möjligt innan snöstormen satte fart ordentligt. Kramar och åter kramar
Åh, du skriver så fint, gripande och ledsamt...fast ändå så finns glädjen inom er med er nya lilla flicka!
Hoppas ni kan leva lite på den glädjen!
Kramar
Jag minns att jag direkt efter att ha läst ert inlägg ringde min mamma för att få ut den förtvivlan jag kände. Dels inför allt ni tvingats gå igenom men också det som ni stod inför. Jag kommer också ihåg snöstormen. Jag är tacksam för att du Catarina genom foton och ord har låtit mig uppleva små delar av era sista dagar med Alfons.
Stor kram och många tankar till alla er som fattas honom.
Jennie
Gick precis in och beställde mitt Hope-halsband. Kramar till er alla, Sara.
Du skriver så vackert om något så hemskt. Skickar dig en bunt med styrka
Usch, jag kan förstå!
Det är så orättvist!
Men dom har det bra nu, alla våra änglar!
Han är så fin Alfons!
Kram
Så starka ord! Är så tacksam över att du/ni orkar dela med er. Det hjälper mig (och många andra) att ta vara på livets små stunder och inte bara de stora. DU är så fantastiskt bra på att skriva och formulera dig, även när det gäller så svåra känslor. Hur går det med boken du skrev om någon gång? Orkar du jobba på den?
Bilden är så underbar!
Jag är inne och läser, ryser och Tänker.
Läser för att det har blivit som ett gift för mig, läsa om Alfons och hans Fina familj.
Ryser för att du skriver så fint och gripande, om din sorg ock saknad.
Alla dom runt omkring dig skriver så fint.
Tänker på vad ni gått igenom med söta fina Alfons. Besked, återfall, återfall och sedan döden.
Men inte bara det svåra utan allt roligt ni haft under tiden.
Kramar till er alla 6.
Hej!
Har läst din blogg nästan dagligen utan att kommentera. Vet inte varför. Tror helt enkelt att orden inte räcker till. Nu känner jag mig dock manad. Det jag vill säga är att du genom dina ord har öppnat upp ögonen för mig. Vikten av kärlek och en familj. Att mitt i allt det hemska finns det hopp. Att inget liv är förgäves.
I min mage ligger nu ett litet gryn på sju veckor och väntar på att få ta emot alla denna kärlek jag bara längtar efter att få ge. Tack för dina ord. De letar sig in under ytan och släpper aldrig taget.
Liksom så många andra som följt er modiga kamp, minns jag dagen när hoppet inte mer fanns. Den stora stora klumpen av vanmakt och sorgen som egentligen inte var min men som ändå var så stark. Och ute rasade stormen som om hela naturen ville protestera.Var så orolig att ni inte skulle kunna ta er hem till Sätaröd.
Och så fotot på ett sprudlande skojande syskonpar, man kan nästan höra skratten.
Det är bara så oerhört fel att ni inte fick ha kvar Alfons hos er. Tårar, tankar och en mjuk kram till er alla genom natten, mia.
Tänker på er och att det snart gått 366 dagar sedan Alfons dog. Det gör så ont att läsa er blogg men ändå vill jag det för att se hur ni har det.
Många varma kramar Elin.
Vad fina de är, syskonen!
Stora kramar till hela familjen! Jag tänker på er, ofta och mycket! Och vad roligt med en liten flicka. Mamma ringde och berättade då du pratat med henne. :)
Tänker på er...
Som flera andra skriver här så minns jag också mycket väl den dagen ni åkte hem och när hoppet inte fanns kvar...
Alfons har lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta och han har verkligen lärt oss vad som är viktigt här i livet.
Ni finns ofta i mina tankar...
Många kramar
Kära kära,
Jag var på avdelningen igår o gjorde middag och hörde att jag missat er precis. Hade så gärna velat ge er en kram. Tänker på er intensivt. Minns.
Stor, stor kram och varma tankar,
Anna
Idag fredag tänker vi på er alla i familjen.
Det
är på dagen ett år sedan Alfons dog.
Hälsning från oss alla på V Vram
Jag tänker på er mer än någonsin denna veckan... tänker på hur allt var för ett år sen... Det smärtar, jag gråter...
Stor kram Johanna