Lördagen den 26 januari. Om den ohyggliga verklighetens saknad.
Verkligheten har slagit mig och jag har fallit ur mitt ombonade hölje av bomull. Jag kan inte acceptera mitt liv utan Alfons och med det ta vardagen med skratt eller gråt utan att hans röst är här. Jag spjärnar emot och hela mitt inre skriker, blöder; jag vill inte att han ska vara död. Det räcker nu!
Jag orkar inte längre höra andras saknad efter Alfons. Å andra sidan orkar jag inte med att världen runt mig fortsätter snurra och att vardagen, som det heter, rullar på. Jag orkar inte längre möta människors blickar och de huvuden som sänks inför mig; hon är den som fattas pojken som bara blev ett barn. Jag orkar inte längre vakna utan att se solen, utan bara mötas av ett ilsket, grått regn som kyler in i märgen efter bara en kort stund; jag som redan fryser så. Jag orkar inte åka till Alfons grav och tända ljus och trampa runt i den förbannade lersörjan.
Ska han ligga i jorden ska den iallafall alltid vara täckt av tjockt grönt gräs med en skinande sol över sig. Gärna med ett par sorgset sjungande fåglar runt sig som alltid sjunger sången om hans saknad. Sången om min saknad.
Jag inser att jag behöver hjälp med att hitta min plats i livet och i vår vardag. Min plats utan Alfons. Det är så otroligt ofattbart att han inte finns längre; han är verkligen död. Han kommer aldrig tillbaka. Jag har fått den hjälpen och jag ska ta den.
Årsdagen av Alfons död närmar sig. Jag känner mest att det kan kvitta; det är ändå mer än ett år sedan hans dagar var mer eller mindre räknade. Jag hoppas att det dimper ner ett stort kuvert med en hel drös flygbiljetter till solen som skulle kunna värma. Men jag vet att det inte finns mirakel, bara verklighet: här och nu. Jag vet att jag måste kunna leva, älska och vara tillfreds med verkligheten, hur grå vardagen än kan vara.
Jag älskar Alma och Vera. Den starka kärleken till dom reflekteras i den stora sorg och saknad jag känner efter Alfons, mitt förstfödda barn. Det barn som gav mig meningen i mitt liv. Den stora meningen.
Idag har vi gått 15 veckor av graviditeten. Jag har känt fosterrörelser i en vecka och jag minns mina tidigare graviditeter genom denna sista. Jag minns var och en och jag försöker stanna upp i det lilla jag känner.
Den 19 februari ska vi på ultraljud för att möta vår nya pojke eller flicka. Det ska bli spännande. I måndags var jag och Alma-Lee hos barnmorskan Lotta för att lyssna på hjärtljuden för första gången. 155 slag per minut. 155 slag liv som pulserar per minut. Vårt liv, i samma mage där Alfons en gång vilade. Genom oss lever dom tillsammans. De syskon som aldrig kommer att mötas.
Tack för era kommentarer. Ni får mig att känna att fåglar kanske trots allt sitter hos Alfons och sjunger sången som aldrig ska tystna. Tack.
Catarina
Jag orkar inte längre höra andras saknad efter Alfons. Å andra sidan orkar jag inte med att världen runt mig fortsätter snurra och att vardagen, som det heter, rullar på. Jag orkar inte längre möta människors blickar och de huvuden som sänks inför mig; hon är den som fattas pojken som bara blev ett barn. Jag orkar inte längre vakna utan att se solen, utan bara mötas av ett ilsket, grått regn som kyler in i märgen efter bara en kort stund; jag som redan fryser så. Jag orkar inte åka till Alfons grav och tända ljus och trampa runt i den förbannade lersörjan.
Ska han ligga i jorden ska den iallafall alltid vara täckt av tjockt grönt gräs med en skinande sol över sig. Gärna med ett par sorgset sjungande fåglar runt sig som alltid sjunger sången om hans saknad. Sången om min saknad.
Jag inser att jag behöver hjälp med att hitta min plats i livet och i vår vardag. Min plats utan Alfons. Det är så otroligt ofattbart att han inte finns längre; han är verkligen död. Han kommer aldrig tillbaka. Jag har fått den hjälpen och jag ska ta den.
Årsdagen av Alfons död närmar sig. Jag känner mest att det kan kvitta; det är ändå mer än ett år sedan hans dagar var mer eller mindre räknade. Jag hoppas att det dimper ner ett stort kuvert med en hel drös flygbiljetter till solen som skulle kunna värma. Men jag vet att det inte finns mirakel, bara verklighet: här och nu. Jag vet att jag måste kunna leva, älska och vara tillfreds med verkligheten, hur grå vardagen än kan vara.
Jag älskar Alma och Vera. Den starka kärleken till dom reflekteras i den stora sorg och saknad jag känner efter Alfons, mitt förstfödda barn. Det barn som gav mig meningen i mitt liv. Den stora meningen.
Idag har vi gått 15 veckor av graviditeten. Jag har känt fosterrörelser i en vecka och jag minns mina tidigare graviditeter genom denna sista. Jag minns var och en och jag försöker stanna upp i det lilla jag känner.
Den 19 februari ska vi på ultraljud för att möta vår nya pojke eller flicka. Det ska bli spännande. I måndags var jag och Alma-Lee hos barnmorskan Lotta för att lyssna på hjärtljuden för första gången. 155 slag per minut. 155 slag liv som pulserar per minut. Vårt liv, i samma mage där Alfons en gång vilade. Genom oss lever dom tillsammans. De syskon som aldrig kommer att mötas.
Tack för era kommentarer. Ni får mig att känna att fåglar kanske trots allt sitter hos Alfons och sjunger sången som aldrig ska tystna. Tack.
Catarina