Lördagen den 26 januari. Om den ohyggliga verklighetens saknad.
Jag orkar inte längre höra andras saknad efter Alfons. Å andra sidan orkar jag inte med att världen runt mig fortsätter snurra och att vardagen, som det heter, rullar på. Jag orkar inte längre möta människors blickar och de huvuden som sänks inför mig; hon är den som fattas pojken som bara blev ett barn. Jag orkar inte längre vakna utan att se solen, utan bara mötas av ett ilsket, grått regn som kyler in i märgen efter bara en kort stund; jag som redan fryser så. Jag orkar inte åka till Alfons grav och tända ljus och trampa runt i den förbannade lersörjan.
Ska han ligga i jorden ska den iallafall alltid vara täckt av tjockt grönt gräs med en skinande sol över sig. Gärna med ett par sorgset sjungande fåglar runt sig som alltid sjunger sången om hans saknad. Sången om min saknad.
Jag inser att jag behöver hjälp med att hitta min plats i livet och i vår vardag. Min plats utan Alfons. Det är så otroligt ofattbart att han inte finns längre; han är verkligen död. Han kommer aldrig tillbaka. Jag har fått den hjälpen och jag ska ta den.
Årsdagen av Alfons död närmar sig. Jag känner mest att det kan kvitta; det är ändå mer än ett år sedan hans dagar var mer eller mindre räknade. Jag hoppas att det dimper ner ett stort kuvert med en hel drös flygbiljetter till solen som skulle kunna värma. Men jag vet att det inte finns mirakel, bara verklighet: här och nu. Jag vet att jag måste kunna leva, älska och vara tillfreds med verkligheten, hur grå vardagen än kan vara.
Jag älskar Alma och Vera. Den starka kärleken till dom reflekteras i den stora sorg och saknad jag känner efter Alfons, mitt förstfödda barn. Det barn som gav mig meningen i mitt liv. Den stora meningen.
Idag har vi gått 15 veckor av graviditeten. Jag har känt fosterrörelser i en vecka och jag minns mina tidigare graviditeter genom denna sista. Jag minns var och en och jag försöker stanna upp i det lilla jag känner.
Den 19 februari ska vi på ultraljud för att möta vår nya pojke eller flicka. Det ska bli spännande. I måndags var jag och Alma-Lee hos barnmorskan Lotta för att lyssna på hjärtljuden för första gången. 155 slag per minut. 155 slag liv som pulserar per minut. Vårt liv, i samma mage där Alfons en gång vilade. Genom oss lever dom tillsammans. De syskon som aldrig kommer att mötas.
Tack för era kommentarer. Ni får mig att känna att fåglar kanske trots allt sitter hos Alfons och sjunger sången som aldrig ska tystna. Tack.
Catarina
Åh Catarina! Vad jag önskar att jag kunde ta bort lite av den oerhörda smärtan. Genom dina ord går en rysning i min kropp och en stor klump lägger sig i magen. Vad jag önskar att din förstfödde Alfons kunde få ligga brevid dig och smeka din mage och säga "Allt ordnar sig mamma". Catarina, vad jag önskar dig värme och tröst i denna svåra tid.
Många kramar till hela familjen!!!
Dina ord är så vackra - så starka och så sorgsna.Jag kan känna i mej själv hur ont det gör i dej bara utav att läsa vad du skriver.
Att sakna någon och veta att man aldrig mer kommer att få känna dens värme , få känna dens andetag gör givetvis ont.
Ta om dej och din familj så du orkar gå vidare.
Kram en medmänniska
Catarina! Det finns inget att säga, inga ord till tröst. Håll ut, håll ut! Såsmåningom kommer man ur det svarta ångesthålet. En liten, liten bit i taget. Finn kraft i dina barn och livet i din mage.
Styrkekramar till er alla.
På något vis kan man känna hur du känner genom dina fantastiska beskrivnigar och ord på känslor. På ett annat vis förstår jag att jag naturligtvis inte alls kan känna det du känner, eftersom mina två barn lever och finns fysiskt nära. Jag är otroligt tacksam för vad livet gett mig och finner inget förstånd i varför en del barn inte får chansen att växa upp och få uppleva. Tack för att ni delar med er av ert liv! All lycka med det nya lilla liv som växer!
Kram från en trogen läsare
Jag lider med dig, utan att för den skull kunna känna din ångest. Jag tänker på dig och de dina, fast mina tankar inte når långt. Jag läser och känner hur något i mig skulle vilja skrika högt över all orättvisa som finns. Varför är det så här? Varför kan inte alla få vara glada för jämnan? Varför ska sorgen få finnas (förutom för att vi sägs behöva den för att kunna leva vidare själva)? Varför ska man få skuldkänslor för att man själv finns kvar? Tänker mycket på er, även om jag inte skriver så ofta. Blåsiga kramar, Eva.
Hela min kropp smärtar när jag läser vad du känner. Jag skakar på mitt huvud och funderar, funderar på hur man orkar leva vidare... Jag som bara sitter här på "andra sidan" skärmen gråter av sorg över din fina Alfons. Då kan jag ju aldrig förstå den smärta som du och din familj genomlider... ofattbar smärta och saknad.
När jag läser dina rader så lever jag mig in i din situation. Det gör ont, panik, tårar... Fan vad livet är orättvist!!
Jag har tänkt så mycket på er denna månaden. Funderat och oroat mig, saknat dina ord i bloggen. Jag förstår att du har en inre kamp mot känslorna, samtidigt som du ska fungera som den fantastiska mamma till Alma och Vera. Det är klart att livet inte är lätt... hur ska man hitta vägen ut!?
Jag fortsätter finnas här, här på "andra sidan" skärmen, läsandes av dina ord, tittandes på underbara bilder av din familj och tanken på att Alfons saknas...
Kramar Johanna
Hej!
Har följt er blogg i snart ett år nu. Ofta läser jag om den från början till slut, på något sätt hoppas jag liksom att historien ska förändra sig och få ett nytt och lyckligare slut.
Tänker på er mycket, även om jag aldrig förr har kommenterat. Vet aldrig riktigt vad jag ska skriva, det finns folk som oftast sätter ord på vad jag själv tycker och tänker. Ni skriver så ofattbart vackert, och under mitt halvår i Australien (kom hem i slutet av december) så var denna blogg faktiskt den första som jag gick in på när jag satt på ett internetcafé.
Ta hand om er och ge aldrig upp. Tänker på er, mycket.
Kramar /
Charlotte i Malmö
Jag tror att Alfons i detta nu blickar ner från himlen och vill se sin underbara mammas leende.
Ni är otroligt starka!
Jag beundrar er verkligen :)
Varmaste!
Puss och kram!
Helt plötsligt känner jag igen en av de känslor du beskriver. Ungefär ett år efter min mans död, ett år fyllt av jobb och omhändertagande av våra två små barn vars värld slagits i spillror kände jag så. Efter att ha varit så "duktig" och stark som alla påpekade kände jag att nu räcker det. Nu måste han väl ändå komma tillbaka, nu är det dags att det blir som vanligt igen. Jag vill inte att han ska fortsätta vara död!!
Det är nog en del av den så omtalade sorgeprocessen vars vägar är långa och snåriga. Mitt hjärta blöder för er alla men tro mig, det kommer att bli bättre. Sorgen över Alfons kommer aldrig att försvinna men den blir annorlunda, inte så skärande, tärande andlöst stark.
Precis som ovanstående önskar jag att det fanns ett sätt att lindra din smärta, att hela ditt brustna mammahjärta. Kan inte ens föreställa
mig smärtan av att inte ha sin förstfödda fysiskt nära. Dina ord ger en inblick i den oerhörda smärtan och jag lider så med dig/er. Det är så fruktansvärt orättvis allting. Snart kommer våren med grönt gräs, fåglar som sjunger och blommor som återigen blommar. Kanske kommer även våren med värme åt en frusen själ?
Många kramar.
Du skriver så fantastiskt uttrycksfullt att man verkligen kan känna hur du mår och hur enormt jobbigt du har det. Samtidigt kan vi som inte varit i din situation någonsin förstå alls...
Bra att du har fått hjälp, hoppas det kan få dig att känna dig lite starkare igen...
Snart kommer våren och fåglarna igen, de kommer aldrig att tystna...
Många, många kramar
Om det bara fanns NÅGONTING som kunde göras för att mildra smärtan... Många tankar till er familj.
Om jag hade den minsta möjlighet skulle jag gått raka vägen in på resebyrån och köpt fyra biljetter till solen, i familjen Lövs namn. Usch Catarina... Hoppas att värmen från oss alla som försöker följa er på den svåra vandringen i alla fall inte gör saker och ting värre. Jag får ont i magen när jag tänker på hur ni har det just nu. Fina ni!
Din text gör ont att läsa och jag önskar så att det fanns nåt jag kunde göra för er. Vad skönt att du fått hjälp. Tänkte på er igår när vi körde igenom Sätaröd mitt i natten. Många varma kramar Elin.
Tänker och känner med er...........Det finns inga ord. Kramar
Har inga ord att ge, som jag tror kan skänka tröst..... skänker istället alla mina varmaste tankar med önskan om frid och ro i Ditt sorgsna hjärta.
Kram T
Du skriver så otroligt vackert och starkt. Jag tänker på er!
Kram
Kramar i massor från oss alla
Kära Du!
Idag sken solen hela eftermiddagen i Lund och jag hoppas att ni fick en föraning om vår i Sätaröd med. Vi är många som tänker på er. Kram.
Kära Du!
Idag sken solen hela eftermiddagen i Lund och jag hoppas att ni fick en föraning om vår i Sätaröd med. Vi är många som tänker på er. Kram.
Tänker på er men är fullständigt tom på ord.
Stor kram i alla fall
Jennie
Det är starkt att kunna sätta ord på dina känslor! Och det är starkt att ta emot hjälpen som erbjuds.
Hoppas och tror att våren och sommaren ska möta en Catarina med lite mer glädje. En Catarina med lite mer kraft. Och en Catarina med fina minnen, tro på framtiden och en känsla som säger att det börjar kännas bättre!
Jag är glad att jag inte förstår dina känslor. Det är också svårt att möta dem när jag inte behövt utstå samma saknad och samma sorg.
Men jag kan KÄNNA att det värker i dig och önska att om jag tog över en ack så liten del, så skulle du må bättre. Men livet är ju inte så.
Spännande med lilla livet i magen. Vad det kan vara för filur som komma ska.
Önskar er en fin vecka!
Kramar Susanne i Östersund
Jag ler av lättnad när jag ser att Du uppdaterat.
Leendet stelnar när jag läser Dina ord.
Jag önskar så, som alla andra, att jag kunde göra någonting för att underlätta. Inser snabbt att det inte finns någonting.
Tänker så mycket och ofta på er, hela familjen Löv.
Kramar Josefine
Idag sken solen, även om man inte tror så känns det ibland som om någon lyssnar, eller hur?!
Kram
Äntligen!
Jag har väntat varje dag på ditt nästa inlägg. Det är som att läsa en "klokbok" och jag lär mig en insikt varje gång. TACK för dina inlägg!
Kan tala om att min nu 6åriga Emelie lyckades passera sin 2-årskontroll efter sitt återfall i Wilms tumör. Vi är så glada för detta.
Eva
Jag älskar dig, fina vän, av hela mitt hjärta.
Önskar att det var lättare att leva för dig, för din familj, lätt som döden är tung.
Samtidigt är det svårt att se att det någonsin skulle bli det. Vi älskar ju med hela våra medvetanden och kroppar, lika stor som kärleken är lika stor är sorgen och saknaden. Ofantlig.
Värme och kramar,
Kajsa
Kära Katarina! Smärtan jag läser i ditt inlägg fortplantar sig i in mitt hjärta. Åh, vad jag önskar att det fanns något jag kunde göra!! Om jag känner sorg och saknad efter att "bara" ha läst om Alfons så förstår jag ju att er saknad är avgrundsdjup. Lilla prinsen! Vad jag önskar att du fanns kvar hos din familj!!
Kramar från Birthe
Man får alltid en tår i ögat av att läsa din blogg. Det är svårt att kommentera... man vill liksom säga något, men man vet inte vad. Hoppas att allt går bra för er i framtiden!
Så kul att läsa din blogg igen, trots att den rymmer så mycket sorg och smärta! Jag skriver som de andra, tänk om det fanns något man kunde göra för att lindra er sorg och smärta! Men vis av erfarenhet vet jag att sorgen måste få finnas i mer eller mindre doser, hur gärna man än vill att den ska försvinna! Tänker på er!
Visst sjunger sorgefaglarna for er och alfons, och om honom ocksa. i en kyrka i italien tande jag ett ljus for honom, likadant i ett litet kapell strax nedanfor Picton, pa Nya Zeeland. Och nar Bianca en kvall sag ett kort pa alfons i hans piratklader fragade hon vem det var. papekade ocksa mycket bestamt att hon ocksa ville ha sadana klader. jag sa att pojken var uppe bland stjarnorna, och nasta kvall satt hon i fonstret och vinkade. "jag vinkar till pirat-pojken" sa hon.
sa visst finns han, i alla oss okanda som har foljt er blogg, han finns.
all styrka och manga kramar
Jag ryser av dina ord. Jag trodde att ni var på god väg igenom det värsta, men ni trampar runt i en gegga som är full av meningslöshet. Nånstans kan jag med dig känna den känslan - hur ska man orka, till vilken nytta?
Vädret hjälper inte till, men håll ut! Om några veckor börjar våren och grönt, tjockt gräs kommer att växa hos Alfons.
Jag finns här ute i cyberrymden, som så många andra, och tänker på dig och din familj och önskar er bort från denna jävla gegga....
Varma kramar och tankar till er.
Katarina..jag har läst din sista uppdatering många gånger nu....jag påbörjar kommentarer men jag hittar inte rätt ord...Men jag vill iaf skriva några ord för
att visa att jag läst!
Tänker på Alfons och Er!
Många varma Kramar Louise
Visst undrar man ibland om det är dröm eller verklighet man befinner sig i ..........
Kan verkligheten verkligen vara så grym.......
Ett stort mörkt hål att jämt falla ner i och så måste vi vara tvungna att ta oss upp igen, gång på gång. Det gör ont, ständigt ont.
Vi måste fortsätta kämpa.......det finns inget val.
Kanske, kanske kan vi få en förklaring någon gång. Vi måste leva på hoppet. Tro och hopp måste ta över vår sorg.
Kram/Elisabet, änglamamma till Mattias
Jag följer din oerhört starka blogg men har inte skrivit någon kommentar tidigare. Jag har velat visa mitt stöd men inte riktigt funnit ord. Jag kom i kontakt med Alfons lite grann då han låg på avd. 88 i Lund, där jag jobbar som undersköterska.
Jag minns att jag blev rörd och lite road över hans bestämdhet. Jag serverade fiskpinnar (tror jag att det var)i en djup tallrik, eftersom jag tänkte att det var lättare att äta i sängen då. Men det fick jag snabbt ändra på, för fiskpinnar åt man minsann inte på djup tallrik! :-). Då förstod jag att han var en liten fighter men stark vilja.
Jag läser alla dina inlägg med tårarna rinnandes nerför mina kinder och försöker sätta mig in i det ofattbara ni har fått uppleva. Dina ord beskriver det så bra men jag tror ändå inte att man kan föreställa sig saknaden.
Jag tänker på er, när jag skämmer bort min son med nattsaga och långa klistunder innan han ska somna, fast jag egentligen tycker att han nån gång kan somna själv. Då slår mig tanken att tänk om jag en dag inte kan ligga hos honom i sängen och klia honom på ryggen. Den tanken är så ofattbar...
Jag beundrar dig för att du orkar dela med dig av allt det tunga ni går igenom.
Jag vill önska er all lycka i framtiden och ni finns ofta i mina tankar.
Många kramar från Anna
Fina Catarina,
jag tror ändå det är sunt att du ger upp för sorgen tillfälligt, sätter ner foten och säger att det räcker nu, jag vill och orkar inte mer.
Om jag kunde lätta din börda skulle jag göra det. Jag tänker på dig och önskar dig allt gott. Jag tänker på dina fina barn för vilka du är världens bästa oavsett hur. Oavsett var.
Styrkekram
Har aldrig läst alfons blogg förrut. Måste bara säga att när jag får barn vill jag vara precis som du. Du verkar vara världens bästa mamma ju! Många kramar och hopp om lindring /Anna
Du skriver så oerhört vackert. Man sveps totalt in i dina tankar, och tänker på dig och din familj! Visst vorde det skönt med sol, som på ett eller annat vis värmer oss. Hoppas på att vi alla får uppleva den snart.
Mysigt med den lilla i magen, hur du beskriver känslorna. Man blir verkligen tagen.
Kram.
Vad glad jag blev när jag såg att du hade skrivit något.
Men det du skriver sliter tag i mitt inre, och jag börjar som vanligt gråta.
Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att lätta er sorg, helst föra lilla söta Alfons tillbaks till er, där han hör hemma.
Men tyvärr kan jag inte göra det.
Men jag skickar massor av kramar till er och lilla söta Alfons.
Hej!
Tänker på er...
Blev lite förvånad att du "bara" är i vecka 15, trodde du var närmre oss. Roligt att du har fått höra hjärtljudet, så fort! Lycka till!
Ikväll tänder jag ett ljus för Alfons. Jag hoppas att ljuset värmer din frusenhet. Innerligt, innerligt sänds de varmaste tankar och den största medkänsla till hela familjen Löv.
Tack för dina ohygliga ord. Tack, för att de visar att ni finns kvar därute, fortfarande,
men med så stor sorg nu att man bli fullständigt tagen bara av att läsa om den. Så förlamande sorgfyllt att titta på sina två ljuvliga döttrar och i den kärleken hela tiden bli påmind om det barn som fattas... Det gör så ont i en, bara att pröva att tänka den tanken, och det är er verklighet. Vad jag önskar att ni kunde få åka iväg just som du skriver, och tina upp alla frusna ledsna hjärtan i en värmande sol. Bort från dena mulna gråbruna vinter. Idag på väg till mitt jobb såg jag vintergäck för första gången i parken och tänkte på Alfons, hoppas att det snart växter ett fint täcke av blommor hos honom. Många varma tankar och kramar genom natten, mia.
Tänker så på dig/er.... Ring om vi ska försöka tidigarelägga träffen! Kramar
Du är oerhört stark som delar
med dig
av din vardag och din inre till andra stor eloge till dig.
Skickar många varma kramar till dig och din finaste familj.
klickar på alfons.blogg.se- vet alltid att jag kommer att gråta av dina jättefina ord. de kommer rakt in hjärtat. Livet är så orättsvist. men din blogg är ren av kärlek. sorgsen och glädefyll på samma gång.
Tack för dina kloka och fina ord.
Längst upp på sidan har du skrivit att du och din familj ska vinna kampen om livet. Och det kommer ni att göra. Livsglädjen vilar någonstans därinne och kommer till sist att övervinna det nattsvarta mörkret.
Tänker på dig och din underbara familj.
Jag har nyligen hittat till er blogg och läst igenom nästan hela..
jag önskar er all lycka i världen, eran historia om eran underbara son alfons är gripande,
all framtida lycka till er!
Jag är kristen och tror både på gud och livet efter döden och jag LOVAR dig att alfons har det bra där han nu är.
hoppas att er lycka vänder
Josef. Få saker gör mig upprörd. Att du skulle veta var min son är nu, annat än i jorden där vi själva sänkte ner honom, är inget annat än en tröst jag kan vara utan. Vår lycka vänder inte, men vi kommer att kunna lära oss leva med sorgen och saknaden. Jag hoppas att du kan vara så god att du håller din religion för dig själv och din kristna allians, och inte skriver om du här.
Catarina, Alfons mamma.
Finns inget som tröstar, men vackra dikter finns....
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
-
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
-
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
-
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Varma kramar och tankar till er.
Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Åh, står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig
Det är inte regn som faller
Finns inga spår i snön som leder hit
Ett hus bebott av tomhet
Av hjärtat fattas det en bit
Det är inte regn som faller
En kylig vind som söker sig hit in
Får se hur mina tårar
Fryser till is på min kind
Jag minns den morgonen
När vi två gick i sommarregn
Och du sa:
Det här har inget slut
En annan dag och en annan jag
Står vid fönstret och ser ut
Det är inte regn som faller
Finns inga spår i snön som leder hit
Ett hus bebott av tomhet
Av hjärtat fattas det en bit
Det är inte regn som faller
Här blir det aldrig sommar någonsin
Fast jag hör fåglar sjunga
Vet jag att smärtan den är min.
En värmande tanke till er alla.
I all den oändliga smärta som ni utsätts för är det skönt, för mig helt okänd bakom datorn, att veta att ni har varandra.
Kärlek är vackert samtidigt som det är ett helt obegripligt smärtsamt element. Åh vad jag önskar att ni kunde få er son tillbaka.
Tack för att ni berättar er historia.
Många kramar /
Hej! Har varit inne och läst så många ggr men nog aldrig skrivit till dig förrut. Detta är en oerhört fin och viktig blogg och du skriver oerhört vackert! Har gråtit många tårar till er berättelse och vill säga att du är en jättefin mamma till dina barn. Är själv mamma och har ett tag haft oro att min son haft en tumörsjukdom. Efter massor av tester visade det sig att jag tack och lov hade fel. Har skänkt en slant (inte så mycket men vad jag hade råd med) till barncancerfonden. Den ångest det innebär att tro att barnet är sjukt är självklart bara liten i jämförelse med att veta att sjukdomen finns i ens barn.. Ni har varit med om det värsta värsta och din berättelse är en påminnelse om hur man ska uppskatta vardagen och verkligen njuta av barnen man har.. Jag kan nog inte förstå hur det är att förlora ett barn men jag önskar er så mycket fint i livet och ett stort lycka till med nya bebisen, vi är verkligen värda allt gott! Många kramar!
Varmaste! Bra rutet Catarina!!!
Puss och kram.
Jag håller med mamma jag!
Stora kramar till hela familjen Löv!
Tänker på er! Många varma kramar Elin.
Mina tankar går till Er.. Kramar
Grattis på din dag! Hoppas ni haft d så bra ni kan. min dag har mest varit pest o pina.
Hoppas vi ses snart!
Många kramar Annelie
Tänker på er... kan inte sluta tänka... Alfons är i mitt huvud dagligen, flera gånger om dagen. Tittar på de fina bilderna, tårarna rinner, fattar inte...
Uppskattar verkligen att du orkar skriva i bloggen Catarina...
Stora kramen Johanna
Hej vännerna!
Tack för att vi fick vara med och dela din dag. Det var musigt, som Vilma säger.
Jag har inga fina ord som lindrar er saknad. Tyvärr. Det blir helt tomt.
Vi tänker på er alltid och saknar er jämt. Fast vi ses ofta.
Kram och puss!
Jag kollade tillbaka i bloggen och fastnade på mars 2006. Ett blåsigt foto av två syskon. En helt underbar bild.
Jag önskar er bort från denna saknad och sorg och förbannar denna jävla cancer!
Ni finns i mina tankar.
Inne och läser,Tänker & gråter.
Kramar till er.
Dina ord är så fina Catarina även om de är de mest smärtsamma ord jag läst, kan inte säga att jag förstår vad du går igenom för det gör jag inte. Kan bara säga kämpa på, det MÅSTE finnas ett ljus nånstans i slutet av mörkret, det bara MÅSTE.
Fy fan för all jävla cancer som tycks ta alla goda människor. Vet att mina ord inte kan hjälpa dig men vill ändå att du ska veta att det finns många som tänker på dig o din underbara familj.
Måtte det bli vår snart, trots allt blir det lite ljusare med sol o värme.
Ta hand om dig o låt allt ha sin tid...
Jag tände ett ljus för er fina son på sjukhuset i Lund igår. Tänker på er... Kram!
Catarina, du skriver oerhört bra. Det övergår mitt förstånd hur du klarar att sätta så bra ord på så starka känslor. Hoppas att det i någon liten mån kan vara en hjälp också! Jag känner er ju inte personligen, men jag tänker på er emellanåt och när jag går in här fastnar jag varje gång vid de så ärliga och alltid känslostarka formuleringarna och vackra bilderna. Fortsätt skriva, fortsätt kämpa. Många kramar!
Vad ska man skriva? Jag förstår! Nej, det gör jag inte, jag förstår inte, jag kan inte känna den oerhörda saknad, den plåga som Ni bär inom Er, jag kan bara sträcka ut min hand, inte som en tröst, för det finns ingen tröst, utan som en medmänniska, som inte böjer huvudet nedåt, eller går över till andra sidan för att slippa, inte orka med andras sorg. Vi människor är mycket dåliga på att orka med andras sorg, vår empati är inte alltid den bästa men i Er blogg så möts Ni hela tiden av empati, människor som inte glömmer Er även att tiden går, kanske, kanske kan det vara en liten, liten tröst. Jag var alldeles nyss nere vid Ringsjön för jag såg att det skulle bli en vacker soluppgång, den kan Ni se om Ni tittar på http://www.rolandfors.se/februarimorgon.jpg Jag tror säkert Alfons och morfar ser vackra soluppgångar också!
Hej!Har läst din blogg länge,men inte kommenterat,för jag finner inte orden.
Det gör jag inte nu heller.
Vill bara skriva att jag beundrar dig,du skriver så fint,trots den smärta och ledsamhet som finns.
Skickar många kramar till dig och din jättefina familj.Tack för att vi får följa er här på bloggen.
Varmaste och puss o kram!
Förbannade cancer! Det är verkligen en skitsjukdom som borde dö. Min bästa kompis son har ju blivit friskförklarad men frågan är vad frisk egentligen betyder... Han har problem med minnet, med balansen och orken. Dessutom har hans självkänsla fått lida av att under han under sina första skolår hela tiden varit borta från gruppen, sett annorlunda ut än alla andra, inte kunnat vara med på samma aktiviteter etc etc. Så nu har han inga kompisar kvar i klassen och väldigt svårt att våga ta för sig och skaffa nya. Lille gubben. Det är så orättvist - han har vunnit över ett monster men det är det ju ingen av de andra nioåringarna som riktigt kan greppa. En borttappad hjälte helt enkelt.
Usch. Jag var bara tvungen att skriva av mig lite. Cancer är som sagt en riktig skitsjukdom.
Massor av kramar till Er.
Tänker på er! Många varma kramar Elin
Tankar och kramar genom natten till er alla i Sätaröd, mia.
Älskade vännen!
Skulle precis skriva något tungt och sorgset, då öppnar sig vår ytterdörr och en sprudlande glad unge som ropar "Vem är det som har kommit hem, Jo K-A-J-S-A!!!!!!" Hela mitt hjärta fylls av värme och kärlek. En kärlek som aldrig kan dö eller ta slut en kärlek som alltid kommer att finnas, så som er kärlek till Alfons. Både Kajsa och Jesper pratar mycket om Alfons. Idag sa Jesper "Mamma Alfons lever" Nä Jesper Alfons är död" Nähä Mamma han lever uppe hos Gud! Och han kan faktist se oss! " Ja Jesper han kan faktist se oss". Det är iallafall vad vi tror.
POK
Sen jag hittade bloggen för några dagar sen har jag läst och läst. Jag gråter, Jag tänker på er. Jag tänker på Alfons, vad underbar han verkar. Du skriver så fint Catarina, så hjärtligt och öppet. många varma kramar
Har tänkt på er mycket idag och hoppats att solen värmt era hjärtan lite idag. Hoppas jag får en glimt av er imorgon vid barnkalaslämning och hämtning. Bara för att ge en kram.
Stor kram
Jennie
vill bara säga jag följer er...kan ju inte sätta mig in i din situation, men vill bara säga att du skriver så fint...Det finns ingen rättvisa i världen...Nej. Ibland tycker jag som du..Folk fattar inget.....kram från en annan förälder, som också kämpar på...har glömt det normala livet, innan ordet barncancer fanns i vår familj!!
Catarina, det du skrev för ett tag sen om att det alltid skulle växa grönt gräs på Alfons grav var det sorgligaste jag läst. Men också det vackraste. Du har säkert hört det av andra men det du skriver har sådana litterära kvaliteter så det är värt att bli en bok - Alfons bok. Då finns det där nerskrivet för alltid och inte bara i era hjärtan. Det du lyckas med är att gestalta den ultimata sorgen. Jag har inte upplevt sjukdom hos mitt barn men andra sorger. Idag fick jag mitt Hope-smycke som jag beställt från Barncancerföreningen. Jag ska bära det och hoppas med kraft för dom barn som är sjuka och deras föräldrar.
Ni känner mig inte men jag tänker ofta på er, och på den ofantliga kärlek som finns till barnet. Man skulle kunna flytta berg och gå genom eld och vatten. Det känns som att du har gjort det!